62b170dadc4101037e075fe2
Intervju: ODZ x Ivory x Simon Superti är “Ett gäng getter”


Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #1 2022.

 

 

Ett gäng getter i sin egen bok – ett gäng svarta får i andras. Oavsett vad så har ODZ, Ivory och Simon Superti på egna håll uppnått framgångar över lång tid, samtidigt som man kritiserats av vissa och dyrkats av många. Men handlar det verkligen bara om fest och knark? I ett samtal med både humor och allvar berättar de om sin syn på droger, att ratas av etablissemanget, sina djupt rotade rötter i rap-Sverige och inspelningsprocessen som lett fram till albumet ”Ett gäng getter”.

 

 

Det “svarta fåret” är ett begrepp som de flesta säkert känner till. Faktum är att det är ett gemensamt begrepp i alla delar av världen. I den svenska folktron var svarta djur av flera slag, även tuppar eller getter, en praktisk olägenhet. Pälsen kunde inte bli färgad vit igen när djuret väl blivit fött svart. I fårets fall innebar det att ullen blev mindre värd. Olikhe- terna var redan för tusen år sedan, ungefär samtidigt som vikingarna levde, något som ledde till diskriminering. Detta har sedan levt kvar i delar av det “moderna” världssamhället.

 

Genom åren har det funnits många exempel på hiphop-artister som fått ställa sig i utkanten av industrin och klara sig på egen hand. Många har lyckats väl ändå, andra inte. Vissa har använt frustrationen som drivkraft eller fått uttryck för den i sin musik. Sen finns det vissa som bara kört på och skapat en helt egen värld vid sidan av etablisse- manget, med sina fans som stöttepelare. Hit hör framför allt ODZ, men också Ivory och Simon Superti.

Dyrkade av sina fans, förkastade av branschen. En sits som de funnit sig i.
– Det har varit superlugnt för oss eftersom vi haft dom människorna som följer oss och lyssnar på oss ändå. Även om den breda massan inte lyssnat på oss så har vi haft dom och det är samma sak med alla oss, säger en av de tre rapparna i ODZ som alla kallar sig Edward Smith.
– Det är också en evig grej, det kommer alltid finnas musiker som är kontroversiella. Det har varit så förut och det kommer fortsätta vara så. Det råkar bara vara vi just nu.

 

Men utanförskap skapar paradoxalt nog ofta gemenskap. Förutom den gemen- skap som legat till grund för albumet ”Ett gäng getter”, har man också skapat utrymmen för folk som av olika anledningar känt igen sig själva i deras musik. På många sätt, den ädlaste formen av konst.
– Vissa artister som är på listor och sånt har flera som lyssnat på vissa låtar, men dom har inte fångat en grupp människor på samma sätt. Folk tycker att låten är bra, eller att det är dagens sound, men dom relaterar inte till artisten på samma sätt. Jag har folk som dör för mig och dom betyder jävligt mycket, menar Ivory.

 

Och kärleken går inte obemärkt förbi, för någon av dem.
– När man har hållit på så här länge och får bekräftelse från folk – då blir man fett tacksam. För att man har lagt så mycket tid. Då vill man visa kärlek för dom som ger en kärlek, det är så man bygger upp en fanbase. För dom fattar att det är på riktigt, säger Edward Smith och förklarar också att man själva inser att vissa rum fortsatt kommer vara stängda.
– Men sen förstår jag också, i alla fall när det gäller oss, att när det kommer till etablissemanget finns det en anledning till att vi inte är med på SVT, haha. Jag fattar det, förstår du?
– Det här är inte till för barn, inget av det här är för barn. Men är du vuxen så finns det här överallt, konstaterar Simon Superti.

 

”Det här” är ett ämne som vi ska återkomma till ofta under intervjun och som av naturliga orsaker är svårt att undvika. Men det är inte heller tanken. Droger är en stor del av ODZ’s musik, droger är anledningen till att man förpassats av branschen och droger är en stor del av deras liv. Men droger är inte orsaken till att de började rappa. Det var helt enkelt så deras liv såg ut.
– Det är inte heller varför vi gör det här, att lära folk hur man tar droger säkert. Det blev bara en grej efteråt, haha. Vi rappade om när vi på riktigt missbrukade på den nivån att vi nästan dog varje dag, typ. Under en lång tid. Det rappade vi om och nu råkar vi sitta här, vadå, 12 år senare och folk säger att vi har ett ansvar att utbilda folk kring droger. Okej, kanske, men kom ihåg att det är inte därför vi är här! Det är en viktig grej som folk glömmer bort.
– Vi försöker inte utbilda folk men om vi ska snacka om att utbilda folk så kanske vi borde ha drogkunskap på samma sätt som vi har sexualkunskap. För det första; vi säljer inga droger. Vi tar bara droger. Men det finns, det är tillgängligt. Så dom som vill ta droger kommer göra det. Knark finns, punkt.

 

Men med tiden har också musiken förändrats. Där man till en början sökte aktivt efter reaktioner och fick drivkraft av kritiken, har man nu en annan infallsvinkel.
– Man märker det på musiken också. Det är inte lika mörkt längre. Nu är det här ett jobb för oss. Det är mer organiserat nu.

 

Oavsett vad man tycker om ODZ och deras musik råder det inga tvivel om att man jobbat, och fortsätter jobba, hårt. Där resan å ena sidan kan ha låtit som ett bananskal där man kapitaliserat på sitt destruktiva leverne, har man precis som alla andra som lyckats med något också fått offra mycket.
– Vi porträtterar det kanske som att vi lallar lite och att det ser enkelt ut. Men det är det inte.
– Katy Perry sa det en gång till Max Martin i studion ”men gud, hur kan du bara göra det där på 15 minuter?” och han svarar ”det tog mig 20 år att göra det på 15 minuter”. Lite så har det varit för oss.

 

Ja, på låten ”Annan modell” rappar ni ”dom vet ingenting om att offra allt för att ta sig dit man vill vara”…
– Jag tror att alla människor som gör någonting eller jagar någonting som dom verkligen vill göra offrar mycket. Alla här har offrat vänner, familj, förhållanden… allt, för att göra den här skiten. Det är ingen räkmacka liksom, man jobbar hårt och offrar fett mycket.

 

Simon Superti, som ända sedan hann tog hem Årets producent på Grammisgalan 2019 jobbat med ett brett klientel och rört sig i kretsar långt utanför vilka han formats av, påpekar också skillnaden mellan just independentmusiker och de som backas upp av etablissemanget.
– Vi är musiker, men också från hiphop och en subkultur. Vi tänker att något är vanligt, ”aha vi får göra det själva”, medan dom andra har tio personer runt sig. Nu, när jag varit på andra sidan, inser jag att många jobbar bra men vi som är hiphopfolk jobbar tusen gånger hårdare.
– Det är sant, fyller Edward Smith i. Du vet, vi pratar mycket om droger i vår musik och där får man också offra väldigt mycket utåt, förstår du vad jag menar? Bilden av oss som vissa människor har. Den kan vara på ett sätt som inte stämmer, men som också stämmer ibland. Men man offrar också någonting där. Om jag skulle ta av mina solglasögon nu och säga att jag knarkar varje dag så skulle jag knappt få jobb på ICA.
– Och vi är liksom inte anonyma för våra familjer. Min farsa har hört någon vers där jag säger att jag är bättre än Charlie Sheen på att ta kokain, du vet bokstavli- gen talat säger det, och så kommer man hem och ska förklara att det är konstnärligt. Ibland är det knepigt att försvara sig, skrattar en annan Edward.

 

Även Ivory känner igen känslan av att offra saker.
– Det är så, man offrar något utåt. Folk såg ner på mig när jag kom in 2013 med första albumet och sa att jag rökte weed i varje låt. Jag tror att jag var en av dom första som rökte weed i en video. Vissa såg det som att det var ladd då, du vet. – Asså bara rap egentligen! utbrister Edward Smith efter att ha funderat en stund. Bara att rappa för 15 år sedan, folk bara ”mannen, vad gör du?!”.

 

Alla utbrister i höga skratt till följd av en uppenbar igenkänningsfaktor. Och det krävs att man varit med ett tag för att kunna relatera. För rappare har inte alltid varit en viral TikTok-låt bort från berömmelse.
Simon Superti frågar ut alla hur länge de har rappat. ”15. 15 plus. 20…”, blir några av svaren.
– Vi har 80 år experience bara här. 80 år! Helt ärligt, det är en grej.

 

 

 

 

ODZ började sina första trevande försök att göra musik i en studio i Sundbyberg. Där skapades de allra första demoversionerna av trions låtar. På den tiden hade de fortfarande vanliga jobb, vilket innebar en seg och frustrerande resa från söder till norr i rusningstrafik.
– När man går på tjack, då tar det där stört lång tid, säger en av de tre rapparna och skrattar.

 

Men det var på ungdomsgården och studion Tuben i Farsta, som de alla tre träffades för första gången. En plats som även en 16-årig Ivory besökte frekvent. Men deras vägar skulle inte korsas förrän senare. Efter en lite tung period som mestadels bestod av droger, fick man blodad tand när deras första släppta låt ”BABAM” plockades upp av Kingsize.
– Det var värsta grejen för oss! Vi hade haft låten i kanske 2-3 år och spelat den på fester. Men när vi såg morgonen efter att Kingsize lagt upp den var det bara ”bror, we made it now!”, berättar dem.

 

Och trots att det gick trögt i början slutade de aldrig att göra musik, något som blev användbart när det väl brakade loss.
– Även om man är musiker och det inte går bra, vilket gäller för majoriteten av människor, så tror jag inte riktigt folk förstår att man gör musik ändå. Varje gång vi drog på en hemmafest så spelade vi in en låt eller en cypher. Så vi gjorde musik lite hela tiden, vi spelade in ”Dunderzubbi”… ”Styr skeppet” har egentligen ett annat beat från början, jag hittade den för några dagar sen. Den är monster asså! Så vi gjorde hela tiden musik men de låtarna som släpptes först var gamla grejer, även om det sågs som nytt.

 

I en tidsperiod som i retrospektiv brukar beskrivas som ”Whoa-eran”, där obskyra och aspirerande rappare samsades med flera av de som senare skulle bli etablerade artister, skapade de tidiga influenserna en målbild som främst kännetecknades av teknisk skicklighet och betydligt mer humor än vad vi ser i dagens popkulturella rapmusik. Afasi, Organism 12, MBMA, Shazaam och Snook är några av akterna som ODZ själva lyssnade på och såg upp till. Ivory kommer från samma grogrund, även om han också nämner lite äldre ikoner.
– Jag har lyssnat på allt svenskt också. Ken Ring gillade jag mycket när jag var i tonåren. Jag lät lite som honom när jag rappade och det finns säkert några låtar på typ Frizon och Whoa från den tiden… Jag fuckade mycket med Ayo, hela den grejen med Blues och dom.

 

Ganska vanliga influenser att ha för en rappare i Ivorys ålder, men sedan kommer han med ett mer obskyrt exempel som bara de mest inbitna svenska rapfansen känner igen. Och som hela rummet reagerar på.
– Men också Fronda, eller inte just Fronda, men han hade en klick som hette De 6 Apornas Armé… säger han och av ropen att döma håller de flesta med.
– Ebola var fire! Jag hörde faktiskt av mig till honom häromåret, jag fick något infall. Men det blev aldrig av att vi gjorde något.
– ”Det var inte jag det var den där horan Fronda!”, citerar en av Edward Smith med kusligt likartat tonläge. Alla skrattar högt. Ivory fortsätter:
– Min brorsa hade kassetter med MBMA, det måste varit i slutet av 90-talet. Så på det sättet fick jag höra dom. Men jag lyssnade på allt och har tagit inspiration från allt möjligt faktiskt.

 

Men Ivorys musikaliska bana skulle ta andra riktningar. För hiphopfans är han mest känd för är att vara en av de första att på riktigt göra genrer som cloudrap och trap på svenska, där han av många ses som en av pionjärerna. Och självklart kom hiphopen från den amerikanska södern även in tidigt i hans liv.
– Sen hittade jag södern-hiphop på riktigt typ 2004, 2005. Förutom det man hade sett på ZTV och Yo! MTV Raps du vet, Crossfade och sånt där några år innan. Men 2004 hittade jag hela Three 6 Mafias katalog med typ 40 album. Då var det över asså! Haha.

 

På sitt första album ”Molnfällan” (2013), där han även producerade flera låtar själv, blandade han sina influenser och skapade en mix av boom bap, trap-takter, Mem- phis-beats och tvåstaviga rim. Gruppens karaktäristiska skräcktema gjorde dock inte något större avtryck, men för ODZ skulle våldsironin som MBMA utövade sätta sin prägel. Även om man själva bytte ut våldet mot droger.
– Ja fan, nu när du säger det. Men det var väl en rörelse som redan fanns, men som vi varit ett språkrör för typ. För jag tror det är många som är knarkare, någon gång…

 

Och statistiken talar för det Edward Smith säger. Enligt CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning), ökade narkotikaanvändandet i Sverige nämnvärt mellan åren 2013-2017 – en ökning som sedan dess har fortsatt enligt Folkhälso- myndighetens rapporter. Och för att förstå musik måste man också förstå det samhälle i vilken den skapas. Det är förstås ingen tillfällighet att ODZ blivit en av de största akterna i landet genom att göra musik som bäst kan liknas vid motsvarigheten till den populära bloggen och sociala medie-kontot ”kritaen5a”. En typ av humor och livsåskådning som för många i Generation Y, eller millenniegenerationen, passat som handen i handsken. Det är någonstans här som ODZ och deras musik hittar hem, samtidigt som man också manifesterar en gemenskap i utanförskapet. Det är ingen slump att deras andra EP, ”Dom kallar oss odz” (2016), flirtar med den kultförklarade dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) där man fick följa ett gäng stockholmskillar och deras tillvaro i utkanten av samhället. Även om deras egna liv inte varit fullt så dramatiska som för huvudpersonerna Kenta och Stoffe, säger det något om musikens kontext. De ODZ representerar är inte bara tonåringar som gillar att festa, utan alla som någon gång känt sig utanför samhället.
– Droger har funnits runt oss alla på olika sätt, det är bara att lyssna på min och Ivorys musik också. Men det är det här livet vi kommer ifrån, den här världen! säger Simon passionerat till sina kollegor och fortsätter:
– Ni snackar om livet och är rappers, ni kommer från den gamla skolan, ni snackar om det ni gör och det råkar vara så att det är mycket festande, mycket dekadens och mycket mörker. That’s what it is. Dom här grabbarna är öppna med exakt vilka dom är, hela tiden. Jag tror också det är det som knyter ihop oss. Jag har alltid känt mig ensam och det har dom här killarna också. Folk pekar på knarket, men det är bara för att dom erkänner knarket. Alla andra smyger med det dom gör.

 

En poäng som en av ODZ-grabbarna exemplifierar med eftertryck.
– Vi har approachat alla våra idoler från den tiden. Men vissa har varit riktiga fittor, asså. Ingen vill göra någonting med oss för att vi är ”knarkare”, säger Edward Smith med tillgjord röst.
– Men det är lugnt! Du vet, jag har träffat alla dom här sköna branschmänniskorna på Lollapalooza och då vill dom ha ladd. Ni hatar oss tills det är gähda!

 

Trots detta har man kommit långt. Efter en omfattande och utsåld turné med albumet ”Zubbkultur”, som streamades en miljon gånger det första dygnet, fick man 2019 uppfylla sin dröm och avsluta på Annexet i Stockholm. Och allt har man gjort helt independent.
– Vi pundar och grejer men vi säljer kläder i tusental. Det tar slut på 17 minuter. Det är ingen som säljer så mycket merch som vi gör. Vi är inte dumma, fattar du? Och det tar tid att organisera, styra med logistik och spelningar. Vi gör allting själva, shoutout till Sista Bossen (trions manager/högra hand, reds anm), och 90% av gångerna har vi både arrangerat spelningen och sålt biljetterna. Vi går till jobbet! Fast vi är… höga, haha.

 

Även Simon Superti, som redan under början av 00-talet började rappade under namnet Simon Sez, minns tillbaka på hur han har jobbat för att komma dit han är idag.
– Jag relaterar till allt det här. Jag släppte innan det fanns YouTube. Folk garvade när jag brände skivor och becknade dom tillsammans med folk. Vi sålde 3000 skivor när jag var typ 18 år. Jag har gjort allt det där. Folk garvade men dom kunde hela refrängen.

 

Alla skrattar. När sorlet avtar minns Simon plötsligt något som han vill dela med sig av.
– Vi måste fan droppa en fun fact, säger Simon till en av Edward Smith-grabbarna.
– Ah juste fan!

 

De båda berättar om hur både ODZ och Simon brukade arrangera rap-battles för flera år sedan. Ett av dom gick av stapeln på Grand i Uppsala, där Simon är uppväxt. Efter en tvådagarsfest häromåret började de prata gamla minnen och battlet på Grand kommer på tal. Simon tycks minnas att han var en av domarna och för att verifiera varandras historia ställer Edward frågan om vad en av ODZ-grabbarna, som vann hela battlet, hade för jacka på sig. Simon blundar och utbrister: ”Ljusgrå!”. ”Och röd!”, fyller Edward i och de båda skrattar högt.
– Det här är alltså ett halvår, ett år efter att vi börjat jobba med varandra, säger Simon och pekar på sin kollega. Och nu sitter vi här och gör Kingsize-cover!
– Och vi har gjort värsta EP:n, asså. Vi har gjort världens mest psykosade musik ni kan tänka er.
– Men det är ett album dock, eller hur? – Det är en spellista, haha, flikar en av Edward Smith in.
– Det är projekt, projekt, förtydligar Simon Superti snabbt och fortsätter:
– Jag gillar ordet projekt, för det är vad det är. Det är en hel grej. Det är ett experiment. Det här är musik som ingen av oss har gjort på det sättet. Det är samma som det vi gör, men det låter…
– Det låter inte som nån av oss, menar Ivory.

 

”Vem var det som la den? Var det du?” Vilda diskussioner uppstår under en minut innan Edward Smith minns händelseförloppet kring hur titeln ”Ett gäng getter”, en uppenbar referens till den väletablerade sport- och hiphopakronymen ”G.O.A.T” (Greatest of all Time), uppstod.
– Jag tror det var Ivo som bara slängde ur sig ”ett gäng getter” och alla bara dog.
– Alla visste direkt att det var albumtiteln, flikar Ivory in.
– Sen ringde vi allihop halv fyra på morgonen, när folk låg och sov, haha.
– Mitt i allt det här kom ”Svarte get”-låten också, så det var helt perfekt, minns Simon.

 

Skratt och minnen utbyts när man pratar om den rave-lokal som stora delar av plattan spelades in i och vilka planer man haft under processens gång. Där spelades bland annat en musikvideo in till ”Vet att du hör” (”den kommer nog ingen någonsin att få se”) och man skissade på planer om en turné med titeln ”Folk som stirrar på getter” – en referens till filmen ”Men Who Stare At Goats” med George Clooney.
– Vi pratade också om att köpa getter, säger en av Edward Smith.
– Jag tror vi har swishat för dom, svarar en annan lite osäkert och skrattar.

 

Men under skapandets gång har man också hyrt in sig i hus, både ute i skärgården på Värmdö och i Spanien och Italien (”shoutout Airbnb!”). För Simon Superti, ett välkommet avbrott från en tumultartad period i hans liv.
– För mig när jag träffade dom här grabbarna, det var en omställningsperiod. Det var ett bra tag efter Grammis och allt det där, jag hade levt igenom den världen. Det hade hänt mycket, Stockholm förändrades jävligt mycket under den tiden… if you know, you know, berättar Simon med en allvarligare ton i rösten och gör sannolikt en referens till det ökade gängvåldet som i vissa fall sipprat in i hiphop-Sverige. Han fortsätter:
– Vi blev verkligen vänner och vi gjorde musik på ett sätt som kändes som förr i tiden.

 

Tack vare deras unika ställning inom hiphopscenen och den bredd som samtliga visat upp genom sina karriärer har de haft utrymme att ta ut svängarna. Något de definitivt har tagit tillvara på. Baile funk och two step blandas här med ”4:44”-osande ”Två tjugor” och svävande melankoli i höjdpunkten ”Mannen på månen”. Simon bekräftar tesen:
– Det här är lekstugan där man kan göra vad fan man vill. Utan att behöva tänka på respektive sounds. Som producent har det varit fett mycket in the moment. Men som på ”Mannen på månen”… det har varit så fett att höra Ivo och ODZ på en sån låt, med en sångrefräng. Där har ni också baksidan, det är ingen som sitter och säger att det är guld och gröna skogar att leva så här.
– Det har varit fett kul för vi har inte collabat så mycket med folk heller. Och alla vi har olika musikstilar, så alla har kommit med sin egen flavor på nåt sätt, säger Edward Smith.
– Har ni tänkt på att man aldrig sett den andra sidan av månen? Man har bara sett en, säger en annan plötsligt.
– Ja, den är alltid vänd mot oss!
– Jag har tänkt på det, säger Edward Smith och passar vidare en lustgastub medan skratten ekar högt i studion.

 

Både Ivory och en av Edward Smith har nyss blivit pappor. För Ivory är det andra gången han får en pojke, då hans förstfödde son Cédric tragiskt gick bort i den sällsynta sjukdomen Alpers syndrom blott sju år gammal. Jag känner mig manad att fråga om föräldraskap på något sätt påverkat musiken och texterna.
– Jag fick barn när jag var 19 så jag har varit pappa hela tiden. Men jag vet inte om det ändrade mig så mycket, jag var barn själv då. Självklart påverkade det mig som människa, men inte så mycket som artist. Jag tycker det är svårt, för det är konst och jag vill känna mig fri att göra min konst. Det är inte för att inspirera någon eller få någon att härma mig. Men det är svårt att förhålla sig till ibland. Man kan väl tänka på det, men jag vill inte att det ska färga av sig på mina låtar. Jag vill vara fri att göra det jag gör och samtidigt ge mina lyssnare det dom vill ha. Sen släpper jag mycket musik och jag pratar mycket om baksidan av det i många låtar också, menar han och tillägger:
– Jag är gärna en förebild utanför musiken. Utanför Ivory-projekten är jag gärna en förebild för mina syskonbarn och dom har också behövt stöd och jag har varit där för dom. Som en farbror eller en morbror. Utan att dom ska ta efter det jag säger i min musik eller göra som jag gör. Jag tycker inte man ska blanda ihop dom sakerna. Jag är gärna en person som föregår med gott exempel och ger folk bra råd, men jag vill att dom ska låta mitt artisteri vara ifred.

 

Simon Superti tar ett exempel från sin egen uppfostran.
– Jag har inga barn men jag tror att ens barn respekterar en om man är sig själv. Min pappa uppfostrade mig med orden ”gör inte som jag gör, gör som jag säger”. Det är det bästa.

 

Men ni har ju gjort en egen version av barnvisan ”Bä, bä, vita lamm”, så det betyder väl att ni är for the kids?
– Haha, nä den är x-rated like a motherfucker. Det handlar om det här svarta får-komplexet lite, att vi står ut från mängden. Jag har alltid känt så själv i allt jag har gjort och det gäller grabbarna också, det var egentligen så vi klickade, säger Simon.

 

Det är tydligt att man är nöjda med vad man har åstadkommit – och att man har haft roligt på vägen. ”Det har varit one hell of a lifestyle”, säger Superti och skrockar innan han gör ytterligare en utläggning med sin övertygande karisma. En karisma som gör att allt han säger känns högtidligt.
– Jag ser det som hiphophistoria. Jag gillar att säga att allt det vi gör är historia, för det är ju det. Om vi skulle se 2Pac och DMX rappa här nu, då skulle vi alla bara ”what the fuck?!”, förstår du? Att se den här kombinationen är för vissa samma grej och jag gillar att catcha that type of moment. Det är en del av hiphophistorien. Det här formades av livet och dom typen av projekten lever vidare. Shoutout till alla som hamnar på topplistan men det här är ett konstprojekt. Om tio år kommer det fortfarande vara en grej som vi gjorde.

 

Det märks på Simon Superti att han inte bara ser albumet och konstellationen som ett roligt projekt, utan också som ett statement.
– Ju äldre jag blir, desto gubbigare blir jag. Men shoutout till Kingsize, speciellt efter dom här två åren… Det har varit mycket om svensk hiphop i media, där det blir mycket skit om och mot varandra. Jag tror vi är back to att stick together. Hiphop är en subkultur i grund och botten och vi håller ihop, gör musik och tjänar pengar.

 

Ja, det är väl det som det här projektet får symbolisera någonstans? Gemenskap och kärlek till musiken?
– Ja! Låt musiken vara i fokus. Det har varit för mycket skitsnack om hiphop. Det är det enda som har gjort att vi sitter här. Jag står för mycket av den här gangster- skiten, men blanda inte in det i musiken.
– Vissa av dom här gangsterrapparna tycker om att göra musik, men jag har träffat många av dom och dom är bara gangsters! Hälften av dom säljer ingenting, jag har försökt köpa saker av alla av dom! Hahaha! skrattar Edward Smith.

 

Innan vi avslutar intervjun avslöjar både Ivory och Simon Superti att nya soloalbum också är på gång. Ivory, som sedan ett tag tillbaka hintat om ett soloalbum med titeln ”BABA IVO”, förbereder inte bara det utan även ytterligare ett släpp som fans säkerligen kommer uppskatta. För Simon handlar det om uppföljaren till debutalbumet ”Prodotto”, som han producerade och framförde i princip helt själv.
– Jag lägger den nu, ”Prodotto 2” kommer komma. Det är något helt annat.

 

 

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL