Intervju: SA-ROC – med inspiration från sina rötter


 

 

Efter ett flertal albumprojekt under 2010-talet ska den Washington D.C-födda Assata Perkins, mest känd under MC-aliaset Sa-Roc, släppa sitt första album på högt respekterade skivbolaget Rhymersayers. Sa-Roc förknippas med en stark feministiskagenda genom sina medvetna texter och propagerande emot översexualiserade kvinnliga artister. I början av oktober är hon aktuell med albumet ”The Sharecropper’s Daughter” som gästas av bland andra Black Thought, Styles P och Chronixx.

 

 

Rapparen Sa-Roc är knappast någon nykomling på hiphopscenen utan har under tio års levererat musik med träffsäkra rim och budskap i en stadig takt. Hon släppte redan 2010 debutalbumet “Journey Of The Starseed” och har sedan dess släppt hela nio (!) fullängdare och mängder med singlar och musikvideos. En viktig komponent i hennes skapande har blivit radarpartnern Sol Messiah, som upptäckte hennes talang att skriva och sedermera utvecklat hennes artisteri. Hennes MC-alias är en hyllning till legendariske kvinnliga MC:n Sha-Rock (från gruppen Funky 4+1) som på 1970- och 80-talet betraktades vara en pionjär bakom mikrofonen och kallades “Mother Of Mics”. På senare år har Sa-Roc själv hämtat inspiration från starka kvinnor med “Godess Gang”-konceptet via musik och merch. Sedan ett par år tillbaka är hennes musikaliska hemvist Rhymesayers-crewet med basen i Minneapolis, där hon gjort samarbeten med bland annat Brother Ali med flera. Redan 2018 kom de första singlarna via bolaget men först nu är det dags för det första större projektet på Rhymesayers, det tionde i ordningen.

 

 

Beskriv processen bakom nya albumet och vad har du arbetat efter konceptuellt?
– Jag ville verkligen att det här albumet skulle vara mer personligt, så jag bestämde mig för att utforska mig själv, både som person och artist, genom min familjehistoria. Min far föddes och tillbringade en del av sin barndom på en sharecropping-farm i Jim Crow-södern. Jag växte upp med att höra hans livshistoria, skiktade med sådan smärta och svårigheter och undrade hur jag kunde väva ihop hans upplevelser med mina – en helt annan historia om det svarta Amerika men ändå präglad av emotionell påverkan och trauma också. Jag förstod att några av de saker han mötte, rasismen och orättvisan, fortfarande är påtaglig den värld jag växte upp i och fortsätter som bekant just nu. Det gör mitt album så mycket mer relevant mitt i det nuvarande politiska klimatet, eftersom det avslöjar orättvisor och systemisk ojämlikhet som en hel generation senare fortfarande påverkar svarta människor. Frågor som vi hade upplevt och som resten av världen nu börjar erkänna.

 

– När det gäller inspelningsprocessen så började vi skapa vibben och soundet utifrån konceptet. Vi ville ha liveinstrument, så min producent Sol Messiah anlitade flera musiker som vi har arbetat med tidigare för att skapa det souliga soundet. Han har gjort alla spår på skivan, förutom Evidence-producerade singeln ”Deliverance”. Albumet spelades in i vår studio under ett par års tid och vi har skrivit, gått tillbaka, kastat en massa låtskisser och spelat in igen. Processen var ganska intensiv eftersom det här är mitt hjärteprojekt. Jag ville se till att det fanns en musikalisk utveckling som illustrerade den evolutionära resan. Det är sorgligt och eftertänksamt i början av skivan, och växer till att bli riktigt kraftfullt mot slutet. Skivan behövde hjärta och känsla, så jag sjöng mycket mer än vanligt och anlitade också några riktigt tunga gäster att samarbeta med för att få rätt känsla på projektet.

 

 

Hur valde du de specifika gästerna på skivan?
– De flesta artisterna hade jag redan kontakt med sedan innan, så ”I just had to shoot my shot, lol!” Alla samarbeten har iallafall grundat sig i ömsesidig respekt
och uppskattning för varandras skapande. Med Styles P så kom det ur att vi båda arbetar med en organisation som heter Hip Hop is Green, ett utbildningsprogram
som genom hiphopkultur utbildar unga i urbana stadsmiljöer om fördelarna med att äta växtbaserad mat. Vi träffades för första gången i Seattle när vi skulle prata om just det i en paneldiskussion. Sen klickade vi bara och började prata om veganmat och hans juice-bar hemma i NYC. Sen så hörde jag av ganska kort efter det om att spela in.

 

– Chronixx hörde faktiskt av sig via Instagram när min låt ”Forever” släpptes, och sa att han verkligen gillade den. Kort därpå så spelade jag förband till Protoje i Atlanta – och Chronixx gästade honom. Vi träffades där för första gången och jag frågade om han ville göra musik tillsammans. Det ville han, och resten är historia.

 

– Black Thought och jag har känt varandra sen 2014. Det började med att han drog upp mig på scen vid en hiphopfestival i Atlanta. Efter det så blev han lite av min “storebror” och vi har träffats flera gånger i olika sammanhang. Sen ville jag ha en låt till albumet där jag rappade fram och tillbaka, typ som Smoothe da Hustler och Trigga tha Gambler-låten ”Broken Language”. Så jag och Sol Messiah tog flyget till New York för att spela in. I vanliga fall så skriver jag inte texter i studion, i synnerhet inte med någon så briljant som Black Thought. Men jag gjorde det och var så nervös att jag svettades. Men han var så cool och erbjöd mig värdefulla tips när det gäller skrivandet. ”I was sweating bullets, lol!” genom hela sessionen men det blev till slut låten ”Black Renaissance”.

 

 

 

 

Du försöker ofta lyfta kvinnor inom hiphop och backar andra MC:s, hur tänker du kring det?

– Absolut. Det finns så många talangfulla kvinnor inom rap. Och så har det varit sen hiphopens begynnelse, fast vi blir oftast förbisedda om vi inte följer branschens standard och är en översexualiserad kvinnlig rappare. Musik från manliga rappare tillåts vara diversifierad och komplex. Och kan handla om allt från sex,
till gatulivet och sociala orättvisor. Det borde därför finnas samma utrymme för kvinnor att ha den varierade representationen inom mainstream-rap.

 

 

Skulle du kunna bilda en grupp, ”Goddess Gang” kanske…?

– Jag funkar inte så bra inom en grupp-dynamik. Men jag backar, stödjer och samarbetar med många kvinnor inom hiphop som jag tycker är grymma. Jag har ju känt Dynasty och Lyric Jones ett tag och båda är så talangfulla. Jag älskar också Sampa the Great, Ill Camille, Rapsody, Coco Sarai, Akua Naru ochMumu Fresh, för att nämna några.

 

 

Hur reflekterar du över dina tio år i musikbranschen, när ditt tionde album ska släppas?
– Det har varit en lång och utmanande resa “in the rap game”. Jag har jobbat andra heltidsjobb genom hela min musikkarriär. Jag har bollat ett chefsjobb i en butikskedja med min vilja att komma ut och uppträda. Ett av mina sjukaste minnen är när jag körde bil i 17 timmar på raken hem till Atlanta, från en spelning med Nappy Roots i Nebraska, för att jobba dagen efter. Eller som när jag skrev albumet ”Babylon” på tio dagar, efter att ha jobbat 8 timmar varje dag på butiksgolvet. Det är den typen av hårt jobb och uppoffringar som har varit talande för min karriärsresa. Men jag har alltid haft mycket stöd från mitt hiphop-community i Atlanta, och de har backat mig att vara hängiven till utvecklingen att bli en MC av högsta kaliber. Jag har haft något att bevisa, och har inte slutat kämpa förrän världen fick se min talang.

 

 

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Sean Cokes / Rhymesayers Entertainment

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL