Från Kingsize Magazine #2 2025.

Efter de globala framgångarna med “Fruitvale Station”, “Black Panther”, “Creed” och “Wakanda Forever” är Ryan Coogler tillbaka med “Sinners”. Kingsize Magazine åkte till London för att träffa regissören och hans ständiga samarbetspartner, kompositören Ludwig Göransson.

En konvoj av svarta minibussar står i kö under valvgången in till gårdsparkeringen tillhörande ett av de mest väldiga och överdådiga hotellen i London. Det är i mitten av april, tidig vår i den engelska huvudstaden och ovanligt livligt för att vara söndag eftermiddag. Några meter bort, i stark kontrast till bilarna, inuti den sju våningar stora Belle Époque-byggnadens dunkelt belysta extravaganta lobby, bland väggtäckande målningar och mörka lampetter och marmortrappor, syns gäster klädda i briljant färgglada vackra saris. Utanför hissarna tre våningar upp står en affisch med en brinnande solnedgång på lutad mot ett staffli – samma som täcker väggar utmed Londons tunnelbanestationer, samma som på sidan av stadens ikoniska röda dubbeldäckarbussar – och skyltar att allt bakom den handlar om “Sinners”. Därifrån hörs varken eventuella bröllopsförberedelser nedanför eller storstadsbuller utanför, bara röster från tv-intervjuer som hålls i flera rum samtidigt tillhörande dubbla huvudrollsinnehavaren Michael B Jordan, birollsinnehavarna Wunmi Mosaku och Miles Caton och Jayme Lawson, filmens näst största namn Hailee Steinfeld, dubbla Oscar-vinnande kompositören Ludwig Göransson, samt filmens regissör och manusförfattare Ryan Coogler.

Två och ett halvt år har passerat sedan hans senaste film. Sorgearbetet efter Chadwick Bosemans plötsliga död överskuggade produktionen av “Wakanda Forever” och satte djupa sår i likväl Coogler som i Jordan. Ett halvår senare var han en av manusförfattarna för “Creed III”, där hans ständige huvudman Jordan både var stjärnan och gjorde sin debut som regissör. Och sedan dess har i princip allt handlat om hans femte långfilm, femte gången han är regissör och manusförfattare, men första gången han även är producent för en av sina egna filmer, och styr det allra mesta rent kreativa kring, om, och för filmen, och framför allt: det är första gången sedan han gjorde kortfilmer på University of Southern California School of Cinematic Arts som han skrivit ett helt originellt manus.

“Sinners” är en balansgång mellan verklighet, myter och mysticism, historisk realism och skräck. Filmen utspelar sig nästan helt i Clarksdale, en Delta-stad i Mississippis nordvästra hörn, en tidstypisk ort i den amerikanska södern, formad av extremt segregerande Jim Crow-lagar verksamma fram till så sent som 1965. Det är Clarksdale som tillskrivs födelsen av blues. Historiska dokument säger att musiken spelats där så tidigt som 1901 och musikmyter menar att det var där blueslegenden Robert Johnson sålde sin själ till Djävulen i utbyte mot gudomlig gitarrtalang. Det är en plats där skyltar för segregerade butiker och biljettkiosker skymtar i bakgrunden, där vissa betalar med riktiga dollar och andra med plantage-markerade träkrediter, där de med makt gillar blues men inte de som skapar den. “Sinners” är en film om förtryck och kulturella blodsugare, om övernaturliga ting som allegoriska verktyg, om musiken som drivkraft för överlevnad och en odödlig dröm om frihet, om en nästan allmängiltig berättelse för svarta amerikaner, om Ryan Cooglers ättlingar innan de flyttade till Kalifornien. Det är en film som gräver i mytologi och politisk verklighet för att berätta om familjeband och tillit, som sträcker sig in i nuet på sätt som ingen av hans dåtida släktingar kunde föreställa sig. “Sinners” handlar om hur nutid och dåtid sammanflätas, om gränserna mellan det levande och det döda, om andliga väsen från det förflutna och vandrande själar som tillhör framtiden, om de som kan genomtränga tid och rum med sin musik, och framför allt om den musiken. Och när musik skrivs för filmer som Ryan Coogler skriver och regisserar är det alltid en och samma person som har det ansvaret.

Det finns en obundenhet i Ludwig Göranssons musik som är svår att hitta i annan modern tv och film. Det finns ingen mall för honom att följa när han ansluter till ett projekt, ingen färdig idé, så allt han gör blir skräddarsytt för verket ifråga. Det är en dialog konstnärer emellan, en ynnest som är få förunnat nuförtiden. Varje gång som Ludwig Göransson och Ryan Coogler gjort film tillsammans efter deras första samarbete har svensken skrivit både ett soundtrack med filmmusik, det vill säga ett score, och ett mer vanligt album med specifikt skrivna låtar för filmen. För debuten “Fruitvale Station” spelade Ludwig in och manipulerade ljud från San Franciscos BART-tåg och stationer för att skapa ett mörkt omgivande synth-ljud kombinerat med lager av förvrängda gitarrer tills de lät som ekande spöklika trumslag. För “Creed” skrev han musiken med en 100-mannaorkester och en 24-mannakör innan han sedan bröt ner det för att utgöra ryggraden av ett album fullt av pampiga hiphop-produktioner inspirerade av “Rocky”-filmernas tidlösa låtar och av Philadelphia som stad. För Oscars-vinnaren “Black Panther” åkte han till Senegal i en månad, reste runt med Baaba Maal under en vecka av hans turné, spelade med lokala musiker för att få grunden av filmmusiken, och åkte sedan till International Library of African Music i Sydafrika för att plöja igenom deras arkiv. Och sedan blev ett samtal från Ryan Coogler om en önskan att ha med Kendrick Lamar på en låt till ett helt album som rapparen projektledde och detaljstyrde, med insyn och hjälp från Göransson, men som i mångt och mycket innehöll hans närmsta vänner och samarbetspartners. För “Wakanda Forever” tog Ludwig sig till Mexico City och jobbade med musikarkeologer för att gräva så djupt som möjligt in i vad som var kvar av den sedan hundratals år tillbaka nästan helt utraderade mayakulturens musik. Projekten på annat håll har varit minst lika kreativt lösa: “Tenet” fick en elektronisk ljudbild där loopar spelas framåt och bakåt medan “Oppenheimer” nyttjade en elektronisk bas balanserad mot svepande stråk för att efterlikna atombombens förfärliga styrka och våld. Och “Sinners” gräver i bluesens rötter för att avslöja att den är början av all musik vi känner till. Hans två längsta samarbeten har varat i och över 15 år, med två personer som väldigt ofta tar sig an stora svåra politiska frågor och ämnen som må vara universala men oftast är specifikt rotade i svarta amerikaners upplevelser:

– I de flesta fall så innebär att vara filmmusiker och kompositör att man inte får göra som man vill. Jag har haft väldigt mycket tur att få jobba med kanske de enda två filmregissörerna som inte använder sig av temporär filmmusik, Ryan och nu på senare år Christopher Nolan. När de klipper sina filmer har de oftast inte musik klar. I 99% av fallen klipps existerande filmmusik in och så säger man till kompositören att skriva något som låter som det där låter. Men jag jobbar med filmskapare som vill bygga helt unika ljudvärldar och något folk inte upplevt förut. På något sätt har det blivit så att jag får göra lite hur jag vill, jag har väldigt fria tyglar. Vi har ett förhållande där vi verkligen litar på varandra. Det är ju ovanligt. Jag förstår min position i det hela med Ryan och Donald Glover också, det känns inte konstigt. Det enda jag försöker göra är att få deras vision att komma ut. Så länge de vill jobba med mig och tror på mig så vill jag bara göra så att de blir nöjda.

Göransson har vunnit mer eller mindre alla prestigefyllda priser som går att vinna som filmkompositör och musiker. Grammys för Song of the Year och Record of the Year, för ”This Is America” med Childish Gambino (som han jobbat med sedan 2011 och kultförklarade tv-serien “Community”) samt en för “Black Panther”, två Emmys för hyllade “Star Wars”-serien “The Mandalorian” (vars huvudtema han skrivit), en Golden Globe och en BAFTA för Christopher Nolans “Oppenheimer”, och två Oscars – för “Oppenheimer” och för “Black Panther”. Han är en av filmvärldens mest kritikerrosade kompositörer, men jobbar numera främst med avundsvärd kreativ frihet med Donald Glover, Christopher Nolan och sedan 18 år tillbaka sin nära vän som han lärde känna på filmskolan:

– Redan innan han skickar manuset till mig så börjar Ryan skicka massa meddelanden och låtar som han lyssnar på medan han skriver. Det här utspelar sig på 30-talet, skivorna som är kvar är gamla gubbar som sjöng i jättehispig ljudkvalitet och upp-pitchad sång, ungefär som när man kollade på sin mormor och morfars svartvita porträtt och trodde att det faktiskt var svartvitt på den tiden. Vi ville förmedla hur det verkligen kunde kännas på den tiden, att den här musiken var farlig. Det var viktigt att skriva originallåtar, att hitta artisterna jag skulle skriva låtarna med, typ Brittany Howard från Alabama Shakes och Raphael Saadiq. Men först åkte jag till Memphis med Ryan och tog med min farsa. Det var en drömresa för honom, som han aldrig gjort, runt bluesdeltat. Det här är mitt mest personliga verk, jag växte upp med en pappa som är bluesgitarrist, som ville ge mig namnet “Albert” efter Albert King. När jag var typ nio hörde jag Metallica för första gången, det blev min musikstil. I den åldern insåg jag inte att allt som vi lyssnar på idag på radion, all musik, kommer ifrån blues. Det kan vi säga är USA:s största bidrag till världskultur. Men det var ju uppdelat i ett rasistiskt system från början, “Race records” av svarta artister, “Hillbilly records” av vita. Om en vit artist spelar blues, typ Elvis Presley, sa de “nä, blues är inte för en vit publik, vi ska tjäna mer pengar på det här”. Om Rolling Stones spelar blues sa de “det här är inte blues, ni spelar rock”, trots att bandet själva tog med sig artister som de inte kunde spela med då i det segregerade USA för att öppna deras spelningar i Storbritannien och Europa, där de stolt berättade att det är de här musikerna som inspirerat deras musik. Det blev som små fristäder så långt hemifrån och inspirerade samtidigt generationer av europeiska musiker.

Trots de tidigare långa upptäcktsresorna är det tydligt att Ludwig med “Sinners” är mycket mer involverad nu än han varit tidigare, nu med som producent precis som Ryan och Zinzi men även hans fru Serena – som insisterade att expertkonsultation krävdes för att göra bluesmusiken rättvisa. Med två producenter i familjen blev det uppenbart hur mycket musik som fanns i filmen, hur mycket som behövde genomföras på det musikaliska planet innan något filmades. Så, familjen Göransson med sina två barn flyttade till New Orleans i tre månader, plockade in en handfull musikkonsulter och experter inom blues och folk och specifikt afroamerikansk musik – Lawrence “Boo” Mitchell, Rhiannon Giddens som Ludwig även spelar banjo med, och Ingrid Monson – och började sakta forma en av huvudrollerna i “Sinners”. Ludwig jobbade med Miles Caton, Jayme Lawson, Delroy Lindo som kom in varje dag till studion som brukade vara en kyrka de hyrt för filmen, lärde de att spela låtarna, lärde Delroy att spela piano, lärde harmonier till körer. Hailee Steinfeld, vars sidosyssla är att vara platina-säljande popsångare, skrev de en egen låt med. Trummorna skrev han med Cedric Burnside, Sharde Thomas Mallory, Chris Mallory, och trummisen från det första bandet Ludwig kallar sitt eget, som han började forma sin egen musiksmak runt som 8-9-åring: Lars Ulrich från Metallica. Ludwig och Serena ansvarade tillsammans för musik som spelades på ungefär 15 olika instrument, de skrev och omarbetade sånger och hymner på engelska och irländska och Choctaw för tre olika körer, och det mesta backades även upp av en orkester. Det är en massiv grupp människor med samma mål men väldigt många olika sätt att nå det på, så att faktiskt börja skriva filmmusiken, att bestämma vilken musik som hör hemma var och vem som ska skriva vad i vilket syfte, tog anmärkningsvärt lång tid för Göransson:

– Det var svårt för mig att förstå i början, “vadå, ska jag skriva bluesmusik?”, fundera på vad min sida av bluesen är. Vad är min personliga blues? Hur får jag ut det? Mycket kom till mig genom att vara där, jobba, andas filmen, vara med Ryan och alla andra. Vi pratade om det varje dag. Det hade en så stor påverkan på mig. De sista två veckorna i New Orleans, då kom all filmmusik. Allt i filmen är ganska direkt, det är akustiskt, och sen kommer en utomkroppslig upplevelse där man hör det som kom innan bluesen och det som kom efter bluesen. Det öppnade upp nästan alla dörrar för musiken. När jag försökte hitta min egen röst inom detta blev det mer som min personliga resa.

Mittpunkten och kärnan av allt detta, i manuset Ryan Coogler skrev som blev “Sinners” och musiken Ludwig Göransson byggde albumet och filmmusiken runt, finns en gitarr. Ryan Coogler, sin vana trogen när han börjar jobba med en ny film, började skicka inspelningar från 1930-talet och tidiga 1940-talet till Ludwig, i synnerhet med låtar av Robert Johnson och Tommy Johnson i fokus, men även inspirerad av berättarstilen Howlin’ Wolf använde sig av i låtar som “Wang Dang Doodle” och “Smokestack Lightning”. Väldigt mycket av den musiken integrerades in i hans manus och bestod av musik från inte bara blues men även irländsk folkmusik, gospel, jazz och soul. Och samtliga spelades i filmen, på albumet, i filmmusiken på en Dobro Cyclops resonatorgitarr från 1932. Göransson hittade enbart tre överlevande exemplar av gitarrmodellen när han fastslagit att detta var exakt det instrument hans vän pratade om, som hans farbrors älskade blues kom ifrån, och som var det självklara valet att skriva musiken för filmen med. Hantverkare och gitarrmakare kring Mississippi-deltan och New Orleans fick i uppdrag att skapa flera verklighetstrogna kopior av gitarrerna för filmen. Ludwig delade spelandet på dem med Miles Caton, som han lärde att spela de väldigt speciella hundraåriga gitarrerna och deras nyskapade syskon. Resten av gitarrerna spelades av blues-legendarer som virtuosen Eric “Raw Dawg” Gales och Clarksdales alldeles egna Christone “Kingfish” Ingram och uroriginalet Buddy Guy, men även Jerry Cantrell – en blinkning och hyllning till hans Alice In Chains och musiken Göransson älskade som gitarrspelande tonåring i Sverige. Trots all hängiven och gedigen och tidskrävande musikforskning som han får göra inför sina filmprojekt är roten i hans musik alltjämt den blues, de gitarrer, Ludwig fick höra av sin pappa hemma i Linköping. Mer än hälften av hans liv därefter har varit väldigt långt borta ifrån Sverige och musiken som skapats här, med få förklarliga och förståeliga undantag:

– Helt ärligt så är det väl mer när det är kanske någon svensk som slår igenom i USA som jag har hört, som jag får höra. Alltså, självklart Yung Lean som har en väldigt stor närvaro i USA. Men jag vet ju att Sverige har ju världens bästa musikliv, liksom artister och musiker och producenter. Men de första 15 åren som jag bott i Los Angeles har jag inte riktigt heller kommit tillbaks så mycket till Sverige utan det är inte förrän nu, när jag har barn, som jag verkligen gör en stor ansträngning för att komma tillbaka varje sommar och spendera hela sommaren där. Jag tror att det är mer nu att jag kanske får en bättre inblick, en ny och annorlunda relation till svensk musik.

– Min farbror James var min äldsta manliga familjemedlem under nästan hela mitt liv. Han var från Mississippi. När vi bodde i Oakland var han som besatt av sin musik, sin blues. Jag frågade honom aldrig varför, tog för givet att han bara gillade det, la ingen vidare tanke på det. Men efter att han dog spelade jag de skivorna, ensam. Han var inte där för att prata med mig och distrahera mig från vad sångerna var om. Jag var ju bara en unge som hängde med sin farbror, som stirrade på hur gamla hans händer var och sån skit, haha… hur tjock hans dialekt var, att han inte pratade mycket. Jag fokuserade bara på honom, hur hans ben rörde sig, att fylla på hans whiskey, bara glad att få hänga med min farbror. Musiken var i bakgrunden. Men nu spelar jag musiken ensam och det är allt jag har och jag lyssnar annorlunda, försöker fånga budskap och tänker på min farbror och om jag stänger mina ögon känns det som att han är där. Det var början på detta. “Hur fan funkar det här?”, att jag kan känna min farbrors närvaro bara genom att spela musiken han lyssnade på. Men nu är jag här 60-70-80 år senare och gråter när jag lyssnar på det. Hur funkar det? Det är frågan som satte musiken som den här filmens grundpelare. Det är hjärtat i allt.

Ryan Coogler är fundersam men ivrig när han beskriver sin film och skapandet av det mest personliga han gjort hittills. Hans farbror James Edmondsons röst hörs mot slutet av Ludwig Göranssons soundtrack, i ett röstmeddelande från 15 mars 2015. James har hört från sin dotter och Ryans kusin Wendy, som vigde Ryan och hans fru samt arbetspartner Zinzi och hjälper sin pappa att spela in meddelandet, att hans brorson har hemlängtan och vill ge honom lite uppmuntran, ”som Albert King säger ‘just hang in there, you’ll be alright, we love you’”. Med sitt meddelande skapade han kopplingar och band Ryan inte skulle upptäcka förrän nästan ett årtionde senare, när han började skriva på filmen för att hedra sin farbror och lyssnade på musiken som fick bägge deras världar att öppnas upp fullständigt och kollidera med personer och upplevelser som ingen hade kunnat förutspå.

– Mitt längsta förhållande inom filmskapandet utöver min fru Zinzi, som producerade den här filmen, är med Ludwig. Vi träffades på filmskolan, vi har gått igenom alla prövningar tillsammans. Mitt samarbete med Michael B. Jordan pratas om ofta men jag har jobbat med Ludwig kanske dubbelt så länge. Vi är familj nu. Det är verkligheten. Våra barn är som familj. Hans fru är som min syster, vet du vad jag menar? Det är en extremt nära relation. Han inspirerade riktningen jag tog här. Jag har alltid velat göra en gitarrfilm för honom, alltså självständigt från denna film och dess tillkomst. Jag visste inte om hans pappas anknytning till Delta Blues innan jag hade skrivit manuset och berättat för Ludwig att jag ville till Mississippi. Han ville åka med och ta med sin pappa för att han alltid velat resa längst bluesbältet, men jag visste inte att Delta Blues-artister förändrat hans liv, förstod inte att han inte ens hade blivit gitarrist om han inte hade sett de här personerna spela i Linköping. Jag fick reda på det medan vi var i Mississippi, när Ludwigs pappa reagerade så känslomässigt av att vara på plantagerna.

I Indianola, på B.B. Kings nattklubb och det anslutande museet, såg Coogler sin valda broders pappa bli så djupt rörd av att vara där att musikens vikt öppnade upp filmens kosmiska omfång. Det fick honom att förstå hur mycket blues förändrade globalt. Det finns ett före denna musik och ett efter, för hela världen, och det satte i perspektiv hur viktiga dessa människor var, hur liven de levde – trots bojorna det samhället hade satt på dem på grund av något de inte kunde kontrollera – skapade denna konstform och kulturen som sedan förändrade världen.

– Det förtydligades för mig genom min relation till Ludwig, vad som satte oss på detta spår. Att hans pappa valde att plocka upp gitarren och ville vara som Albert King som tonåring är det som satte mig, en filmskapare från Kalifornien, och Ludwig, en svensk kille från en lantligare del av landet, på en kollisionskurs där vi skulle mötas i Los Angeles på filmskolan och bara prata om musik. Det första han spelade mig var rap från Stockholm, Adam Tensta, och jag spelade rap från där jag är ifrån. Innan jag ens hade hört honom spela en enda not musik, innan han hade sett någon av mina filmer länkade vi ihop genom musik, utan att veta att vi var typ ämnade att träffas… att vi gör den här filmen är som att vi inser att de här människorna förde oss samman. Jag är så imponerad av hans musik för filmen. Det är definitivt hans mest känslosamma verk, bara baserat på hur väl han förstod berättelsen jag hade skrivit och vad den var om, liksom de musikaliska influenserna, som om han på något sätt lyckades skriva ner allt och i sanning göra det till sitt eget.

Ryan Coogler hänvisar till sina moderna ättlingar, berättar om sina valda familjeband, anknyter till sina nära relationer och närmre förhållanden ofta när han pratar om “Sinners”, för att det är så tydligt för honom hur allt på något otroligt sätt sammankopplades. Därför är filmens dramaturgiska komplement och motpol till gitarren och musiken i grund och botten de band människor har till varandra som gör livet till vad det är, som gör det värt att leva – tillsammans. Långfilmsdebuterande Miles Caton, uppväxt med kyrkosång i en extremt musikalisk familj där alla kan sjunga eller spela instrument, spelar den gudabenådat talangfulle sonen till en djupt troende pastor, övertygad om att hans sons sång och spel kommer locka djävulen till hans fridfulla församling och kyrka. Wunmi Mosaku fann sina egna nigerianska rötter invecklade inuti sin roll och den hoodoo hon praktiserar i filmen, som härrör från Yoruba-folkets Ifá-tro, som fick hennes fem år av Yoruba-studier att slutligen klicka och bli ett språk hon förstår och talar. Hailee Steinfelds filmupplevelse speglade hennes egen livsupplevelse och lät henne komma närmre sin släkt på ett sätt som hon aldrig kunnat tidigare. Och mittenbarnet Michael B. Jordan fick i uppgift att förstå och förkroppsliga ett av mänsklighetens mest intima och för utomstående svårbegripliga relationer, det mellan identiska tvillingar. Elijah “Smoke” Moore och Elias “Stack” Moore är filmens ömsom synkoperade omsöm synkroniserade ledande män: den ena klädd som en irländsk maffiamedlem, den andra som en italiensk Chicago-gangster, den ena eldfängd och explosiv, den andra kylig och kalkylerande, två väldigt olika individer vars skillnader blir mycket mer framträdande när de inte är med varandra, som informerar varandra konstant på sätt som väldigt få kan med hur de rör sig och tänker när de är tillsammans. De är tvillingbröder som flytt hemtraktens sorg och den rasistiska Söderns barbari, överlevare av förödande våld i hemmet och trauman utanför, soldater i ett besinningslöst blodigt världskrig för ett land som fortfarande förtrycker deras folk, som bara fann ett otillräckligt liv i en ogästvänlig storstad – “bara en plantage med skyskrapor” – när de kom tillbaka. Drivna men med kluvna hjärtan, världsvana men sökandes, vänder de hem till platsen de så desperat lämnade för att finna någon form av frihet någon annanstans, platsen där de åtminstone känner till djävulens skepnad men som är deras – som de vill ge något tillbaka till i form av en fest, något som är “for us, by us”, en “juke joint”. Det är denna del av landet som Ryans farbror James och hans närmsta familj lämnade i början av 1900-talet, som han tänkte på och såg och kände när han lyssnade på blues i Oakland årtionden senare med Ryan bredvid sig, som nu tio år efter hans död vid 88 års ålder återfinns i “Sinners”.

– Vi åkte ut till Lancaster och en av Mississippis definierande egenskaper: det är extremt platt, bara bomullsfält efter bomullsfält, tills du börjar se där Jorden bänder sig och horisonten viker sig. Vi pratade om isolation, för att det är vad jag kände när jag åkte till Clarksdale och däromkring. Du åker på de där vägarna för evigt och inser att du åkt förbi en enda enskild plantage, en enorm bit mark ägd av en enda familj som aldrig verkar ta slut. Du vill inte vara kvar där nattetid, för om du kör på den vägen i becksvart mörker… Så jag ville infånga den där tanken om isolation, den olustiga känslan. Det finns något vackert i den med, men…om du får något problem där finns det ingen som kommer för att hjälpa dig.

Att Ryan Coogler använder sina filmer för att berätta om och svara på sociopolitiska händelser är en ofta omskriven sanning men som behöver behandlas med viss modifikation. Det som gör att hans filmer ofta slarvigt rubriceras som “politiska” hittar in i hans filmer automatiskt för att allt i det liv han levt och de liv han berättar om oundvikligen påverkas och formas av politiska beslut i princip dagligen. Hans val av tid, plats, ämne, och teman är inspirerat av allt som pågår i bakgrunden av hans vardag, från hans uppväxt i Oakland och mordet på Oscar Grant som “Fruitvale Station” handlar om, till familjehistorien som “Sinners” baserats på. Han ser på film som sitt sätt, sitt bästa och främsta och mest begripliga sätt, att återberätta historier och föra vidare likväl traditioner som de liv som levts vars öden ofta hotas att suddas bort av onda krafter i otympliga kostymer eller i vita topphuvor – eller både och. Ryan Cooglers filmer är politiska för att personen han är oundvikligen politiseras, för att ingenting i USA:s dåtid eller nutid inte är politiserat, och för att allt i Clarksdale, Mississippi år 1932 i allra högsta grad var format av politik.

– Jag tänkte inte på de politiska implikationerna av filmen eller något särskilt budskap. Jag tänkte bara på känslor när jag skrev, föreställde mig hur det kan ha känts att vara de här personerna. Det politiska var så intensivt på den tiden att jag behövde visa hur saker var då. För mig handlade det helt om att visa dessa personer som kompletta människor i detta system, som var så avhumaniserande, och hoppas att kontrasten skulle tala för sig själv, för det är så musiken kom att vara. Det är så “juke joints” kom att vara. De flesta samhällen har sätt att trampa på folk. Under denna tid, på denna plats, var detta de som trampades på och det är såhär det hände. Men tack vare mänsklighetens episka karaktär levde de ändå sina liv, de hittade ändå sätt att fortsätta. Och tack Gud att de gjorde det, annars hade jag inte kunnat göra det jag gör. Jag hade inte suttit här i England och pratat med er journalister nu. Mitt folk var tvunget att härda igenom det och fortsätta att hålla ut igenom allt som händer nu, eller hur? Det är en specifik berättelse om den här platsen men det är också en global historia eftersom det bara är vanliga människor. Det är vad jag är ute efter, för denna film kan visas överallt. Musiken som dessa människor skapade spelades bevisligen överallt. När Muddy Waters satt sig ner och sjöng om en översvämning i Mississippi förstod Ludwigs pappa det på något sätt. Olika personer, olika klimat, olika allt, men han hörde det och sa “åh, det där är jag, jag fattar det där, jag ska spela det där, jag ska ägna mitt liv åt det där”.

Det finns folksägner om personer med förmågan att skapa musik som är så äkta att den genomtränger slöjan mellan liv och död, som kan framkalla andar från det förflutna och det som komma skall. De var musiker, poeter, historiker, besvärjare och alltid berättare. De sägs ha kunnat föra samman människor, läka dem och samhället de tillhör, hålla traditioner vid liv som levande historieböcker i direkt kommunikation med en okänd framtid. Men det finns de som tror att denna begåvning oundvikligen lockar till sig avund, girighet, ondska, onda ting och onda varelser, slutligen även Djävulen, som vill sno åt sig musikens kraft, berättelsernas vikt, och förgöra det de påstår att de älskar, göra det till sitt eget, sudda ut dess ursprung. Men det finns personer som har förmåga att skapa musik som är så äkta att den överlever allt. Det är dessa personer som “Sinners” handlar om, det är deras musik Ryan Coogler har skrivit om och sedan låtit sin närmsta samarbetspartner tonsätta. Det är så de jobbar och talar till varandra. Det är såhär deras gemensamma historia ser ut.

– Ludwigs livsberättelse är i den musiken med, på ett sätt som kanske bara jag kan veta, för att jag känner honom så väl. Jag förrättade hans bröllop. När han och hans fru Serena läste sina äktenskapslöften för varandra stod jag allra närmast dem. Jag var där när de insåg att de var förälskade i varandra. Jag visste nog till och med lite innan de visste, bara genom att se det på honom. Jag och Ludwig, vi kommunicerar som på ett andra språk. Det roligaste med vår relation är att det allra första vi gjorde när vi träffades för första gången var att spela musik för varandra och en stor del av vårt jobb ihop är att fortfarande sitta ner och spela musik för varandra. Jag pratar liksom med en väldigt intensiv dialekt. Ibland känns det som att jag kommunicerar bättre genom filmer än jag kommunicerar på engelska. Jag skulle kunna berätta om den här filmen för dig och det skulle låta förvirrande, jag har inte orden för det. Men jag kan visa den för dig. Jag tror att du kommer förstå vad jag känner då. Och Ludwig är likadan med musik. Det är bättre för honom att spela något och berätta för mig vad det är han spelar. Det är såhär vi pratar med varandra.

Intervju: Özgür Kurtoǧlu
Foto: Warner Bros. Pictures
Redigering: Kingsize Magazine