Från Kingsize Magazine #3 2025.

Vägen framåt och uppåt håller på att banas fram för nya stjärnskottet Knut€ när hon bara några timmar innan releasen av hennes debut-EP träffar Kingsize. En EP som representerar henne väl, med en blanding av skoj och känslor.

I en perfekt mix av kaxighet, humor och självsäkerhet har Knut€ i år lanserat sig på den svenska hiphopscenen med gasen i botten – mot toppen. Den 18-åriga rapparen har precis släppt debut-EP:n ”Airpods på klubben”.

På EP:n spelas ett brett register ut, både rapmässigt och beatsmässigt. Från trap-iga ”Tomboy bitch” där hon med något slött flow verkligen visar upp pondus och sin kärlek för att leka med ord. ”Om dom frågar hur jag gör det / Som Barbie I just Ken”. Till hiphopjazziga ”Malmö by bike” med rader som ”det enda downfall du kan catcha mig i är regn” och ”du visar dina färger som en kolibri / jag kolliderar med din lian som ett alibi”.

När Kingsize träffar henne ska hon precis spela på sin egen releasefest. Mitt i den förmodligen väldigt stressiga miljön med soundchecks, EP-släpp och vår intervju så lyser det ändå om henne. Hennes plats i kändis-Sverige håller på att banas fram och ju mer hennes personlighet visas upp, desto mer självklar känns hon i rampljuset.

Vem är du?

– Stella Knutagård heter jag men går under namnet Knut, Knut euro eller bara euro. För mig är egentligen symbolen € silent. Jag blir inte arg om någon säger fel, jag tycker bara det är kul att folk spekulerar. 18 år gammal och från Malmö, går gymnasiet… Jag brukar inte säga så mycket om mig själv för att det ska vara fokus på musiken.

Varför gör du musik?

– Jättebasic svar men jag tycker det är väldigt roligt. Jag får ut någonting positivt, bra energi, gemenskap, ett sammanhang, kompisar. Det är kul att lära sig något nytt och sedan specialisera sig inom det. Jag har skrivit mycket poesi och dikter innan, sen tog en kompis med mig till en raptävling och då började jag ge mina ord en ton. Så då började jag testa det mer och leka med det. På samma raptävling träffade jag även min producent Lars Morgonqvist som tyckte jag var fet och bjöd in mig till studion. Där spelade jag in min första låt som hette ”Pew Pew”, den var skitdålig men jag gillade att vara kreativ och vi hade roligt ihop så vi har fortsatt jobba ihop efter det.

Vad får du inspiration från?

– Vad som händer i min omgivning, vad jag har varit med om, kärlek, någon frustration kanske, det behöver inte alltid vara jättestora politiska frågor, det räcker med att jag är trött på ytlighet, media, trött på si eller så, det kan vara lite vad som. Ibland kan jag bara vilja skriva något man kan dansa till, lite lalligt. Alla kan göra lallig rap men alla kan inte göra det bra. Jag tar inte inspiration av andra artister så mycket men mer olika sound, fransk hiphop, specifikt från Marseille som har en nice experimentell undergroundscen till exempel. Lyssnar också mycket på gammal svensk hiphop också, typ mellan 2009-2019, den eran som kom efter den boombap-iga. Denz, Jelassi, Nebay Meles och Erik Lundin. Jag lyssnar mycket på äldre också typ Advance Patrol och Latin Kings men tar nog inte så mycket inspiration därifrån.

Din kaxighet, hur mycket är persona?

– Det är ju roligt, jag skulle säga att det är väldigt mycket att man går in i en roll. Jag känner mig väldigt självsäker i många situationer, särskilt när man går in i studion. Men pondusen är nog 50% fake. eller nja, det är nog pondus till en specifik sak. Jag är kaxig när det kommer till min musik helt enkelt. Självförtroendet har dock också växt sedan jag började rappa men jag överdriver ju såklart för att det är kul. När en tjej gör det är det lite roligare än när killar gör det, dom behöver ju inte vara kaxiga för att ta plats. På nya EP:n skriver jag om stunder där jag inte känt samma självsäkerhet också så jag kan nog gå åt båda håll. Jag får ofta höra att jag är som Silvana Imam, men det tycker inte jag. Jag tar det som en komplimang men vi har väldigt olika sound. Det är kanske svårt att jämföra mig med en manlig röst för jag har inte en, och vi har typ tre kvinnliga rappare i Sverige så då kanske man tänker ”aa men det är som Silvana Imam”. Kvinnlig rap är typ en genre i sig på det sättet. 

Motiverar det dig att det enligt dig finns så få kvinnliga rappare?

– När killar rappar så har de alltid en röst att förhålla sig till. Det kan nog vara svårt om man har en skör, eller en ljus röst när man hela tiden hör manliga basröster. Det kan nog göra det jobbigt för dom på ett sätt. Vi är ju en minoritet som kvinnor i hiphop men på ett sätt är det skönt för det finns en större lucka. Det är 2025 också så jag har inte märkt av att det skulle vara jobbigt att ta plats för mig. Utanför Sverige har det blivit väldigt stort med kvinnlig rap så det finns nog mycket plats att ta, det känns positivt. 

Det är mycket humor i din musik, var kommer den ifrån?

– Det blir mindre jobbigt, det blir catchigt, enklare att ta till sig. Jag gillar att göra seriösa, välskrivna och viktiga låtar också, då jag känner väldigt mycket för det jag skriver men hade jag bara gjort det hade jag nog fastnat i den känslan. Jag har alltid varit ett stort fan av oseriös rap, amerikansk ratchet trap till exempel, rap med humor. Det spelar stor roll hur man lägger det om man gör rap med humor. Utan eftertanke blir det inte bra, man måste ha lite stil på det för att det ska bli snyggt.

Debut-EP:n har släppts nu, hur känns det?

– Jag är väldigt väldigt nöjd och det känns stort. Det har varit väldigt mycket arbete bakom det, många timmar, jag har blivit demoskadad och fått lite hatkärlek till låtarna nu när man lyssnat typ 10 000 gånger. Då blir man lite trött på dom, men det ska bli kul att ge låtarna lite nytt liv nu när jag äntligen får spela de live. Det har tagit två år, ”Ballader & Misfits” skrev jag när jag var 16 liksom. Jag är fortfarande stolt över det och kan stå bakom vad jag skrivit även om det var några år sedan nu.

Dröjer det två år tills nästa gång?

– ”We never get lazy” som vi brukar säga. Det kommer ett par singlar och sedan ska jag och min producent sätta oss ner för att göra ett album så det kommer absolut inte dröja två år tills nästa gång. Vi trappar snarare upp nu.

Vart vill du med musiken?

– Jag vill kunna leva på den. Inte så här tjäna hur mycket som helst, utan det räcker för mig att bo i en lägenhet, äta gott och kunna kolla på TV-programmet “Robinson”. Lyckas jag inte med musiken får jag nog söka in dit själv.

Intervju: Niklas Hagberg
Foto: