Från Kingsize Magazine #5 2021.

För att komma framåt krävs det ibland att man backar bakåt. Så har det på många sätt varit för Seedy, som efter en omtumlande och snabb start på karriären fått landa och bygga en ny grund. För Kingsize berättar han om den gynnsamma pausen under pandemin, vilka lärdomar han tagit med sig från tiden med Nivy och vad vi kan förvänta oss på och efter debut-EP:n ”NEW DRILLA IN TOWN”.

Trots en relativt kort karriär har 27-åriga Seedy redan hunnit bjuda på ett brett register vad gäller musik. Från bangern ”Alice”, som introducerade honom för en bredare massa efter att ha tagit sina första stapplande steg som Seedy M, till somriga ”Chillka” och personliga ”Tog mig hit”. Men 2021 introducerar han sig på nytt, närmare bestämt som ”the new drilla in town”. Och starten kom under pandemin, som blev en välbehövlig chans att stanna upp och tänka över sin karriär.
– Jag har kunnat rensa tankarna, tänka om och vara mycket med min familj, mina vänner och min tjej. Bara fokusera på rätt saker och tänka ”vad vill jag göra nu?” och sen förbereda mig för det och göra det. Jag var ju också independent för första gången ”på riktigt” under pandemin, så det var liksom ”I gotta do what I gotta do”. Jag förlorade jobbet och det var första gången jag verkligen insåg att jag är driftig, för jag klarade mig ändå, säger han och skrattar.

Just ”driftig” är nog i ärlighetens namn inget ord man annars förknippat med Seedy. Åtminstone om man följt hans karriär utifrån. Sedan debuten har han visserligen släppt en drös singlar, men ofta ganska sporadiskt. Och fram tills nu har vi inte fått ett helt projekt av rapparen. Men det ska snart visa sig varför – och att bristen på musik knappast har berott på lathet.

För de som hittills varit fans av Seedys musik har säkerligen associerat honom starkt med akter som Jireel och Denz, då de samtliga var en del av kollektivet Nivy ledda av Kristian Riffo. Men sedan slutet av 2019 jobbar nu Seedy independent.
– Jag har kontakt med dom alla. Vi pratar minst en-två gånger i veckan. Så det finns inget ”bad blood” alls, det finns ingen anledning. Jag pratade med Riffo senast för två dagar sen. Det är som vanligt, alla gör sin grej.

Detta är han noga med att poängtera. Men samtidigt finns det saker som inte blev som han hade tänkt. Han berättar ärligt och rakt om tiden med Nivy, som på många sätt blev en intensiv och frustrerande snabbkurs i livet som artist.
– Jag kom dit som ett får som man skulle försöka göra till ett lejon. Men jag hade själv ingen plan på hur jag skulle bli det här lejonet. Jag följde allt alla sa, jag lyssnade på allting alla tyckte och tänkte… och jag tänkte att ”dom här vet”. Men nånstans måste du vara dig själv också och veta vad du vill göra och hur du ska göra det. Att ha en vision och sen stick to it. Men jag hade inte det när jag kom till Nivy.

Hur länge hade du gjort musik innan du kom till Nivy? Vissa har ju liksom gjort musik sedan dom var tolv år.
– Haha, så var det verkligen inte för mig. Innan Nivy kom? Det hade inte ens gått ett år. Det gick jättefort. Jätte, jättefort. Jag släppte några freestyles på SoundCloud, jag hade några demos inspelade… jag släppte en video och en låt på Spotify. Det var inom loppet av kanske sju, åtta månader.

Tror du att det hände för tidigt?
– Njae, jag tror inte det var för tidigt. Det hade kanske varit bra om jag fått vara independent ett tag innan, men jag skulle inte heller säga att det var för tidigt för jag fick uppleva mycket och lära mig mycket. På så kort tid fick jag vara med om saker som folk jobbar flera år för att uppnå. Sen fick jag gå independent med allt det i bagaget. Det var som att jag fick en snabbkurs på allt. Hur är det är att vara på toppen och hur det är att vara på botten – och sen bara: nu är du själv. Så jag skulle inte säga att det var för tidigt, det var bra på ett sätt.

Vad lärde du dig under den perioden?
– Först och främst: lita alltid på din magkänsla. Om du har en vision, gå för det och fortsätt tryck in den i folks huven tills dom också tror på den. Och våga ta plats. Våga ta plats. Våga säga precis det du tycker. Det lärde jag mig. Och en sak jag verkligen lärde mig är att ingenting kommer hända din karriär eller någonting du försöker göra, om du inte tar tag i det själv. Du kan inte sitta och förvänta dig att folk ska göra det åt dig, det kommer inte att hända. Så det lärde jag mig och jag har tagit med mig det ordentligt. Nu är jag skitjobbig, jag är på alla! Haha.

Seedy är rak och tydlig i sitt sätt att prata. Det han säger är genomtänkt och även om det bitvis är tunga ämnen har han alltid nära till skratt. Snarare än att beklaga sig berättar han saker från sitt perspektiv. Samma sak när jag frågar om varför vi ännu inte fått ett projekt från honom.
– No hard feelings, men om vi ska vara ärliga… Jireel hade sin blueprint och dom tänkte typ att ”han ska gå samma väg”. Men det går inte, för vi är olika människor. Jireel är Jireel och jag är Seedy. Det blev att man alltid letade efter nästa låt. Jag gjorde hur mycket musik som helst hela tiden, men det var hela tiden ”det är inte den, det är inte den”. Sen har det helt plötsligt gått 8-9 månader och jag har inte släppt. Då blir jag såhär ”men vad gör vi då?”. Det blir en frustration. Jag vill släppa musik och dom sa ”vi vill också att du ska släppa musik men vi tycker inte att något är tillräckligt bra”. Men vad är tillräckligt bra? Jag släpper hellre tio låtar och slår igenom än att vi ska sitta här var åttonde, nionde månad och släppa en låt. Det funkar inte så.
– Jag fick kriga för ”Chillka”. Jag hade den på min telefon i ett och ett halvt år, jag var tvungen att släppa den. Universal ville inte lägga marknadsföring på den, den släpptes och det är min mest streamade låt än idag.

Det var kanske också det som fick honom att slutligen ta steget mot att bli independent, ett val som så småningom blev oundvikligt.
– Jag var med på turnén och jag var alltid med på Jireels spelningar, även om jag inte var på scenen. Jag var där och supportade som en broder. Men till slut kände jag att jag inte ens ville gå upp på scenen, för jag släpper ingen musik. Jag kör samma låtar varje turné… jag kommer till slut se ut som en bakgrundsdansare. Någonstans måste jag tänka på mig själv, men det fattade alla också.

Även om perioden med Nivy var frustrerande fick Seedy många lärdomar och trots att lite musik släpptes innebär det inte att inte mycket musik gjordes. Han berättar att han har drygt 150 låtar mer eller mindre inspelade och att många kommer kunna användas som inspiration framöver. Men under pandemin ändrades riktningen helt, mycket tack vare en omtalad och speciell rappare.
– Det var under pandemin som jag fick chansen att tänka och känna efter vad jag ville göra. Och det jag kom fram till är att jag är en rappare i grunden. I samma veva fastnade jag för Pop Smoke, som jag bara fick njuta av i ett år tyvärr. Men han väckte något i mig. Folk ifrågasatte hur han kunde vara en förebild för mig, men han är den första artisten som jag har hört där jag verkligen kan relatera till min röst. ”Ey, det här låter som jag! Jag kan låta så här”. Det gav mig en helt annan bild och jag kände att jag håller på med helt fel grej.
– Så jag lyssnade mycket på honom och började studera hur han spelade in sin röst och hela den grejen. Sen släppte Dutchavelli sitt projekt och jag gillar hans story-telling och hur han studsar på drill-beatsen. Pop Smoke är ju en annan typ av drill. Och hans röst (Dutchavelli, reds anm) kan jag också relatera till. ”Okej, jag tror jag börjar fatta den här grejen”. Gick in i studion och testade lite, blev inte riktigt som jag hade tänkt. Sen släppte Abra Cadabra sitt album. Och det var då. Det var sista pusselbiten. Jag vet exakt vad jag ska göra. Jag har hittat min blueprint.

Hur reagerade du när du fick höra om Pop Smokes död?
– Jag vet inte vart jag var någonstans, men jag minns att jag skrek det högt: ”NEJ! FUCK!”. Han var ju början av hela min process och jag var såhär ”va fan gör jag nu?”. Han gick bort, det kommer inte komma någon mer musik utöver det här albumet (”Shoot For The Stars Aim For The Moon”, reds anm). Så när han gick bort kände jag bara att jag måste tänka om.

Men till slut lyckades Seedy knyta ihop säcken – en säck full av tunga drill-inspirerade bangers som verkligen gör sig rätt i kombination med hans unika och mörka röst. Något som blev övertydligt med EP:ns första singel ”Kurt Cobain”; en låt vars syfte var att få folk att höja på ögonbrynen. Och även om projektet i sin helhet är mer balanserat, är låten ett tydligt exempel på hur väl stilen passar Seedy. Men här får han också utlopp för sin melodiska ådra som främst framhävts i hans tidigare expertområde: afrobeats. Precis som sin främsta inspirationskälla Pop Smoke är det just kombinationen av melodier, en mörk röst och hårda drill-beats som ger liv till ”NEW DRILLA IN TOWN”.

En av de framstående låtarna är avslutande ”Trenches”, där Seedy rappar med både hunger och ilska:

”I was locked up, locked in the pen, för ett brott som jag could’ve never did / när jag kommer ut du sa de skulle bli vi, så du vänta, kept it chill”

– Jag var lack. Jag var fett lack. Jag vill inte gå in på det för mycket, men det var en situation där någonting hände och jag blev misstänkt för något jag inte var delaktig i. Jag var inte på plats.

Situationen blev ett elddop för hans förhållande och påverkade också många runt omkring honom. Inklusive honom själv.
– Jag kommer aldrig lita på människor igen. Att lära känna mig har blivit svårare än någonsin. Jag håller dom flesta på avstånd och pratar bara ytligt om mig själv. Det du ser är det du får. Jag är som en sköldpadda i mitt skal.

Men nu blickar han framåt med en ny motivation och hunger. Och planerna som han visualiserat är stora.
– Jag tror på ”the law of attraction”. Dom visionerna du har och det du visualiserar… speciellt om du kan se det framför dig – om du bara fortsätter sträva efter det så kommer du få det. Sånt tror jag på. Och jag kan få såna psykoser där jag sitter helt tyst men i mitt huvud spelas det upp ett helt scenario där jag tar emot priser. Och dom visualiseringarna har varit väldigt tydliga. Jag vill ha Grammis, jag vill ha P3 Guld – och jag har sett alla dom här momenten hundra gånger framför mig. Det har gått så långt att jag suttit i bilen och blivit tårögd för att det känns som att jag är där och att jag vinner. Alla som är där och som har stöttat mig är glada och vi bara firar… Jag har sett allt det här framför mig och jag tror på det stenhårt. Det är dit jag vill nå och det är dit jag tänker nå, säger han bestämt och avslutar:
– Jag vill bli störst i Sverige på ett så jävla snyggt sätt det bara går. Och vara en bra förebild. Bara komma med bra råd, för det känns som många unga tror att det bara finns en väg att gå. Men om du bara tror på dig själv mer än någon annan tror på dig – och du måste tro på dig så äckligt mycket – då kommer du få allt du vill. Jag har fått den där hungern i mig, folk kan säga vad som helst till mig, det spelar ingen roll. Det går inte att stoppa mig.

Text: Malkolm Landréus
Foto: