Jag försökte få tag på biljetter till Coldplay i London i höstas. Jag hängde på låset, hoppades och bad, hade förberett mig genom att sätta upp två datorer med flertalet flikar, men trots att man slängde ut omkring 900 000 biljetter satt jag ändå där, lottlös och förvisad. Jag surfade in på andrahandsmarknaden för att köpa biljetter där. 10 000 kronor för två biljetter, 6 000 kronor för arenans sämsta plats. Någon krävde 2 000 kronor, men hade en profilbild som skrek bluff. Förmodligen en scammer.
Men det är inte bara andrahandsmarknaden som är dyr. Taylor Swift-biljetterna gick loss på förstahandsmarknaden för syndigt höga summor. Oasis ska vi inte tala om. Hur hamnade vi här? När blev konsertbiljetter en lyxvara i paritet med guld och olja? Världen har blivit sjuk.
Jag förstår att det är dyrt att styra upp konserter, framför allt de riktigt stora. Otaliga människor ska ha lön, varpå många är frilansare. Teknik ska hyras och riggas, arenor bokas, säkerhetspersonal anställas, mat och logistik ordnas – det kostar en massa miljoner. Ingen ifrågasätter att de som jobbar på turnéerna förtjänar en skälig ersättning. Men frågan kvarstår: måste det vara så dyrt för oss konsumenter?
Vi lever absolut i en tid när det mesta blir dyrare för var dag. Hyreshöjningar, ökande elpriser och dyrare råvaror påverkar även musikbranschen. Frilansare som jobbar bakom kulisserna – ljudtekniker, scenarbetare, musiker – måste be om högre arvoden bara för att gå runt. Många av dem saknar fasta anställningar och väljer därför att fakturera utan företag via olika tjänster som förenklar processen. Allt detta är fullt förståeligt, men kostnaderna fortplantar sig hela vägen fram till oss i publiken. Och plötsligt känns det inte så märkligt att biljettpriserna kan sticka i väg till nivåer man tidigare inte trodde var möjliga.
Samtidigt är det något märkligt med hur biljettmarknaden ser ut. Varje gång en konsert släpps är det rysningar på nätet, köer som ringlar i timmar och folk som hoppar mellan olika flikar och bokningssidor för att öka sina chanser. När biljetterna tar slut (ofta på mindre än en halvtimme) dyker de nästan omedelbart upp på andrahandsmarknaden till fantastiskt höga priser. Det är tydligt att vissa har specialiserat sig på att dammsuga åt sig biljetter för att sedan sälja dem dyrt. Och visst, man kan hänvisa till marknadsekonomi – det finns en efterfrågan. Men är det här verkligen en sund modell, där de mest hängivna fansen ofta blir utan och de med tjockast plånbok får sina platser?
Dessutom har biljettaktörerna själva börjat med knep som ”dynamisk prissättning”, där priserna höjs i takt med ökad efterfrågan. Det är lite som flygbranschen och hotellbokningar – men i musikens värld. Känslan av att biljettpriser rusar i väg, inte sällan till det dubbla, drabbar förstås den breda massan. Om man redan förberett sig på att biljetten kostar, säg 800 kronor, och priset plötsligt skenar upp i 1 600 kronor innan man ens kommit vidare i kassan, är det lätt att känna en viss hopplöshet.
Det som en gång var en relativt överkomlig upplevelse för de flesta – även om det alltid funnits dyra konsertbiljetter – har nu förvandlats till en lyx i klass med dyra semestrar. Konserter har blivit en statussymbol. Har du råd att se Coldplay live i London? Har du råd med Taylor Swift i en av Europas storstäder? Då har du lyckats med något andra bara kan drömma om.
Självklart finns det mindre klubbar och lokala akter där biljetterna fortfarande är rimligt prissatta. Men när det gäller de riktigt stora världsstjärnorna känns det som att jag har större chans att få tag i en sällsynt Pokémonkortlek än att komma över en biljett till normalpris. Det värsta är nog den besvikelse som infinner sig när man inser att musiken man älskar och längtar efter att uppleva live inte längre är tillgänglig för gemene man.
Jag vet inte var vi kommer landa. Kanske kommer fler artister att själva ta ställning och försöka pressa biljettpriserna, kanske måste reglerna för andrahandsförsäljning skärpas. Eller så får vi acceptera att när Justin, Taylor, Coldplay och Beyoncé sätter upp arenaturnéer, är det numera en ekonomi som liknar vilken lyxmarknad som helst. En bransch präglad av hype, exklusivitet och efterfrågan som ständigt överstiger tillgången.
Men jag hoppas innerligt att det inte måste vara så. I en perfekt värld borde musiken vara till för alla. Det borde finnas en chans för en vanlig person att spara ihop och unna sig en konsertbiljett utan att behöva ta ett smålån vid sidan av. Åtminstone borde inte rena bondfångare tjäna storkovan, medan verkliga fans sitter tomhänta med darrande fingrar på tangentbordet.
Nåväl, jag fick i alla fall gå på Kent. Inte för att det är någon klen tröst att ha sett ett av Sveriges största rockband, men jag saknar den där självklara känslan av att musik är en inkluderande upplevelse – inte en exklusiv lyxprodukt. Jag saknar enkla, spontana beslut som ”Jag vill se den här artisten i höst, det blir kul”, utan att behöva kriga i en digital biljettkö och sedan vrida mig i plånboksångest. Men kanske är det här framtiden. Tills vidare får vi nöja oss med minnena av när konserter inte behövde kosta en månadshyra – och drömma om att biljettkulturen en dag skiftar tillbaka till sin mer folkkära och rimliga form.
