Neon, pixlar och retroestetik

Neon, pixlar och retroestetik

Det första som möter ögat när en modern slot laddas är varken reglerna eller siffrorna. Det är färgerna och ikonerna. Ett pulserande neonsken, en handritad figur med attityd eller ett rutnät som blinkar i takt med basen. Spelen har blivit visuella objekt i egen rätt, formgivna med lika mycket omsorg som ett skivomslag eller en kampanjbild i ett modemagasin. Precis som plagg och låtar bär de tydliga spår av sin samtidigt.

Vill man förstå vart populärkulturens estetik är på väg kan en speltitel faktiskt säga lika mycket som nästa stora sneakersläpp. För en läsare som redan rör sig i mode, musik och nöje är det här ett bekant landskap, även om ingången kanske är ovanlig.

Arvet från arkaden och 80-talets färgskala

Samma formspråk i musiken som gatan

Den som följer streetwear och musik känner igen greppen direkt. Grafiken hämtar lika gärna näring från graffiti, mangakultur och klubbflyers som från klassisk spelhistoria. Färgskalor och typografi rör sig i samma riktning som det man ser på scenerna och i de sociala flödena. På sajter som videoslots.com står tusentals titlar sida vid sida, och det är där bredden i den visuella floran blir som mest påtaglig: ren skandinavisk minimalism intill överdådig guldbarock, pastellfärgad kawaii intill becksvart cyberpunk. Formgivarna arbetar i samma landskap som dagens musikvideoregissörer och modefotografer, och de rör sig obehindrat mellan fälten. Gränsen mellan ett spelgränssnitt och ett albumomslag är tunnare än man kanske tror. Ibland möts världarna helt konkret, när artister, serier eller filmer får egna titlar och hela deras formvärld översätts rakt in i spelet.

Tematiken speglar samtiden

Bortom färg och form berättar motiven något om vad vi fascineras av just nu. Forntida myter och rymdäventyr har alltid funnits med, men bredvid dem dyker popkulturella referenser upp i allt snabbare takt. Karaktärerna har fått namn, miner och små berättelser, precis som figurerna i ett tv-spel. Animationerna är mjukare, övergångarna mer filmiska och ljudet tätt sammanflätat med bilden. Slutprodukten påminner mindre om en gammeldags enarmad Mycket av formspråket går att spåra tillbaka till arkadhallarna och de första tv-spelen. De grova pixlarna, de mättade färgerna och de feta typsnitten har fått nytt liv hos en generation formgivare som själva växte upp med dem. Retrovågen som präglat allt från sneakers till synthpop märks lika tydligt här: solnedgångar i magenta och cyan, kromade logotyper och en svag känsla av VHS-flimmer. Denna gamla retro- synthvåg kan man ta del av hos Smithsonian American Art Museum, som har en populär utställning med gamla stilar från spelens evolution.

Det är grundat i nostalgi, men ingen dammig sådan. Tanken är nog snarare att plocka upp ett välbekant uttryck och vrida det till något eget, ungefär som när en producent samplar en gammal slinga och bygger en helt ny låt kring den. Den lekfullheten gör att även en enkel symbol på ett hjul kan kännas genomtänkt. Pixelkonsten har dessutom fått en renässans på egna meriter, där det grovkorniga inte längre är en teknisk begränsning utan ett medvetet stilval. Samma uttryck dyker upp i musikomslag, klädtryck och animerade videor, och spelen rider på precis samma våg.

bandit och mer om en kort, interaktiv musikvideo som man kan kliva rakt in i. Många spel byggs numera kring återkommande figurer som spelaren känner igen mellan olika titlar, ungefär som karaktärer i en tv-serie.

Det skapar en igenkänning, men säger också något om att formgivningen tas på lika stort allvar som mekaniken bakom. Att designen tagit så stor plats säger en del om hur höga de visuella förväntningarna har blivit, även i ett format som länge handlade om enbart symboler på snurrande hjul.

Att läsa de här spelen som ren funktion vore att se bara halva bilden. De tillhör samma visuella kultur som gatan, scenen och flödena vi rör oss i varje dag, och de förtjänar samma nyfikna blick. För den som vill se vart samtidens estetik tar vägen finns det få platser där så många uttryck samlas på en och samma yta. Det är en kulturyttring som sällan får det erkännande den förtjänar, trots att den möter miljontals människor varje dag. Och som alltid gäller spelandet vuxna från arton år, allra bäst med måtta och på egna villkor.