Läs omslagsintervjun från Kingsize Magazine #4 2018.
Det finns en tidpunkt då alla pojkar behöver växa upp till män. En tidpunkt då man måste steppa upp och fylla de skor som man är ämnad att fylla – antingen för att omständigheterna kräver det, eller för att fortsätta utvecklas. Stor har länge varit en förgrundsfigur inom svensk hiphop, men det är först nu han har blivit en ledare i ordets sanna bemärkelse. För Kingsize berättar han om sin nya guldklimp Imenella, revanschen i ”Så mycket bättre” och att hjälpa sig själv genom att hjälpa andra.
Det är den 21:a juni 2017. Det har snart gått två veckor sedan Stor släppte sitt tredje studioalbum ”Under broarna” och han kommer till Kingsize gamla kontor vid Karlaplan för att prata om arbetet med skivan. Det blir en känslosam intervju med nära till både skratt och gråt när han berättar om sin pappa och vad skivan betyder för honom. Redan då stod det klart att han offrat mycket och stått på sig för att vara där han är nu. Inte för att han hade en dålig sits inom hiphopinstitutionen Redline, eller för att hans senaste skiva ”Shere Khan XIII” gått dåligt. Snarare tvärtom. Och kanske var det just därför det betydde extra mycket. Att han vågade ta steget och bryta mönstret. Att göra något meningsfullt istället för att bara göra.
”Det är också hur man vill leva livet, vad man har för värderingar och hur världen ser ut. Vad alla håller på med. Jag känner mig inte bekväm med att rappa om, du vet, “jag är bäst, jag har mest brudar och pengar”. Jag orkar inte, det känns som att alla är så”, sa han då.
Spola fram ett och ett halvt år. Det är en typisk höstdag i Stockholm när regnet sköljer bort oktober månads sista dagar från Stockholms trottoarer. Jag tar mig till fotografen Ea Czyzs fotostudio på Åsögatan inför omslagsplåtningen för Kingsize Magazine #4. Det är första gången Stor pryder ett omslag själv, utan Redline och utan kollektivet Ayla, men ironiskt nog är han mindre ensam än någonsin.
När jag nu träffar honom är han inne på samma spår som vid vår förra intervju. Men han känns säkrare nu. Mer balanserad och välmående. Drivkraften som utgör hans bränsle handlar mer om att utmana sig själv, göra något som betyder och att hjälpa andra. Det senare i synnerhet, är något som blir tydligare ju längre vi pratar.
– ”Under broarna” var en suddig tid där jag ville gå vidare från det jag gjorde innan. Att döda raphjärnan Stor, fattar du vad jag menar? Man har redan lärt sig alla regler, nu ville jag krossa dom och lära mig något nytt. Sen att man också vill hitta ett sätt att göra musik som känns genuin för en själv. Man kan göra saker som man vet säljer mer eller är enklare att göra, men jag försöker vara vuxen med det och kunna åldras med värdighet. Det är jättemånga rappare som inte åldras med värdighet. Nu är jag inte så gammal, men jag fick mitt första skivkontrakt när jag var 15-16 bast, så man har ju varit med länge. Nu vill jag ge något annat.
”Under broarna” belönade Stor och producenten Charlie Bernardo med fem Grammis-nomineringar samt en P3 Guld-nominering för ”Årets Hiphop/R&B”. Trots framgångarna var tiden efter skivan fortfarande mörk, mycket på grund av den uttömmande process det var att skapa albumet och det liv som Stor då levde. Men i en oslipad diamant såg han sin framtid. En framtid som påminde om det förflutna.
– Jag var fortfarande trött på musiken ganska lång tid efter ”Under broarna”. Jag kommer ihåg att jag skulle uppträda på Way Out West, där hade jag egentligen checkat ut. Jag var bara fett trött. Sen träffade jag Imen (Imenella, reds anm) som sa att hon ville rappa. Så vi började hänga och sen var vi i studion med Savvas och jobbade på ”Moves”. Då kände jag verkligen att den här personen behövs – i hiphop, i västerort, i Sverige. Positiviteten som hon står för. Det var ungefär som när jag började jobba med Linda (Linda Pira, reds anm), att jag intervjuar personen. Frågar om barndomsminnen… jag går in i personen och vill veta allt om vart personen ska, vad den vill, vart den är.
30-åriga Imenella Mohamed är för vissa bekant som en del av den feministiska dancehall-gruppen Unruly. Men hon har också spelat teater och sedan i våras tagit sig an musikbranschen med stor framgång på kort tid. Under november och december är hon ute på en gemensam turné med just Linda Pira, efter att ha släppt den starka debutsingeln ”Moves” som blev första släppet ut på Stors label Frihet. En låt som hennes mamma sjunger refrängen på.
– Vi spelade in ”Moves” och hon la verserna, men jag kände att den behövde någonting mer och frågade om det fanns någon somalisk låt. Då ringde hon sin mamma och hon kom dit typ elva på natten och la den. Jag frågade vad det hon sjöng betydde och det var ”vi dansar dansen för platsen vi dör för och våra barn kommer för att föra kulturen vidare”. Vi pratade mycket om hur många som dog i hennes omgivning och att vi måste göra något. Det var där ”Moves”-resan började.
– Egentligen gjorde vi ”Chagga” först, men vi ville bygga upp något innan den kom för det var en så solklar hit. Det var bättre att hon fick en identitet först. Så ”Moves” var för att folk skulle fatta vem hon är och var hon kommer ifrån, vad som skiljer henne från andra rappare och vad hon vill. Vad vi vill.
Ulises Infante Azocar har sedan debutalbumet ”Nya skolans ledare” varit just det. En rappare som banat väg för andra i sin generation, både genom utmärkelser, respekt och talang. Men de senaste åren har han utvecklats till något mer, en ledare inte bara för sin generation utan också för den yngre – en fanbärare för hiphop som genre. Och med Frihet kommer ansvar.
– Det är det som har blivit nu när vi startat Frihet-labeln, jag får ta mycket mer ansvar. Förut kunde jag vila på att jag var självsäker i mig själv som rappare och jag tog mitt rappande seriöst, men kanske inte min karriär. För jag bryr mig inte om att bli känd.
Men om man levt ett visst typ av liv och lyckats ta sig ur det och man kan hjälpa andra att ta sig upp och sprida positivitet så vill man göra det. Det är därför min label måste vara med positiva människor. Det är därför jag jobbar med till exempel Imenella, för hon är så jävla positiv och hon är en sån jävla kraft. Det är det som ger mig mest och gör att man känner sig stolt när man går och lägger sig.
Stor menar också att positiviteten behövs som motpol till dagens musikklimat.
– Det är så mycket gangster-grejer i allt nu, så för mig blir det här det ovanliga. När man var yngre drogs man till status och negativa saker för att man såg det som det alternativa, men idag känns det som det normala. Att hitta glädje och kärlek, det är den riktiga utmaningen. Då blir det intressant för mig, för det andra är mainstream. Knark, pengar och sex… Det är mainstream! Om du går in på Netflix… varannan film handlar om det! Och alla gör det, i verkliga livet. Det är played out för mig.
– Eric Saade kommer göra en kokain-låt snart, det skulle inte vara konstigt. Därför blir jag anti. Men jag tror allt går i vågor och folk kommer bli trötta på att höra det.
Positiviteten som numera genomsyrar allt Stor gör har också sin grund i att han hittat ett sätt att hjälpa sig själv genom att hjälpa andra. Något som han gör, och har gjort, mer än vad som kanske syns utåt. Det tydligaste exemplet är såklart Linda Pira, som han introducerade för Sverige med bangern ”Rom & Kush” (och den förbisedda b-sidan ”Mitt folk”) 2012. Året efter kom en av 10-talets mest inflytelserika och betydelsefulla låtar ”Knäpper mina fingrar”, där radarparet återförenades.
– Jag hade nästan glömt det när jag började jobba med Imen. Då kom jag ihåg hur det kändes att jobba med Linda, att börja från början och blåsa liv i någon. Det ger så mycket, vilket jag glömde bort för jag mådde ganska dåligt. Men när man mår dåligt kan ibland den bästa medicinen vara att hjälpa andra, förstår du?
Och hjälpa andra är precis vad han nu gör. När Stor belönades med fem nomineringar på Grammisgalan 2018 lade han inte fokus på sig själv, utan såg till att andra fick skina. Imenella gjorde sitt första uppträdande på galan när hon, Gee Dixon och Ozzy fick rappa verser på Stors ”Svartskallar”. Och utöver Imenella har han börjat jobba med en artist som för bara några månader sedan inte ens var i närheten av en studio. Stor berättar en smått otrolig historia om hur han sprang på Yoel, en dag han på allvar funderade på om han ens skulle vara en del av förra sommarens stora åtagande – ”Så mycket bättre”.
– Jag var ute och gick och var lite ambivalent när en snubbe ropade på mig på spanska ”ey, mano! Du är fett tung men du måste höra mig rappa!”. Jag tänkte ”abow, jag pallar inte…” Han sa att han hade skrivit tusen låtar och började sjunga för mig.
Stor visar ett klipp från sin telefon där den okände mannen sjunger en ljuvlig sång om att hitta sig själv. Dagen innan han skulle åka till Gotland bestämmer sig Stor för att ta med Yoel på en av låtarna till programmet.
– Jag höll på med en klassisk svensk hiphoplåt, men den kändes för tråkig och typisk för det formatet. De andra låtarna började bli riktigt feta, så jag fick börja hålla en ny standard och det här var den sista som behövde falla på plats. Jag tänkte att någon kommer signa den här shunon så jag ringde till TV4 natten innan och sa att jag ville ha med en kille som jag hittat i parken. Så han kom till ”Så mycket bättre” direkt från gatan.
Det brukar sägas att det man sänder ut i universum också kommer tillbaka. Och i Stors fall verkar det onekligen stämma. Jag tänker på historien kring Imenella och hennes mamma, att hitta tillbaka genom att hjälpa någon annan, att ge någon en chans. Vissa kallar det karma.
– Det är så. Folk brukar säga att jag har medvind. Men det är också för att jag är väldigt social. De flesta rapparna hade inte pratat med den där killen och känt ”fan vad jobbig han är”, förstår du? Man måste vara öppen och ödmjuk och ta sig tid för folk. Det är inte bara av en slump som allting händer, det krävs mycket jobb för att komma dit.
Och hårt jobb har lönat sig. Som en av deltagarna i det populära TV4-programmet ”Så mycket bättre”, är Stor just nu högaktuell. Ett program som de senaste åren fått ett lyft tack vare intressanta och begåvade hiphop-profiler som Timbuktu, Ken Ring, Petter och Ison & Fille. Och precis som sina föregångare har han haft målet att representera svensk hiphop, en uppgift som kommer på köpet och som blir extra krävande när allt ställs på sin spets. En miljö som på ett paradoxalt sätt ändå är bekant för de flesta rappare.
– Jag är fett nöjd med dom här låtarna. Jag tror att jag har ändrat sättet på hur en rappare som mig kan rappa och föra sig i såna typer av tv-program. Jag vet att jag har gjort det, för det var det som var mitt mål. Det var min grej, förstår du vad jag menar? Jag har knäckt så många koder att nästa person som är med kommer kunna göra det ännu bättre. Det är kriget och den striden man tar. Det var det jag sa när jag kom dit, jag vill representera och visa varför svensk hiphop är den fetaste musiken i Sverige. Vi jobbar hårdast och vi är vana vid att jobba i motvind.
– Jag behöver utmaningar i mitt liv och det var därför ”Så mycket bättre” passade mig perfekt. Jag hade kunnat göra dom här låtarna i vanliga fall, men det hade inte blivit samma utmaning. När man har rappat, vunnit Grammisar, alla tycker din senaste skiva automatisk är en klassiker… det låter jättekonstigt, men när jag når mitt mål, då blir jag bara helt tom. Jag vill bara ha en ny utmaning för jag är en riktig hiphopnörd.
En detalj som många kanske lätt glömmer bort är också att utmaningen för rappare är betydligt större än för andra artister, som oftast kan komma undan med att ändra enstaka ord och tempo.
– Egentligen fick jag jobba på ett helt annat sätt än alla andra eftersom jag måste tolka låten med rap, skriva om varje text och göra en helt ny låt men ändå behålla deras grej så dom blir genuint tacksamma och samtidigt tycka om låten själv. Och jag var tvungen att skriva dom på en månad. Det var en enorm stress och press, men det är kul. Det är en rusch. Men jag hade aldrig klarat det utan Chords. Inte bara för att han är en så skön, behaglig jävla människa, men mest av allt för att han varit rappare själv och förstår värdet av att få klart rappen först, innan man börjar mixa och hålla på.
Stor berättar specifikt om en av låtarna som ligger honom närmast om hjärtat. Tolkningen av Linnea Henrikssons ”Säga mig”. En låt tillägnad hans systrar, men som också symboliserar något mycket större än så.
– Det finns vissa låtar där man klagar och det blir politiskt, men man måste också ge någonting till Sverige. Att jag hade den här Ronja-grejen blev ju politiskt på ett sätt, inte bara för att det hyllar kvinnor och har ett feministiskt budskap utan för vad den där Ronja-boken symboliserade. För när jag var liten hade jag inte ”Ronja Rövardotter”, jag hade ”Ronja, La Hija Del Bandolero”. Det var exakt samma bok som alla andra hade, fast jag hade den på spanska. Det var för att ens föräldrar ville att man skulle integreras, såklart, men du behåller också ditt egna språk vilket skapar en trygghet och en styrka i en själv. Och i dessa tider när dom pratar om att man ska spela nyckelharpa och ha på sig massa skit som Jimmie Åkesson säger… Det blev att man fick behålla någonting men man visar också uppskattning till Sverige. Man måste ge och ta, och det är egentligen det som den här ”Ronja Rövardotter”-samplingen symboliserar.
Programmet blev inte bara en stor utmaning för rapparen som under perioder mått dåligt, varit ensam och på många sätt förstört för sig själv. Det blev också en chans att bevisa för sig själv och sina nära och kära vad han kan göra när han väl vill. En chans att säga förlåt och visa tacksamhet till dem som betyder mest: kvinnorna i hans liv. På låten samplar han scenen ur ”Ronja Rövardotter” när Ronja räddar Birk Borkason från att ramla ner i Helvetesgapet och rappar: ”Minns Lovisa sa till mig, minns hur Linda sa till mig / Imen gav mig tro, hon ba ’storebror, walalkay wayn’”.
Men det var nära att historien återupprepade sig.
– När låtarna kom igång blev jag fett taggad. Men jag var nära på att lämna programmet asså… Jag fick värsta stressen. Jag hade inte skrivit klart låten när jag kom dit, jag hade bara första versen och refrängen med Jireel och Astrid Lindgren-delen. Så jag behövde något emellan och jag visste att det var den viktigaste låten. Stå i TV4 och rappa från hjärtat till mina systrar, och sen lägger jag in Ronja-delen… bror, jag fattade att om jag lyckades skulle jag vara klar! Haha. Det var som att lägga en straff i en VM-final typ. En liten straff kvar, sen är det klart. Det var verkligen pressen. Så jag tänkte ”fuck det här”, jag blev så jävla lack.
– Men sen hittade jag något lugn, kom tillbaka och körde låten och så börjar Linnea gråta, Charlotte börjar gråta, alla började gråta. Och det var första dagen. Då kände jag ”okej, jag kommer beasta i det här programmet”.
Du gör den här låten till dina systrar och på ”Stockholm står kvar” gör du en shoutout till Stockholms förorter och din vän på kåken. Var det viktigt för dig att få göra det på ditt sätt? I det forumet?
– Ja, det är klart. Jag måste ju vara mig själv. Det är jag som är därinne och jag älskar svensk hiphop. Jag kan inte bli värsta svensson bara för att jag är med i ett program och ska tjäna lite pengar. Fuck det, då är jag hellre fucking fattig, haha. Förstår du? Det är bara min natur och dom vet att det är så. Annars går jag därifrån. Jag bryr mig inte om att vara någon jävla kändis. Jag vill bara att hiphop ska få den respekten den förtjänar.
– Hiphop för mig har varit så viktig, det var inte bara att jag var bra på att rappa. Det är mycket mer än så. När jag var liten och flyttade till Huddinge och var den enda blatten och det fanns mycket rasister och sånt… Latin Kings och Ison & Fille var som mina kompisar i hörlurarna, fattar du? För jag var ganska ensam på det sättet. Så den kärleken finns det ingen som kan korrumpera. Det är bara så det är.
Hur var din dag i programmet? Berätta!
– Det var fett najs asså. Jag bad min morsa komma och hon är fett blyg, vill inte vara med i tv. Jag sa ”kan du inte laga empanadas? Vi måste representera.” Så hon kom dit och lagade empanadas. Sen finns det en annan rätt som är från södra Chile där vi kommer ifrån som heter ”Curanto al Hoyo”, där man gör ett hål i marken och lägger varma stenar och sen eldar dom i typ tre timmar. Sen har man jorden upp och ner som en omvänd gräsmatta och lägger blad och täpper för så det blir som en ugn i marken. Så vi gjorde en sån, men eftersom det var ju eldförbud då så fick vi ha en brandbil bredvid den här curanton. Det var så jävla raplife, haha!
– Eric Gadd körde ju ”Vägen hem” med Fricky som hemlig gäst. Och det var precis när Fricky hade exploderat. Jag sa till alla ”när det här programmet kommer ut så kommer den här killen vara kung”, haha. Sen körde Albin ”Lite kärlek…”, det var lite oväntat. Jag måste erkänna att jag ville att han skulle köra ”Cocaina” så jag blev lite besviken. Men hans version var skitfet och han har en av dom bästa rösterna i svensk musikhistoria.
Men det som satte störst avtryck på Stor var när Christer Sjögren tolkade ”Pappas låt”. En tolkning som också fick symbolisera en personlig revansch.
– Det var så jävla fett för hans farsa var vaktmästare, så det blev som en slags arbetarklasslåt istället för en blattelåt. Då blev jag lite känslig. Som jag sa, när man var liten i Huddinge fanns det rassar som härmade hur jag och farsan pratade. Jag brukade skratta men blev egentligen skitlack. Samma sak om man hade ramlat och slagit sig så kunde lärare fråga ”har din pappa slagit dig?”, du vet, rassekommentarer. Speciellt när man hade en fett bra farsa som jag, det var så orättvist. Så nu när sångaren i fucking Vikingarna sjöng ”jag har aldrig sett min pappa gråta, fastän han haft rätt / aldrig sett han stjäla, hade aldrig nånsin skett”… Då blev jag så jävla stolt. ”FUCK YOU SVERIGE!”, hahaha. Nä, men du fattar vad jag menar, det var som värsta revanschen.
Idag ser han tillbaka på programmet med stolthet.
– Det var så jävla fett att vara med i programmet. Det har gett mig fett mycket. För jag har nog varit lite otacksam mot det jag har, den gåvan och förmågan jag har fått att göra musik. Jag har verkligen varit den där killen i fotbollslaget som är fett bra men festar sönder sig på helgerna, bara för att han vet att han är bra. Nu är det kul att för första gången köra på riktigt.
Har det varit att du på något sätt inte vågat erkänna för dig själv att du är begåvad?
– Ah, det kan vara det. För ibland blir man trött på sig själv, att man blir det man gör. Men man lär sig hantera det när man blir äldre. Det var hårt också med hela Redline-grejen, att bara kasta sig ut. Men det gick bra med ”Under broarna”, det gick bra med Imenella och det gick bra med ”Så mycket bättre”, så… Nu känns det som att man verkligen är klar.
Men riktigt klar är han inte än. I december släpper Stor ett nytt album som innehåller tolkningarna från programmet och tre låtar som inte visades i tv.
– Det är ett stabilt Stor-album. ”Stockholm står kvar”, ”Purple Haze”, ”Mitt liv”, ”Säga mig”, ”Gamla och grå”… Det var det som jag gick in för, att kunna göra ett album samtidigt, live i tv på en månad. Tack Chords! Min fucking bror.
– För det finns inte för mig att sälja ut eller göra något på skämt. Om jag gör något så gör jag det hundra procent. Det är dom premisserna jag har haft när jag har gjort dom här låtarna. Om man ska göra sånt man inte har lust med, varför ska man jobba med ett kreativt jobb? Då kan jag lika gärna jobba på ett jobb där dom säger till mig vad jag ska göra, fattar du vad jag menar? Det är en av anledningarna till att det heter Frihet.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Ea Czyz
