5e78b0917f33f434794a1c02
Recension – Dâm Funk på Nalen 25/5 2012


Funk från Los Angeles i ett varmt Stockholm!


Vintern är väck, försommaren är här, digitala eran regerar och analoga
sveper in från Kalifornien i form av Funk-ambassadören,

 

Första recensionen för Kingsize Magazine. Måste medge att jag känner mig lite nervös för att skriva för en tidning jag har läst sen Dackefejden. Framförallt utan Josefin, min kära vapendragare till kumpan i den här kuppen som befinner sig på väg söder ut i Europa och som är betydligt mer beväpnad gällandes denna artist.
Avslutar en falafel och beger mig mot Stacken / Nalen för att bevittna, höra och uppleva Dam-Funk. Vid entrén stöter jag på en dyblöt Buju Anton från Sjukstugan som jag tyvärr missade. Får se till att inte missa nästa möjlighet att få uppleva en gjuten spelning i a’la Boogie och Funk kvalität. Denna tanke späs på än mer när jag kliver in i lokalen och slås av fukten och stämningen från publiken.

 

Min nervositet känns fortfarande av lite i form av smått darrande ben men försvinner snabbt och omvandlas till vibrerande byxänder från en smörstekt och djup bas i Bootsy Collins tappning och tjocka varma ljudmattor från analoga synthar samt nackbrytande trummor.
Setet öppnar lite mjukt med ett malande beat och drömska harmonier.
Främre raden är totalt engagerade medan andra delen diggar och känner med en lyssnande närvaro men inte riktigt kommit igång fullt ut.  Intensiteten stegrar mer och vid 3:e låten känner resten av publiken vibrationerna från hålfötterna till hårspetsen.

 

Dam, i sin trio, pendlar mellan att ösa ut feta groves och harmonier bakom klaviatur och trummaskin till att kliva fram till främre del av scen och växla mellan sin engagerade och raspiga röst med artificiella stämmor genom vocoder. Han kliver över scen med en kaxig och självklar pondus men samtidigt ödmjuk. Engagerad och fullt närvarande i musiken samt involverar publiken. Homager till funken, bortgångna föregångare och uppmaningar till att våga ta egna vägar. Trots stark dynamik och variation i låtar och former så kan jag uppleva att ljudlandskapet saknar lite nya element och inslag.

 

I famnen hos Jon Theodore på trummor och Macy Gray’s bassist Keith Eaddie verkar Dam leva fritt. Med slickt samspel, smutsiga synth solon och stökigt, nästan punkigt röj är det här en given musikalisk upplevelse.   Avslutningsvis så tycker jag trion inte riktigt fyllde upp en komplett ljudbild för mina öron men övertygar mig ändå helt och hållet med musikaliskt hantverk och känsla samt en närvaro och hängivelse och levererar helt enkelt tung, kompromisslös och svettig funk…

 

/Soulful Mikael

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL