Av Malkolm Landréus.

Efter över ett halvårs väntan var det äntligen dags för Mac Miller och Lil Wayne att beträda Globens scen i Stockholm. Att inte få höra tidigare bokade 2 Chainz gasta ut ett öronbedövande ”TRUUUE” genom lokalens ljudkuliss var förstås en besvikelse i sig, men överskuggades självklart av det faktum att det var Lil Waynes första spelning på svensk mark. För många ett högt emotsett spektakel.

Mac Miller är först ut. Med nya albumet Watching Movies With The Sound Off i ryggen har han tagit enorma kliv i sin utveckling sedan debutalbumet Blue Slide Park. Att få se honom som förband är bara att tacka och ta emot. Förutom att han är en lysande rappare är han också en till synes anspråkslös person som verkligen lever för musiken. Tyvärr yttrar sig den egenskapen lite väl mycket i låtvalen, vilket leder till att uppgiften som ”uppvärmare” av publiken faller lite platt. I min bok är ”Knock, Knock”, ”Smile Back” och ”Party On Fifth Ave” obligatoriska i det avseendet. Men Mac gör ändå ett gediget jobb på scenen. Snygga hyllningar av Bob Marley och Biggie Smalls kombineras med imponerande a cappella-verser. Hade vi bara sluppit höra på DJ Clockworks skrikröst hade det kunnat bli riktigt bra.

Efter att Mac Miller klivit av scenen får vi uppleva exempel på bristande arrangemang. I närmare 40 minuter får publiken vänta på kvällens huvudman. Att man mellan ett förband och huvudakt låter en varm publik kylas ner under tända lampor är inte optimalt för stämningen. Då får man åtminstone spela lite skön musik.

Att Lil Wayne äntligen besökte Sverige var förstås väldigt kul på väldigt många sätt. Trots den musikaliska berg- och dalbanan sen släppet av Tha Carter III 2008, med snedsteg som Rebirth och senast I Am Not A Human Being II, är han fortfarande ett stort namn med en ännu större hitkatalog. Man kan tycka vad man vill om hitlistor, men 109 låtar på Billboards topp 100 (fler än Elvis) är mäkta imponerande. Att fler av dessa skulle avverkas framför en tidigare oprövad publikmassa var egentligen lika förväntat som tråkigt. Många låtar från de tidiga åren utelämnas till förmån för en medley av gästverser och hits. En motorväg utan kaffepauser, så att säga.

Att Weezy sitter på en musikkatalog tjockare än Bibeln gör förstås automatiskt att man kommer ha synpunkter på vilka låtar som spelas. Det är oundvikligt. Det man däremot kan kräva är att de som väl framförs gör det på ett bra sätt. Missförstå mig inte nu – Lil Wayne hade en enorm energi och glädje i går. Men för mig håller det inte. Att rappare allt oftare låter sig ackompanjeras av rockband (Wiz Khalifa gjorde det senast) är något jag ställer mig högst tveksam till, i synnerhet i kombination med Weezys sirapsluttrade stämband. Det blir en kaosartad kompott av alla tänkbara tongångar som i slutändan bara blir pannkaka. I förlängningen blir det också frustrerande med tanke på att många av hans låtar är som gjorda för att få en publik att gunga. Visserligen var det också det som hände – ståplats höll hög klass igenom hela konserten i går – men för mig som musikälskare tar det emot när låtarna knappt kommer upp i hälften av sin potential. Rockversionen av ”Lollipop” gick inte hem, rappen i ”A Milli” led av syrebrist och ”How To Love” lät… inte bra.

Höjdpunkten kommer i stället när pappa Birdman, något överraskande, kliver fram jämte sin protegé vid scenens framkant. Till högt jubel framför de ”Tapout” tillsammans med Mack Maine och det är först då man får känslan av en konsert värdig en rapstjärna. Efter den ca en timmes långa spelningen är det den minnesbilden jag tar med mig från kvällen. Det och tanken på hur det skulle varit om denna konsert hade gått av stapeln för fem år sedan. Det hade varit bättre för alla.

Se bilder från spelningen nedan:
(Foto: Elin Rosenholtz)

[pgallery id=”O40TNESEJ2″ /]

65ba07add7a32f7b0a037f23