Odysseus står utanför Grindarna Till Ithaka. Ulises ”STOR” Azocar välkomnar honom hem igen. Odysseus är inte bara sig själv. Han är STOR.

Skribent: Gjon Skepi

Under åren har vi fått lära känna STOR genom sin musik, men aldrig på detta sätt. För tre år sedan släppte STOR albumet Över Broarna. Sedan dess har STOR valt att leva ett liv som kretsar kring det han nu tycker är viktigt.  

– Alltså mitt liv ser lite ut som jag manifesterade att det skulle göra när jag gjorde Över broarna. Över Broarna det var ju som en manifestation eller starten på det livet som jag lever idag. Men det är mitt liv, ett lugnt liv som jag lever med min fru. Jag praktiserar inkatraditioner, mediterar, går i skogen och gör mycket musik. Jag har hängt mycket i Chords studio med Chords, jobbat på det här och i princip sett bara gjort musik. 

Grindarna Till Ithaka, som det senaste albumet heter, består av flera lager. Allt från namnet på albumet till texterna präglas av symbolik och referenser. Skivan baserar sig på historien om Odysseus, en figur som STOR alltid haft en anknytning till. 

– Någonstans visste jag alltid det, det var typ som en magkänsla som jag hade. Därför vågar jag också leva mitt liv väldigt fritt och vara ganska orädd av mig. Och det här med Odysseus referenserna, det är något som jag alltid har tänkt på på grund av mitt namn [Ulises] och att man kan göra punchlines på det. Men av någon anledning har jag inte hållit i det så mycket i mina andra album så nu kom det ju bara ihop liksom. Och just det här att man känner att ett kapitel tar slut och ett nytt har börjat. Man stod vid grindarna av mitt metaforiska Ithaka. Riktiga Itaka har ju inga grindar, det är en ö utan. Det är som grindarna till himlens port, det är en metafor. 

STOR, eller Ulises Sergio Azocar som han egentligen heter, har rötter ifrån Chile. STORs pappa Sergio Infante och hans gammelmorfar är båda chilenska poeter. Därigenom så har STOR fått ett stort intresse för gamla latinamerikanska traditioner och musik, något som han valt att använda i detta album. Men han vill inte ta beröm för all latinamerikansk touch i produktionen. 

– De hittar ju de flesta samplingarna. Jag kastar in några. På låten Machete till exempel, det var ju Chords beat som han började på. Och sen att lägga in Ma-Ma-Machete, det kanske blir en liten extra touch som jag slänger in. Om Chords gör en del så fattar han “det här är en latinosampling”. Till exempel Benito-låten. Den är byggd på ett röstmeddelande från Benito, ett Whatsapp-meddelande från Peru som han har skickat. Och sen har jag skickat den till Collén. Han klipper upp den och lägger ett annat beat. De är ju professionella producenter så de fattar vad jag kommer att gå igång på. 

Genom albumet så skriver STOR väldigt ofta metaforiskt och allegoriskt. 

– De måste inte förstå, utan det kan växa fram. Det som är viktigt för mig är att om det är sådana saker som kanske är lite personliga eller invecklade, då har jag inte något problem om någon inte förstår. För att folk kan ju lyssna på fransk hiphop och inte fatta ett enda ord men lyssna ändå, så länge det är bra. För att jag bryr mig inte om att folk inte förstår vissa rader. Utan jag gör det som jag tycker om och det jag tycker är vackert. 

Förutom att göra ett välskrivet album så har STOR även öppnat upp och låter oss följa med på sin självreflekterande resa. Men STOR ser inte skapandet av albumet som sin terapi, utan den har han gått igenom tidigare. 

– Det är nästan bara hantverk. För terapi och sånt gör jag mycket på fritiden själv. Så det är mer ett resultat av en terapi. För jag brukar inte avskriva det som terapi. Till exempel, första barsen på skivan. Det i sig är inte så terapeutiskt förlösande men det blir en terapi. Jag får ut något som är i min inre värld. Då tänker jag på när jag och min fru åkte till Mexiko, Chichen Itza under nymånen. Och jag hade en grej där men jag fick berätta det på mitt sätt, i ett konstverk. Och jag använde nymånen, ett rim som kanske inte många har gjort. Jag berättade en historia och jag gör konst med det samtidigt. Det ger mig mer en sense of satisfaction. Att jag tycker “ det här var snyggt”.

Den här personliga delen av STORs skrivande är något som han reflekterat över. Inte minst när han tänker på svensk hiphop och genren överlag. Genom Grindarna Till Ithaka så vill STOR egentligen inte bevisa någonting. Han tänker inte på vad albumet kan vara, utan är bara stolt över vad den faktiskt är. 

– Rap kan ju vara allt. Vilken skiva som helst kan vara bra. Detta är min senaste skiva och jag är stolt över den. Det är inte så viktigt för mig att bestämma vad hiphop ska vara och inte vara. Jag gör bara mitt bästa. Så här är hiphop när jag gör det. Däremot så är många rappare från min generation som klagar på att de yngre rappar mycket om våld. Men de själva rappar bara om att greppa micken och “knäcka rappers”. För mig är det lika tråkigt. För mig är det som att kolla på en fotbollsträning. Du rappar om att rappa. Det är som att sitta och kolla på Brommapojkarnas fotbollsträning. Jag vill titta på en match, där det händer saker. Inte bara någon som säger att han är bra på att rappa.

Jag får känslan av att STOR är väldigt medveten, både om hiphop men även om samhället på ett större plan. Att tiderna förändras och att hiphopen också måste utvecklas är något han kan känna av. 

– Jag lyssnade på Drakes skiva häromdagen och jag tänkte fan vilken duktig rappare, vilken duktig musiker. Men han är 40 år. Han har varvat kapitalismens framgångar 20 gånger. Och det är fortfarande “jag har bättre bil än den här bilen du har. Den hade jag förra veckan. Och den här tjejen har jag redan legat med.” Och man bara tänker att du är 40 år nu. Du har gjort det här så länge. Kan du inte göra någonting annat? Berätta om ditt barn. Berätta hur det kändes när Kendrick battla sönder dig. Det hade varit mer intressant för mig. Och hiphop, det känns bara mer och mer för varje år som går, att det har blivit en sån misskött gåva.

Samtidigt menar STOR att synen på Drakes framgång kan diskutera hur vi som samhälle ser på individens framgång. 

– … Vi lever i en värld där det har blivit fult att bli gammal. Därför gillar jag det här shamanska. För där lyssnar man. Man sitter runt elden och lyssnar på de äldre. Man vet att de har saker att säga. Och jag tror att hiphop, inte bara hiphop egentligen, hela vår kultur. Det är dit vi kanske måste komma lite mer som samhället. Man måste lära sig att vara trygg. Vara en man. Utvecklas. Jag tror att många känner det. Det är synd egentligen att Drake ska bli något hatobjekt. Han var ju bara bäst på den leken som vi alla ville leka. Och nu har leken börjat bli töntig.

När STOR reflekterar över detta album och vilken plats den har i svensk hiphop så förblir han ödmjuk. Det handlar mer om att få skapa något personligt och väcka en känsla hos lyssnarna. Vad det sedan är får de själva avgöra. 

– Vilka känslor du än väcker så är det bra. Alltså jag är inte här för att diktera vad folk ska känna. Men de kanske ska känna att det är en genuin skiva och en person som genuint har gjort ett arbete med sig själv. Genuint har gått från en plats till en annan plats, utan de traditionella vägar som vårt samhälle erbjuder. Som har gått sin egen väg där och har lyckats med det. Och att de också kan det. Det behöver absolut inte vara samma väg som min. Men att det är fullt möjligt. Det är det enda. Och det behöver inte vara i någon speciell rad utan det kan bara komma när man hör på musiken. När man hör på tonen hur jag rappar och kanske jämför det med hur jag har låtit innan och då kan känna den energin och förändring i det. Det räcker för mig, det behövs inte mer. Jag behöver inte mer i livet än det. 

Är det på Grindarna Till Ithaka som STOR och Ulises äntligen möts?

– Det är nog det. Eller egentligen, det är STOR och det är en läkande Ulises. Man är aldrig helt läkt, man läker hela tiden. Sen händer det saker i ens liv. Det här när folk säger att de är klara med grejer, tror jag inte på. Det är en resa. Jag kan säga att jag är mer harmonisk idag.