62ecc92f37b61a70cf0bee62
62d7e7e97b2718d296030a52
Intervju: YiGZAW – Ett steg bak, två steg fram


Från Kingsize Magazine #3 2022.

 

 

Yigzaw gör inget slumpartat. Först kommer visionen, sedan resten. Tidigare i år figurerade Nu är Lommarapparen i Kingsize Magazine med Skåne-kollektivet Fugitive Familia. Nu är han aktuell med debutalbumet: ”Ett steg bak, två steg fram”.
– Vad är poängen med att göra musik om man inte själv kan svara på varför man gör det, säger han.

 

 

Yonas Yigzaw är från Lomma, utanför Malmö. Han använder en stiliserad (YiGZAW) version av sitt efternamn som artistnamn och har släppt musik på svenska och engelska sedan 2018.

 

”Varför har ditt debutalbum dröjt tills nu?” har jag antecknat högst upp i mitt block. En märklig fråga till någon som född 1998 kanske, men i ett hiphopklimat som spottar ut färdiga fixstjärnor direkt från grundskolan så är det inte konstigt att man i alla fall undrar.

 

Svaret är långt, men kan sammanfattas i fyra ord: han var inte redo. Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt, för att låna Yigzaws albummantra. Han gjorde musik innanför de fyra väggarna i pojkrummet långt innan han började tänka på musik som en karriärsbana, och han släppte SoundCloud-singlar långt innan han kom på tanken att släppa ett album.
– Det är klart att man ville få ur sig massa musik i början. Men det var inte förrän jag började utveckla ett tänk kring mina låtar och mitt sound som jag kände att, ja, det här kan bli ett album, säger han.

 

Man kan spåra den första ansatsen till albumetsläppet till 2019 och singeln ”Nånting” (när han började hitta sitt sound på svenska), eller till en Etiopienresa med familjen två år senare. Eller, om man vill ta den långa vägen, till musikvideomorgnar med MTV.
– Jag vaknade upp varje morgon till MTV. Du vet, Kanye West, Lil Wayne och Jay-Z men också typ Beyoncé. Hela mitt kretsade kring det ett tag – hur jag klädde mig, hur jag pratade. Men också för att jag delade musiken och pratade om den med mina vänner. Det var där jag började skriva egna texter och rappa till YouTube-beats.

 

Yigzaw kommer med ett potpurri av musikaliska influenser. Lite från kyrkan, lite från teven, etiopisk gospel från föräldrarna och med Michael Jacksons storslagna liveshower som inspirationskälla. Men det var innan han själv hade någon tanke på att det han skrev skulle kunna släppas.
– Det blev liksom heligt för mig på något sätt. Musik var ett sätt att hantera känslor jag hade – glada, ledsna eller vad som helst. Så i början ville jag ha det för mig själv. Jag hade inga tankar på att dela det på Spotify eller så.
– Men att skriva låtar satte i gång en process i mig. Att man kunde göra något större av det. Jag började tänka att det finns andra som kunde relatera till det jag skrev och kände: “låt mig bara testa att ta nästa steg med det här. Oavsett vad ‘the outcome’ blir”.

 

Resultatet blev den soliga singeln ”Shawty” 2018, och sedan den mörka traplåten ”Cannot Change” senare samma år. I en radiointervju från den tiden säger han att han inte har ett sound eller en genre, att han gillar att röra sig i flera fält samtidigt. När vi pratar nu, fyra år senare, säger han att han till slut har hittat fram till en stil som är hans egen – även om den fortfarande är lös i kanterna.
– Det är experimentellt på något plan. Inte ett fast sound, utan jag vill att musiken ska ta en till olika platser när man hör den.

 

Är det någon särskild plats du vill att din musik ska ta lyssnaren till?
– Nej, det kan vara vad som helst egentligen. Men jag har alltid tyckt att det är en stor komplimang när någon säger
att min musik tar dem någon annanstans.

 

Han harklar sig, ursäktar sin hesa röst och letar fram en vattenflaska innan han vänder sig tillbaka. ”tur att det är en skriven intervju idag då”, anmärker jag. ”Precis”, säger han och fortsätter.
– Jag försöker blanda musik som bara är hajpad med mer personliga och djupa ämnen. Det speglar mig som person, jag är både och. Men det har tagit ett tag för mig att kunna skriva mer om mina känslor. Jag känner många, framför allt grabbar, som inte vågar prata om känslor alls.

 

Det känns som att du skriver om personliga känslor och upplevelser på ett allmängiltigt sätt ändå. Det är inte direkt tydligt att det handlar specifikt om dig och din situation.
– Ja, absolut. Det är något jag tänker på en del faktiskt. Jag vill att folk ska kunna relatera till min musik och göra sina egna tolkningar av den.

 

Kan man skriva så allmängiltigt att man tappar kontroll över innebörden? Det är en fråga som gnager sig fast i bakhuvudet när jag lyssnar på Yigzaws musik, och sedan hör honom förklara vad låtarna egentligen handlar om. På albumsingeln ”Snett” berättar han om epilepsianfallen han fick som barn, men han gör det så svepande att vem som helst kan tolka in sina egna upplevelser i textraderna. Själv har han en rätt enkel och konsekvent inställning till hur fans tolkar hans låtar.
– Så fort låten är ute i offentligheten är den inte i min kontroll längre. Jag kan inte bestämma att folk ska tolka den på samma sätt som jag.

 

Han säger att det viktiga är att han själv vet varför han gör musiken och vem han riktar sig till.
– ”För vem gör jag det här och varför?” Jag tror att det är en fråga man måste ställa sig när man gör musik.

 

Och hur blir svaret när du frågar dig själv det?
– Alltså. När man börjar med hiphop så är det lätt att fastna i den här bubblan av att rappa om det man tror att man ska rappa om – pengar, tjejer och hur många klockor man har typ. Men på den här nya skivan ville jag göra något som är mer personligt för mig. Man får lära känna mig genom den här skivan. Och så vill jag känna att jag lämnar efter mig en ”body of work” som jag är stolt över.

 

Vad tror du krävs av din musik för att du ska känna den där stoltheten?
– Vision. Jag tror framför allt att det behöver finnas en långsiktig idé med hur gör jag gör min musik.

 

Visionen för debutalbumet har visserligen mejslats fram under flera år, men det var under en resa till Etiopien hösten 2021 som det verkligen klickade. Flera av låtarna på skivan kretsar kring sociala medier och ”quick fixes” och det temat satte sig där någonstans, med släkten i Etiopien.
– Det blev som ett steg tillbaka, för att använda albumparallellen, för att kunna ta två steg fram. Jag kände verkligen hur skönt det var att komma bort från den här överstimulansen med sociala medier hemma. Att stressa runt och göra massa saker samtidigt behöver inte betyda att man rör sig åt rätt håll, säger han.
– Bara för att det finns movement betyder det inte att det finns growth.

 

Hur tror du att albumet hade sett ut om du inte hade gjort den här resan?
– Jag vet inte. Men resan väckte något i mig. En hunger kanske – att ta vara på grejer mer, både i musiken och i livet. Det väckte också ett minne av den här tiden när jag tittade på MTV och skrev musik hemma. Jag ville hämta inspiration från det och göra ett album som utgick från känslan jag fick av den musiken.

 

”Ett steg bak, två steg fram” smugglar in sina budskap som en trojansk häst. Musiken är mer catchy än preachy. Det finns inget som vid en första lyssning ger en uppfattningen av att det här är en skiva som dyker ner i tankar om snabba impulser och ytlighet. Det är ett album är fullt av trap:iga beats och refränger som sätter sig på huvudet – typen av musik som funkar bra på TikTok och Instagram.

 

Finns det något problematiskt i att göra en skiva som pratar om negativa effekter med sociala medier – som du sedan måste promota på sociala medier?
– Det är en intressant balansgång det där. Det är klart att promotandet är en annan sorts sociala medier-användande än det jag pratar om på skivan, men man kan göra för mycket av en bra sak också.

 

Det behöver ju inte vara negativt heller. Kendrick Lamar fick ju folk att festa och dricka till en låt om alkoholism med ”Swimming Pools” till exempel.
– Ja, det blev ju värsta bangern som spelades på event och fester. ”Swimming Pools” är ett bra exempel på när musik får flera nivåer.

 

”Nivåer”, ”vision” och ”syfte”. Yigzaws svar är strösslade med beskrivningar och idéer över hur han vill att musiken ska låta och varför. ”Mycket tankar kring processen”, antecknar jag i ett hörn av blocket.

 

Alla de här tankarna om vision och en helhetsbild kring din musik, känner du att de någonsin hindrar dig från att bara vara lekfull och ha kul med musiken?
– Nej, det tycket jag inte. Ibland går jag in i studion med andra från Fugitive [Familia] utan att riktigt veta vad det ska bli. Jag tror att det är viktigt att känna den spontaniteten ibland också. Jag tror inte att den hindras av att man tänker på sitt artisteri.

 

Fugitive Familia är Yigzaws andra projekt, vid sidan av solokarriären. Det är han och nio andra artister i området kring Malmö och Lund som gör musik som sträcker sig från svävande lätt r&b och pop till stenhård drill. Det är ett ambitiöst kollektivt där allt görs på egen hand – ”independently, men som ett team”, som han själv säger. I en era där det är tunnsått med hiphopkollektiv sticker de ut från mängden, men det finns förstås en tanke bakom det också.
– Där jag kommer från, alltså Malmöområdet, har vi alltid haft en underdogkänsla. Det är så ofta jag hör att ”i år är det Malmös år”, utan att det händer något.

 

Det är inte så att det inte finns en hiphopscen i Malmö, för det gör det förstås. Men Yigzaw säger att det inte finns samma intresse från skivbolagen för Skåne som det gör för Göteborg och Stockholm. Det saknas något och han tror inte att det kommer komma från skivbolagshållet.
– Det måste komma från oss. Man måste ge labels en anledning att komma hit.

 

Varför tror du att det inte händer mer på skivbolagssidan i Malmö?
– Svårt att säga, men jag tror att det beror på att vi inte är så connectade med varandra här. Det finns så mycket talang, men jag vet inte om det finns något driv från labels att komma om det inte verkligen känns som att det händer något här. Då pratar jag inte bara om artister, utan jag också event, folk som gör musikvideor, fotar, hela den biten.
– Det går ihop med den här vision kring Fugitive Familia. Vi försöker bygga något långsiktigt och koppla ihop folk med varandra.

 

Tycker du att ni har ett eget sound i Malmö?
– Jag tror inte det – utöver dialekten alltså – men det är sådant som jag själv tänker på när jag skapar. Att inte bara göra musik som jag tror ska streama bra, utan att också göra något för kulturen i Malmö. ”Do it for the culture”, som man brukar säga. Det låter kanske klychigt men jag vill göra något för staden, för oss här.
– Man vill hitta det där… Ja, ”det”, helt enkelt. Jag säger inte att jag själv har hittat det, men jag försöker skapa något där vi alla tillsammans pushar varandra att gå ur sin comfort zone och bara skapa.

 

 

Intervju: Axel Almström
Foto: Nils Sjöholm

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL