Processed with VSCO with hb2 preset
Organismen: “Min största skräck är att inte förstå den nya musiken”


Han har varit en del av den svenska hiphopscenen i tre decennier och slutar aldrig att förnya sig själv. Aktuell med sitt femte studioalbum “Mitt andra dygn” besökte Organismen Kingsizekällaren och intervjuprogrammet “Mellan Raderna” för att prata om utvecklingen sen förra skivan, auto-tune samt att vara tillfreds och göra musik om det.

 

 

Organismens förra album, ”Alla kungar bär inte krona”, släpptes 2014 och var en känslomättad historia som på många sätt kändes som ett avslut. Istället kom två mixtejps, en rad gästverser och ett album. ”Mitt andra dygn” fortsätter där föregångaren avslutades, men har egentligen bara en sak gemensamt med något av hans tidigare verk: det låter helt olikt alla hans tidigare verk. En viktig komponent är producentduon The Usual Suspects, som står bakom hela produktionen av nya skivan.

 

– Jag tror inte jag har jobbat med någon producent som kan hålla ett så maniskt högt tempo som Severe och Slay har gjort. Dom har gett mig enorma mängder beats, gång på gång. Jag tror det här är det mest produktiva jag har varit också i min karriär. Jag har alltid ångest över att jag gjort för lite och det känns fortfarande som jag kunde gjort lite fler låtar på den här tiden. Men det känns kul att få vara med och visa upp dom för världen.

 

 

På frågan om “Alla kungar bär inte krona” och hur han ser på utveckligen efter den, svarar han:

 

– Det kändes nog som att den skulle ta ännu mer fart än vad den gjorde. Nu är det fortfarande den största skivan jag har gjort och framförallt med våra mått mätt gick det ju superbra för den, men det var fortfarande inte glättig P3-musik på albumet. Ibland kan man bara nå taket för vad det är, antar jag. Skulle man sätta den i jämförelse med nya plattan så är den (“Alla kungar bär inte krona”, reds anm) mycket mörkare och grottigare, även fast målet var att det inte skulle vara så grottigt som det hade varit innan. Vi kanske bara fick upp näsan över vattenytan med den plattan, sen kanske halvvägs upp ur det mörka med den här plattan.

 

– Mycket av det grundas i att jag vaknade upp en morgon och kände “shit, ska jag dokumentera varje mörkt och deppigt ögonblick i hela mitt liv?”. Så jag kände att jag måste börja belysa dom få ögonblick som man har lite cash på fickan, när det går bra och man känner sig på topp. Om inte annat bara för att att ändra sin ljudbild och för min egen skull att det i framtiden inte blir “han levde ett produktivt, deprimerat liv”, haha.

 

 

I mångt och mycket representerar “Mitt andra dygn” en fortsättning på föregångaren, en slags andra andning där glädjen till rap åter står i fokus. På många sätt känns det som att Organismens textförfattande har gått i en cykel som nu fullbordas.

 

– Jag tycker att det finns mycket likheter, fast dom inte är ett dugg lika, med den här plattan och “Bakom kulisserna”. Att det är en “display of rap”, liksom. Och det har vi snackat om jag och Daltone, att folk vet att jag är duktig på att rappa men att det var länge sen jag visade folk att jag är det. Var tionde år måste man visa den nya generationen var skåpet ska stå och det känns lite som att den här plattan är det fast den inte alls är lika barnslig och tramsig som “Bakom kulisserna”.

 

 

Mycket har att göra med influenserna av brittisk musik. Ett tempo och uttryck som uppmuntrar en större mängd rader och ett annat fokus vad gäller delivery. Organismen berättar att han inte lyssnade på särskilt mycket brittisk hiphop när han gjorde låtarna, men att han nu uteslutande lyssnar på ny musik från öarna. Drivet efter att hitta ny musik är något han poängterar och ger exempel på svenska rappare han tycker mycket om.

 

– I Sverige gillar jag också den nya vågen. Jag gillar Ozzy som fan och Guleed, han är så jävla fet. Ahdam från Göteborg, bröderna Bennett från Göteborg… jag gillar den nya vågen av street rap. Det är inte så pretentiöst och “rädda världen musik” utan bangers, efter bangers, efter bangers. Och Mwuana tycker jag är superfet, Mwuana och Ivory. Framförallt för att det känns som att dom är de enda rapparna i Sverige som bara kör på. Dom gör mycket musik och jag gillar rappare som är produktiva. Frej Larsson är jävligt skön också.

 

 

Till skillnad från vad många kanske tror har han heller inte mycket till övers för musiklyssnare som inte kan uppskatta auto-tune.

 

– Alltså folk som har en åsikt om auto-tune låter som när synth-artister dök upp i Sverige på 80-talet och folk sa “synth, är det verkligen ett instrument?”. Samma människor sitter säkert och lyssnar på Tupacs “California Love” med vo-coder, det är samma skit! Jag läste för många år sedan att snittpersonen slutar upptäcka ny musik i trettioårsåldern och då går man tillbaka och lyssnar på det man lyssnade på när man var ung för att man hittar någon slags trygghet i det. Jag svor till mig själv att jag ALDRIG skulle bli en sån människa. Att bli KRS-One, det finns inte på kartan. Att sitta och morra över hur det skulle kunna varit. Min största skräck är att inte förstå den nya musiken.

 

 

Se hela intervjun av Malkolm Landréus nedan!

 

 

 

 

 

 

Foto: Artin Hojat

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL