62ecc92f37b61a70cf0bee62
62d7e7e97b2718d296030a52
Intervju: Trion MOR skapar med fria tyglar


 

 

Tillsammans har de framgångsrikt verkat inom musikbranschen i decennier, men aldrig i denna konstellation och på sättet man gör som trion MOR. För hur låter det när en triphop-fantast som arbetat nära Robyn, en ljusskygg hiphop-punkare och en oförutsägbar multitalang får skapa med helt fria tyglar? Svaret finns på det kommande albumet ”Babydolls”.

 

 

Om ledtrådarna ovan mot all förmodan inte räckte består trion MOR av Fredrik Okazaki, Thomas Rusiak och Jacqueline ”Mapei” Cummings. De tre musikveteranerna har varit bekanta ansikten för varandra i åratal, men aldrig på det här sättet. Nu fungerar de som en liten lycklig familj utan krav och oändlig kreativitet – helt friställd från branschens kugghjul och pråpåer.

 

Fredrik och Thomas fyller i varandras meningar när vi börjar småprata om skivan och processen. De berättar att samtliga låtar fortfarande är i mp3-format och inte har efterproducerats.
Fredrik: Jag har aldrig varit med om det, nånsin. Det är typ med Jonte (Yung Lean, reds anm), då är det också mp3-skisser som kan få vara kvar.
Thomas: Det är en så stor del av huvudbry som jag plockar bort på en gång och att det bara får handla om det kreativa. Så fort det dyker upp en idé som alla tre får asgarv av, då spikar vi det. För det är så det ska kännas, det måste vara kul annars behöver man inte grotta i det.

 

Och kul har man. Thomas börjar berätta att man spelat in en musikvideo som han ”tror kommer innan jul” och tittar på Fredrik.
F: Ja, jag antar det. Men det är ju jul nästa vecka, så… haha.

 

Fredrik har en ganska sömning ton i sin röst, men ögonen lyser av entusiasm. De båda skrattar. Videon de pratar om är den som var tilltänkt till gruppens första singel ”Spitfire” som släpptes i slutet av oktober, men som två dagar innan inspelning ändrades till andra singeln ”Cool It”.

 

Det är lätt att tolka deras inställning som loj, men ju mer vi pratar förstår jag att allting bygger på att det ska vara kul. MOR har inga måsten. Vi pratar om hur albumet formats ur konceptet ”conversation turns into art”, som Mapei uttryckt det.
F: Jag tror man kan säga det, vi har ju jobbat en kvart åt gången när har vi setts och sen har vi gaggat i två timmar. Sen har vi dragit hem. Det är verkligen inget nötande. Det är mer ”ska vi göra något nu då?”.

 

Trions samarbete startade när man skulle sätta sig ner och jobba på en uppföljare till Mapeis senaste album ”Sensory Overload”, men man märkte snabbt att musiken ville något annat. Och det är lätt att förstå varför. Glädjen i deras gemensamma, kreativa bubbla är nästan lika njutbar att åskåda från sidan som den måste vara att vara inuti. Då har inte ens ”Jackie”, Jaqueline ”Mapei” Cummings, dykt upp än.

 

 

 

 

Fredrik Okazaki och Thomas Rusiak jobbade tillsammans på den senares album ”Ride” (2016). Sedan dess har Fredrik ägnat det mesta av tiden att jobba nära Robyn på både album och turnéer, samt producerat åt svenska exportjuvelen Yung Lean.

 

Thomas Rusiak, som kanske är den mest ljusskygga av dem alla, tog i mitten av 10-talet en paus från musiken och ägnade ett par år åt att jobba med krogen Fröken Vandal som drevs tillsammans med Natural Bond-kollegorna Petter och Pee Wee.

 

Nu bildar de en lika oväntad som självklar trio tillsammans med den oefterhärmlige Mapei, som på många sätt transcenderat musikaliskt i den nya konstellationen. När hon väl är på plats når den gemytliga stämningen en ny nivå och man märker att gänget är samlat på riktigt. Den sista pusselbiten är på plats. De pratar om hur omslaget kom till och skratt och detaljerade diskussioner uppstår. Nya idéer kläcks efterhand under vårt samtal och när jag frågar hur de alla träffades så utbyts en rad minnen och ännu fler skratt.

 

En sak som tidigt stack ut med MOR, förutom den oidentifierbara och ständigt skiftande musiken, var Mapeis röst. En röst som leviterat och blivit mer av ett väsen än en sångerskas stämma. Inte minst på den storslagna singeln ”Spitfire”. Jag frågar om den rösten föddes på låten ”From Nana”, som vi pratade om i vår förra intervju i samband med sångerskans senaste album.
Mapei: Jag tror att den här gamla soulen alltid har funnits där, bara att jag inte kunnat göra den eller utveckla den. Men i mitt huvud och min uppväxt har det alltid funnits någon sorts soul/gospel-sida bara att jag inte har utövat den förrän ”Nana” och det här… säger hon samtidigt som hon funderar klart.
M: Men jag tror att det här är något helt annat, för den här musiken som dom har slängt på mig… Jag kommer ju alltid vara jag, men det är något helt annat. Jag har ju alltid varit lite schizofren inom musiken så det kommer alltid komma något nytt. Men kommer du ihåg att jag sa att jag ville göra en jazzplatta? Det här är typ det närmsta jag kommit det.

 

Att beskriva ”Babydolls” som en jazzplatta är helt klart en förenklad sanning. I själva verket är det musik som är omöjlig att kategorisera, något som upphovsmakarna inte har något emot.
M: Vår generation har växt upp med så mycket och alla som försöker blanda allt det, det blir alltid lite lökigt. ”Nu ska jag blanda hiphop och rock”… Det här är liksom bra på riktigt.
F: Och utan intention, framför allt. Det är många som blir rädda för ”hur ska det här definiera mig”.
T: Det blir också så tydligt, att man ofta delar upp genrer. Det här är hiphop och det här är rock. I stället för att låta allt blenda och bli en känsla.

 

Och MOR är i mångt och mycket mer en känsla än musik. Eller snarare, musiken är mediet för känslan som MOR skapar.
M: Det är därför vi inte har så mycket bilder och posar för mycket. Det är musiken som är konstverket.

 

Det är också en värld för de som fastnat i mallarna och inte ser en väg ut, de som vill göra något helt annat – oavsett om det inte riktigt går att sätta fingret på vad.
M: Jag tänkte på det när jag stod i duschen imorse, att fan vad fint att man skapat en värld för folk som vill vara i sin egna värld. För det här är så far från det poppiga och plastiga som finns ute nu, eller drill som är populärt. Det är bara bra musik. För dom som känner att dom måste vara samma som alla andra eller göra saker som förväntas av dom, vi har visat att man inte behöver det. Det är många som vill att jag ska vara en arg, svart kvinna som rappar – och det kan jag också vara och har varit och kommer säkert vara igen – men inte här.

 

Mapei, som själv är nybliven förälder, påpekar också det faktum att de alla tre har barn och att de kan visa för dom att man kan vara precis vad man vill.
M: Det blir fritt liksom, och jag tror det är bra att kunna visa det. Tänk vad skönt för dom att veta att dom kan göra vad dom vill och känner för!

 

För alla tre gruppmedlemmar fungerar också MOR som en egen liten familj. En familj där man känner sig välkommen, där det är högt i tak och kreativiteten får sprudla utan baktankar eller dömande. För Fredrik Okazaki, som visserligen fått utlopp för sin bakgrund i obskyra genrer genom egensinnig avant garde-musik med rapexporten Yung Lean, men kanske främst för Mapei och Thomas Rusiak.
T: Alla tre har hittat ”hem”… det låter så töntigt men lite så kanske. Man har alltid känt att man varit ganska missförstådd och har massa visioner och tankar och gamla produktioner som ingen riktigt förstår sig på. Det blir liksom ”kan någon fatta vad det är jag gör? För jag själv tycker det här är sjukt fett!”. Sen spelar man upp det för henne (Mapei, reds anm) och hon tycker det är skitfett. Så har hela processen varit, att så länge hon går igång så vet man att det blir något fett av det. Av allt vi spelat in har vi inte stekt en enda låt.

 

Den sistnämnda talaren slog som bekant – något motvilligt – igenom med låten ”Hiphopper” i början av 00-talet. Låten och det geniförklarade albumet ”Magic Villa”, nominerades året efter till fyra Grammis-stayetter och tog hem tre. Men rampljuset, pressen och förväntningarna var aldrig något för Rusiak.
T: Verkligen. Jag har aldrig lyckats förvalta karriären från början för att jag aldrig riktigt har kunnat anpassa mig och passa in. Jag har liksom hållit mitt spår hela tiden, även om man såklart utvecklas musikaliskt. Nu känns det helt plötsligt som att man har landat i att ”här är två personer som älskar det här spåret som jag har hållit, äntligen!”. Så vissa delar av det som finns på skivan är från låtar jag gjorde för 15 år sedan.

 

Thomas berättar att mycket av det som hindrade honom som musiker var prestationsångest och att möta andra människors krav på musiken. En sits som Mapei också känner igen. Men som hon skriver i en ambitiös och målande track by track-text till ledsingeln ”Spitfire”: ”I realised that there is a difference between being wanted, and welcomed. MOR is all about welcoming home.”
M: När jag fick ett amerikanskt kontrakt så gick det rykten om vad jag hade fått för kontrakt, ett jättebra kontrakt. Då var det många som ville utnyttja det och tjäna pengar på min karriär. Man brydde sig inte om musiken utan ville bara kapitalisera på Mapei, liksom. Jag blev lite galen av det och så har det varit lite hela tiden, jag känner ju av det. Här kände man sig mer välkommen och inte ”vad kan jag få ut av dig”.

 

Fram tills nyligen skulle nästa singel ha varit låten ”Babydolls” och skivan skulle heta ”Superficial Intelligence”. Nu har de bytt plats med varandra.
F: Den är lite annorlunda från resten av skivan då den är från min EP och är den enda låten på den här skivan som har en digital hi-hat. Det intressanta är att den är nästan sex minuter lång, men oavsett om det är vår überkommersiella PR-byrå i USA eller om det är mörka personer så har reaktionen varit: ”Det där är singeln för albumet!”. Vilket är helt sinnessjukt att ens gå förbi det faktumet att den är sex minuter lång. Men vi har ju inga radioambitioner ändå, på det sättet.
M: Jag fick lite ”Bedtime Stories”-vibb av den. ”Bedtime Stories” av Madonna alltså. Hade ring i näsan, Q-Tip och A Tribe Called Quest-samplingar, lite trip hop…
F: Ja den är väldigt trip hoppig! Jag kommer ju från Tricky Massive (Trick från Massive Attack, reds anm) från början, så det hörs ju.
M: Den är väldigt stor. När jag gjorde melodin var enda gången jag faktiskt hade en referens och det var att jag ville att det skulle låta som en KRS One-refräng, fortsätter Mapei och nynnar på refrängen i ”Step Into A World”.
M: Sen blev det vad det blev, haha. Jag tänkte att det här skulle jag vilja höra om jag var vuxen på 80-talet i Hell’s Kitchen när New Wave och hiphop möttes och folk breakade och hade The Cure-frillor.

 

En av låtarna som tidigare huserat på Rusiaks hårddisk är andra singeln ”Cool It” – en feel good-låt som målar upp bilden av rednecks som dansar kring en midsommarstång.
T: Det var bara ett beat från början. Basgång, stråk och klarinetten kom senare. Jag har försökt så många gånger att göra något med den, men det har inte gått. Jag var klar med den. Sen sjöng du, Jackie, in den bara på beatet och Fredrik la till några grejer och det blev värsta låten.
M: Jag tror det var mitt försök att göra afro beat när jag kom hit, haha.

 

Det fortsätter att bli ett intressant samtal när trion diskuterar sinsemellan vad de gör för associationer till låtarna och vilka genrer som tolkas in. Mapei säger att låten får henne att tänka på ”Red Bull och vodka på någon sunkig krog” samt ”gammal arkitektur i Sverige med beige hus och gamla jazzmusiker som hängde på Berns” medan Rusiak gör referenser till one hit wonders från 60-talet, som Patti Pages ”Tennessee Waltz” och ”My Boy Lollipop” med Millie Small och Millie Corretjer. Ingen av dem nämner rednecks kring en midsommarstång.

 

Men Thomas Rusiak, och för all del Mapei, har som bekant mycket rap i blodet också. På albumspåret ”Perfume” får vi höra ett samarbete mellan de båda, där den förstnämnda levererar sin första rapvers på engelska sedan EP:n ”Wrenches” (2015).
T: Fan, det har du rätt i. Det har jag inte ens tänkt på. Jag skriver ju inga raptexter om det inte är Petter som ber mig, det är inte så att jag har en ”pad” med klara texter. Men låten kom till ganska tidigt i processen, dom hade varit här utan mig och Mapei hade lagt en freestyle. När jag hörde den var det kört, för mig var det känslan av DJ Premier och ”Step In The Arena”. Så jag tog fram telefonen och sa ”jag måste bara”. Så testade vi line för line och jag försökte följa hennes koncept. Jag tror aldrig jag har skrivit en rhyme så snabbt.
M: Gud vad den låter som någons liv! Den är så bra.
F: Men jag har alltid sett den som att det är ditt liv?
T: Ja, när du sa det häromdagen så tänkte jag ”ja, det är ju sant, vad konstigt”… det blev som en uppenbarelse.

 

Här får jag återigen bevis på deras gemensamma respekt och beundran för varandra, när både Fredrik och Mapei återger rader för rader från Thomas vers och hypar den.
T: Nä, men jag tycker fortfarande det är så otroligt kul att rappa… så det är därför man åker på det lite då och då i olika sammanhang. Men ja sa att ”även om ni steker min vers, låt mig spela in den”. Den är kul för att den låten är det sista man förväntar sig när man lyssnar på skivan.

 

Det vi alla kan komma överens om är att det är bra, vilket det oftast blir när man gör vad man vill. Även om det inte alltid är lätt.
M: Jag tycker det känns svårt att göra det man vill, för ingen vågar det. Jag känner jättemånga rika människor som inte vågar göra det. Men samtidigt, när man gör det man vill så faller allt på plats.

 

Föga förvånande har bandet redan ytterligare ett album i princip färdigställt och känslan är att vi kommer se och höra mycket av dem i framtiden. Hittills har bandet bara uppträtt två gånger: en på begäran av Pernilla August för Michael Nyqvist Foundation och en för Moëts räkning ute i ett slott i Mariefred. Men 2022 åker man ut på turné, om virusvarianterna tillåter. Och även då lär de överraska.
F: Vi har precis skakat hand på Skandinavien och Europa med bokare och dom jobbar redan på USA-ingångar, så det är i full swing. Så det blir det definitivt. Det blir jättekul. Jag har spånat på det här ganska mycket i sömnen och vi kan ju göra det här i väldigt många olika format. Den här live-setupen. Vi kan göra mer sobra och andaktsfulla gig till punkklubbar och ”lukta öl över hela kroppen”-gig, i och med att… dels att det i musiken finns många olika vägar att gå. Man kan välja ett mindre klubbigt set eller göra det svinstökigt om man vill. Min bild är verkligen att vi ska göra en levande organism av live-världen av det här. Vi ska inte försöka återskapa skivan hela tiden.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Fredrik Laihonen/Camilla Cherry/Sandra Myhrberg

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL