Av Malkolm Landréus.

Luften är varm och fuktig, ölglass klingar och Salazar-bröderna river av hit efter hit från DJ-båset. Det är visserligen måndag, men en sommarkväll i semestertider som dessa spelar det mindre roll. Uteplatsen vid Lydmar Live är välfylld och atmosfären är fantastisk. Pharoahe Monch ska snart dra igång sin första av två dagars spelningar och trots att han på obligatorisk hip hop-manér inte dyker upp förrän en timme efter annonserad tid, syns inga tecken på missnöje.
 

Inledningen är dock ömsesidigt trevande, vilket för mig blir tydligt när Pharoahe drar igång färska Trayvon Martin-hyllningen ”Stand Your Ground” följt av ett par väl valda ord. Det blir tyvärr ganska tydligt att vi svenskar inte helt kan uppskatta den enorma symboliska tragedi händelsen faktiskt är, vilket gör att handlingen inte får den intensiva effekt man kunnat hoppas på. Trevandet avslutas dock snabbt. I samma stund som några små regndroppar börjar falla och triggar parasollen att vecklas ut plockar Pharoahe upp vännen och kollegan Mela Machinko, som får bemöta publikens enhälliga jubel när hon sjunger ut i refrängen till ”Shine” med en stämma som nästan välter utemöbleringen. Det är tydligt att jag inte är den enda som blir helt tagen av hennes mäktiga röst och detta skulle visa sig vara en lika lyckad kombination hela showen igenom.

En alltmer bekväm och tydligt passionerad Pharoahe tar sig tid och interagerar med publiken i korta men effektiva pauser. Efter att ha kört accapella-versen i ”Clap (One Day)” till publikens kraftfulla klappande fortsätter den intensiva soul-viben som pulserar över hela Skeppsholmen. Föga överraskande blir låtar som ”Push”, ”Desire” och ”The Life” några av showens absoluta höjdpunkter där jag kommer på mig själv med en ihärdig gåshud och ett fånigt lyckligt leende.

Det som gläder mig mest är att Pharoahe Monch överträffar alla mina förväntningar. Den lustfyllda autentiska atmosfär han lyckas skapa med Mela Machinko, som rättfärdigt får minst lika mycket beröm av publiken som huvudpersonen, är minst sagt fantastisk. Detta utan att kompromissa med det råa och hårda. Ljudkulissen på Lydmar Live är riktigt bra, vilket inte minst visar sig i slutfasen av showen där energin kulminerar i takt med mäktiga ”Oh No”, ”Simon Says” och tidigare ospelade låten ”Bad Mothafucka”. Jag måste bestämt hävda att jag aldrig tidigare varit med om att en osläppt låt fått så bra respons.

Hade showen avslutats just här, hade vi pratat absolut toppbetyg. Istället tycks meningsskiljaktigheter uppstå på scenen och ett annars perfekt avslut förvandlas till en ”twerk-paus”, på uppmuntran av den lite väl entusiastiska DJ:n. Personligen kändes det här som ett enormt antiklimax och dessutom totalt opassande, även om stämningen fortsatt hölls på en god nivå. Till slut reparerar Pharoahe skadan någorlunda genom att köra ”The Light”, innan han tackar för sig.

Ett uselt avslut på en fantastisk show, som ända fram till slutet var bland det bästa jag sett.
Det är så jag väljer att minnas det.