Ibland undrar jag om våra hundar ens vet hur bra de har det. De ligger där på soffan och blänger lite på oss och blir sedan helt överlyckliga så fort vi ger dem mat, lek eller lite uppmärksamhet. Men så händer något märkligt: vi bestämmer oss för att skämma bort dem fast vi egentligen inte behöver. Det är en konstig drivkraft att ge våra husdjur saker som de omöjligt kan uppskatta på ett mänskligt sätt. Särskilt när de är så pass lättroade att vad som helst hade gett samma effekt. Varför besväret?
För ett halvår sedan köpte min granne en pälsväst – till sin hund. Den var av någon syntetisk fuskpäls men såg så verklig ut att jag var rädd att någon skulle rapportera min granne för djurplågeri. Hunden såg bara obekväm ut. Den stod där, klädd i något som mer var en glamorös sjal än ett plagg för att hålla den varm. Min granne hävdade att den var för att hunden frös på promenaderna men västen var prydd med paljetter och små tofsar. Ingen kan inbilla mig att det var en renodlad vinteroutfit.
Varje gång jag hör talas om de senaste hundtrenderna tänker jag på min barndoms hund. Den fick knappt något mer än hundgodis vid särskilda tillfällen men var konstant överlycklig ändå. I dag finns det cupcakes för hundar i konditoridiskarna som är minst lika påkostade som de för människor. Är det inte lite märkligt? Vi ger dem något överflödigt lyxigt samtidigt som de inte ens förstår att det är speciellt. Tacka vet jag hundfoder av kvalitet som ger hunden vad den behöver, istället för något hittepå som ska likna människomat.
Häromdagen läste jag om en ny trend: spa för hundar. Alltså inte ett vanligt trimställe. Nej, det här var något med jacuzzi, aromaterapi och tassmassage. Jag försökte föreställa mig hur en chihuahua i en fluffig badrock sakta sjunker ner i ett varmt bad och känner doften av lavendel. För mitt inre tänkte jag att hunden hade bokat in en helg på spa för att stressa ner. Är det där vi har hamnat?
Man kan fråga sig vem som egentligen gynnas av det här. Hunden? Knappast. De behöver kärlek, motion och trygghet. Och mat, förstås. Resten är mest för vår egen skull om vi ska vara riktigt ärliga. Kanske vill vi visa upp våra hundar som accessoarer? Men husdjur motsvarar inte en ny väska. Det är lätt att fastna i tanken att ”min hund måste också få det bästa”. Men var går gränsen mellan omtanke och ren och skär fåfänga?
Samma sak gäller alla dessa specialanpassade matskålar med inbyggda LED-lampor. Jag hörde om en modell som spelade lugn musik när hunden åt, för att stimulera matro. Kanske kommer det fungera alldeles utmärkt på vissa hundar, vad vet jag. Men i ärlighetens namn låter det mer som en marknadsföringsidé för att vi ska känna oss lite extra speciella när vi köper något nytt, onödigt och lyxigt.
Jag är inte helt oskyldig själv. Mitt stora hyckleri kom fram när jag för några månader sedan klickade hem en scarf till min hund som skulle matcha min egen. Både jag och hunden var väl glada för stunden, men om jag går till botten med det: varför gjorde jag det? Hunden brydde sig inte. Jag insåg att det handlade mer om mig än om den. Jag ville lägga ut en rolig bild i mina sociala kanaler, helt enkelt. Jag är precis lika ytlig som så många andra hundägare.
Kanske är det mänskligt att vilja lyxa till det för sin fyrbenta vän. Vi älskar dem så mycket och vill ge dem något som visar det. Men nästa gång jag står där i affären med en glittrig hundmössa i handen ska jag ta en liten stund och fundera. Vem är det jag gör detta för? Då ska jag försöka vara ärlig mot mig själv och kanske lägga tillbaka den där onödigt tjusiga saken på hyllan, i alla fall för den här gången.
