Sedan tidigt 2000-tal har Svenska Akademien varit ett namn att räkna med på både den svenska hiphopscenen och reggae-scenen. Med politiskt aktivistiska budskap, historieberättande och goda vibrationer har de två extremt mångfacetterade frontpersonerna General Knas och Sture Allén den yngre verkligen gett färg till musiken. Det sjungs, det rappas och det toastas fram, och tillbaka mellan dem.

Från början var det tänkt som ett kollektiv likt Wu-Tang Clan där Sture Allén d.y skulle agera RZA för “de aderton“, som medlemmarna i den kungliga Svenska Akademien kallas. När General Knas sedan anlände med sitt reggae-sväng blev slutresultatet något annat, något eget och något mer dancehall-inspirerat. Fem album blev det fram till år 2007 när gruppen tog en paus från musikskapandet. Ändock med sporadiska liveframträdanden då och då, fram tills i år, när det äntligen ska komma nytt.

Hur kommer det sig att ni är tillbaka?

G: Vi hade 25-årsjubileum förra året och åkte ut på turné. Där fick vi nog en nytändning då vi hade extremt roligt i det sociala samt att vi märkte att vi faktiskt säljer slut fortfarande. Det har blivit typ tre generationer av fans. Originalfansen från våra första album sedan deras barn och till och med deras barnbarn. Det står 13 åringar längst fram och kan våra texter vi skrev för 20 år sedan.

S: Det är kanske bra med ett break också. Vi behövde kanske växa till oss litegrann. Pausen matchade rätt bra med både Generalens solokarriär med “12/12“ och sådär och min egen. Sen är det ju livet också, vi satte igång när vi var 20 och sedan har vi växt upp ihop där många av oss fått familj med barn och grejer. Nu passade helt enkelt bra att komma tillbaka till varandra.

Det kommande albumet heter “Resa dig igen“, vad menar ni med det?

S: Jag tänker att det både handlar om oss själva, att vi kommer tillbaka, men också om oss alla och tiden vi lever i. Vi kommer ju ifrån den där aktivistiska generationen med globaliseringskritik och allt möjligt. Vi är ju på många sätt samma generations barn som Timbuktu och Looptroop och så vidare, så på ett sätt handlar ju om hur samhället ska resa sig ur “askan“. 

Det känns som att musik i allmänhet blivit mindre politiskt, är ni fortfarande “politiska?

G: Ja, det vill jag säga. I gamla dagar var det, måhända väldigt genomtänkta men mycket mer plakatpolitik. Det är svårt att skriva en text med politisk laddning utan att det blir pastisch. Då fanns det en trend, som vi var med och skapade vill jag påstå. Det fanns ett självförtroende och ett driv i vänstern som inte heller finns idag, det är inte så sexigt att skriva en låt om Greta Thunberg. Nu försöker vi väl mer berätta historier som såklart även de kan vara politiska, beroende på hur man berättar. Kan du överlåta lyssnaren att ta ställning så kan du få ett starkare fäste. Ett exempel på en rad kan vara till exempel “Män i rader avklädda nakna, bakbundna maktlösa, mänsklighet saknas“, det är väl rimligt socialrealistiskt. Man kan väl säga att vi inte viker från sådana frågor men kanske inte på ett predikande sätt. 

S: När jag var yngre kände jag ett behov av att sätta ord på vad jag tyckte och vad jag såg. Nu tycker jag inte om när folk föreläser för mig hur saker ligger till, därför tycker jag inte om att föreläsa för andra i mina texter. Jag tänker liksom inte heller anpassa mitt skrivande för vad som är gångbart kommersiellt eller på P3. Sen är det ju tråkigt att göra samma sak hela tiden.

Punkig dancehall-reggae?

G:Vi har ju aldrig gjort det här för fame, eller likes. Det har det inte varit för mig i alla fall. Samtidigt vill vi ju att folk ska lyssna, komma lite utanför vår nuvarande fanskara, vi vill vara tillvända och såklart ha ett tilltal som inte stöter bort. Vi är inte här för att predika för oss själva. Men fortsatt är det ju fortfarande det civilisationskritiska och det filosofiska som är det väsentliga för mig i mitt skrivande.

S: Vi är ju inte den typen av artister som kan jobba på Wallmans salonger. Asså jag har ju inte rösten, utseendet eller någonting för det.

G: Om cannabis blir legaliserat så kan nog jag göra det.

G+S skrattar.

S: Jag skriver helt enkelt om saker som jag tycker är intressant och försöker slipa fram någon slags kärna där meningen kan vara diffus. Handlar vår senaste singel “Två steg fram“ om en relation som gått åt helvete eller ett politiskt engagemang som gått i väggen och någon slags cynism om tiden och politiken? Vad tycker du? Jag vet inte själv, den handlar nog om båda.

Hur mår Akademien 2025?

S:Från att vi startade som ett kollektiv som skulle vara ett smartare Wu-Tang Clan, till att vi var uppe i nio medlemmar i ett liveband. Vilket fick oss naturligt att röra oss ifrån beats till att bli mer instrumentbaserade. Nu på nya albumet har vi till och med några låtar som snuddar på pop och rock. Jag är liksom ingen rappare från början, utan trummis. Jag kunde skriva texter och klarade det rytmiska så då blev det rap, sen testade jag sjunga och så vidare. Så vi bara kör helt enkelt är väl vad jag försöker säga.

G: Man har väl lite annan syn på livet, en annan blick på världen också.

Vad skiljer era solokarriärer från Svenska Akademien?

S: För mig är det så enkelt att om jag har en idé som General Knas och de andra i bandet gillar, då är det en akademi-låt. Jag är nog mer osäker nu dock, jag vet inte längre vad skillnaden är egentligen.

G: Skillnaden är nog att man blir utsatt för potentiell kritik, vilket är jävligt najs ju. När jag kör solo så sätter jag på ett beat och sitter med en joint, medan i akademien så kommer oftast Sture med en idé, sedan skriver jag bara min vers på plats. Vi har känt varandra så pass länge att vi kan vara lite polemiska med varandra där jag är lite mer socialdemokratisk anarkist medan han är lite mer anarkistisk socialdemokrat om man kan säga så. Om Sture är för mesig så kanske jag överdriver lite på min vers, för effekt.

Hur känns det nu när albumet är klart?

G:Det känns väldigt skönt, nu är det mastrat och till och med vinylen är på gång. För mig känns det väldigt skönt. Jämfört med att behöva häva ut sig ett helt album själv, det blir som ett helt oöverskådligt projekt med all den energi och kreativitet som det krävs. För mig är ju projekt med Akademien en ren lyxresa. Vi delar lika på allt, spelningar, intäkter och vi gör allihop vårt bästa i alla situationer. Det gör att man slipper vara så ägandemässig kring musiken. Om det så är en basgång eller vad det nu kan vara så är slutresultatet det viktigaste. Det är tio låtar, två-tre pop-rock låtar, två-tre R’N’B/hiphop-låtar och två-tre reggae/dancehall. Det kan låta på rätt så många olika sätt om akademien. Det viktiga är ju att det finns en puls när vi spelar live. Sen är det är väl min och Stures röster som är signum i slutändan.

Vad är kvar för er innan albumet släpps?

S:Det är väl inte så mycket, merchandise kanske. Nu är det väl lite press, PR. Sen ska vi ut och prova lite av de nya låtarna live. Ett singelsläpp till innan albumet kommer, sedan turné i sommar. Det är jävligt skönt att stänga den där boxen med album för man blir ju aldrig färdig utan man får bara bestämma, nu får det vara klart liksom.

Kan ni avslöja några gästframträdanden?

G: Förutom en del så kallade “instrumentalister“ så blir det en gästande sångerska vars namn vi låter sväva en stund till.

S: Vi hade planer på fler gäster men tiden drog ut och vi tänker väl att vi är igång nu så det hinner nog komma i framtiden. Det blir liksom inte närmare 20 års mellanrum är känslan i alla fall. Vi har redan planer och skisser på framtida släpp, så förhoppningsvis dyker det upp gäster.

G: Vi kan väl bara som en liten notis säga att det kommer komma ett “Peps Persson“-inspirerat projekt i nära framtid också! Det kan även tillkomma ännu mer roliga nyheter i framtiden.

Hur kommer det sig att du kallar dig Sture Allén den yngre? och har Swedish Match någonsin hört av sig för användarnamnet @generalsweden?

S: Han var med i “Godmorgon Sverige“ och svarade på språkfrågor när jag var liten. Jag tillhör ju den generation som minns när Palme mördades för att jag var uppe den morgonen, för att kolla på tecknad film. “Godmorgon Sverige“ var enda gången i veckan det visades tecknat i det gamla “DDR-Sverige“, så det är anledningen.

G: Jag har funderat på det. Jag har ju mitt cannabisföretag Generalens Hampa där vi faktiskt gjorde snus ett tag. Då väntade jag bara på att de här tobaksföretagen skulle lämna ett hästhuvud utanför min dörr och sådär. Man har ju hört så mycket om hur smutsig tobaksbranschen är. Men nä, jag kommer inte sälja till dem. På tal om mitt företag så är det väldigt skönt att kunna gå in i musiken, inte för att jag faktiskt måste leva på den utan för att jag faktiskt vill göra det. Jag behöver heller inte ta spelningar jag inte vill för jag har ju faktiskt ett jobb och lön. Det har jag aldrig haft förut.

Intervju: Niklas Hagberg
Foto: Erik by Erik