Intervju: Matias Varela – om framgång, motgång och att bli bättre med åren


Från Kingsize Magazine #5 2020.

 

 

Efter genombrottet med ”Snabba Cash” har skådespelaren Matias Varelas karriär kantats av enorma framgångar – men även karaktärsdanande bakslag. Nu är skådespelaren, med basen i Stockholm, åter aktuell i rollen som Lucius i demonregissören Ridley Scotts nya storsatsning, ”Raised By Wolves”, med premiär på HBO Nordic i december.

 

 

Det har varit en speciell tid för oss alla under 2020. Hur har det senaste halvåret sett ut för dig personligen?
– Det har varit annorlunda såklart. Man har märkt att allt har varit ur balans och att folk varit nojiga. Men förutom det negativa har det varit en ganska lycklig tid för min familj och mig. Vi har skaffat ett lantställe och parallellt med att vi har renoverat det har jag fått mitt första jobb i Spanien, i en TV-serie som var fjolårets största hit i den spanskta- lande världen. Jag fick en stor roll i andra säsongen, vilket var kul eftersom jag nästan hade tappat hoppet om att spanjorerna skulle upptäcka att jag faktiskt har spanska rötter. Så jag pendlade mellan lantstället i Norrland och en liten ö utanför Marocko, som heter Hierro, under större delen av pandemin, och det var självklart väldigt speciellt.

 

Jag såg om ”Stockholm Boogie” nyligen, där du hade en liten roll. Och jag funderade lite på vilket skede i livet du befann dig på när den spelades in?
– Jag var arbetslös skådis. Jag fick inte förtroendet att fortsätta med ”Nya Tider”, serien på TV4 där jag hade en roll. I ”Stockholm Boogie” hade jag bara en inspelningsdag, där jag skulle spela en pastisch på en Södermalmare. En hipster innan begreppet ens fanns. Så de var tidiga, tvillingarna Lindgren (John & Karl-Uno, reds anm), med den filmen måste man ändå säga. Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade ställt in mig på att aldrig kunna leva på att spela teater eller jobba med film. Det var en enorm glädje att få filma, bara för en dag, för att sen återgå till mitt vanliga liv dagen efter. Jag tror jag hade kommit in i byggsvängen då, efter en tid inom hemtjänsten.

 

Men några år senare vände allt med rollen som Jorge i ”Snabba Cash”. Hur gick det egentligen till när du landade den rollen?
– Det var en process, verkligen. Daniel (Espinosa, reds anm) var långt från säker på mig i början. Det var viktigt att rollen som Jorge blev rätt, och vi hade ett antal olika provfilmningar och samtal. Vid någon tidpunkt märkte jag att han var redo att sätta igång att jobba med mig, att han hade givit sitt tysta godkännande. Det blev ju verkligen en vändning på alla sätt.
– En rolig grej, som inte riktigt kommit fram, är hur filmen hamnade på Holly- woods radar. Den kanske viktigaste detaljen, som gjorde att vi alla som var med i filmen nu jobbar internationellt, var att när den kom ut på bio så låg ”Avatar” etta i hela världen. Förutom i ett land, och det var i Sverige. Här hade ”Snabba Cash” petat ner den från förstaplatsen. Så någon studioanalytiker i Hollywood måste ha uppmärksammat det, vilket gjorde att Martin Scorsese tog den till USA och satte sitt namn på den. Det gjorde att (Kinna- man, reds anm), Daniel (Espinosa, reds anm), Fares (Fares, reds anm) och jag kunde ta oss in på den amerikanska filmmarknaden. Lite kul är det ju, med tanke på att ”Snabba Cash” hade en lika stor budget som en enda bildruta i ”Avatar”.

 

Efter ”Snabba Cash” följde en ström av snabba framgångar och karriärskurvan pekade spikrakt uppåt. Men plötsligt stannade allting av. Hur var den upplevelsen?
– Allt flöt på efter genombrottet. Min sambo och jag väntade vårt första barn och jag befann mig i London för att spela in ”Assassin’s Creed”. Den väntades göra stor succé, men efter det tystnade precis allting. Det blev så tyst att jag hann bli rädd på riktigt. Jag kommer inte från en bakgrund med pengar, så jag insåg att jag behöver göra något så att vi inte skulle behöva sälja vår bostadsrätt som det var tänkt att vårt barn skulle växa upp i. Jag tog ett jobb som flyttgubbe och minns att jag lyssnade på mitt sommar- prat i flyttbilen på väg till något jobb. Jag kände mig inte speciellt framgångsrik i det ögonblicket. I efterhand har jag ju förstått att ett uppehåll på fyra, fem månader är en helt normal period av tystnad för en skådespelare. Men det förstod jag inte där och då.

 

Så här i efterhand, hur viktig anser du den perioden ha varit för din utveckling?
– Den var A och O. Många i min närhet uttrycker ofta att det var det bästa som kunde hänt mig. Att få den smällen på
hakan vid en ålder av trettiofem gör att jag idag är mycket mer mån om mitt yrke. Jag tar det på mycket större allvar. Att det inte blev en tvåa av ”Assassin’s Creed” direkt efter den första, det var avgörande för mig. Det är i kölvattnet av motgångar som man förstår vem man verkligen är.

 

Sen 2010 har du annars jobbat oerhört mycket och konsekvent. Hur gör du för att varva ner mellan dina olika filminspelningar?
– Jag har två små barn och en sambo som, hur krämigt det än må låta, är min bästa vän. Det jag gör är för dem. Många av mina kollegor på den internationella scenen har en helt annan livsstil än jag. När jag inte jobbar har jag ett ganska normativt liv. Jag hämtar och lämnar på förskolan och har lyxen att bestämma vad vi ska äta till middag. Sen tränar jag för att hålla mig frisk och i form för kommande jobb och träffar vänner, såna som jag växt upp med. Utöver det har jag mina ”kontorstimmar” där jag läser manus två, tre timmar om dagen. Där är jag noggrann och försöker verkligen fokusera för att se vad det kan bli och om det kan passa mig.

 

Innan pandemin slog till spelade du in Ridley Scotts nya TV-serie, ”Raised By Wolves”, i Sydafrika. Hur var det att jobba med en så pass mytomspunnen regissör?
– Det finns ju en kategori regissörer som börjar bli lite till åren nu. Spielberg, Lucas, Coppola, Scorsese, Cameron med flera. I den skaran ingår Ridley Scott. När Scorsese tog ”Snabba Cash” till USA, och man förstod att han sett mig arbeta, infann sig en stark känsla av ödmjukhet. När jag nu aktivt skulle jobba under Ridley Scott blev den känslan än starkare.

 

Du nämnde att den här generationen regissörer kommit till åren, hur upplevde du honom som yrkesman och människa?
– Han var oerhört vital. Boxades på morgnarna och höll på. Jag kan bara önska att jag är i hans form när jag blir åttiotvå år gammal. Med det sagt är han otroligt bestämd. Han har ju tagit ett knä inför drottningen av det engelska imperiet, Sir Ridley Scott. Anledningen att jag nämner det är att det finns en aura av övermänniska runt honom. Han är mycket väl medveten om att han är just Ridley Scott.

 

På stora produktioner kan det ju gå månader utan att de största regissörerna ens pratar med sina skådespelare. Fick ni något ”moment” under inspelningen?
– Han sa någon gång till mig personligen: ”keep up the good work. You’re doing good.” Det var fint. Men det handlar i slutändan om ett jobb. Han är ju inte där för att berätta för mig hur jävla gullig jag är. Jag får bra betalt för att göra det han vill att jag ska göra. Världen har förändrats. De stora filmstjärnornas era är likt dinosauri- ernas. Kommer du inte i tid, har massa åsikter eller inte kan texten, så kan du räkna med att bli bortskriven från de kommande avsnitten. Oavsett vad du heter. Branschen har gått igenom en sån stor metamorfos att enskilda medarbe- tare inte har den makt de brukade ha. Tycker Netflix att en skådespelare är jobbig, då jobbar inte han på Netflix något mer. Det är helt enkelt högre krav på hur man beter sig idag. Och den utvecklingen har gått snabbt sen jag började jobba för elva år sen.

 

Om du får bestämma över de kommande tio åren, hur ser din framtid ut då?
– Kan de närmaste tio åren se ut som de två senaste gjort så är jag mer än nöjd. Att få varva stora produktioner, hemma och internationellt, med att spendera tid med mina barn och min sambo. Den balansen känns optimal. Men också förmågan att fokusera på det som ligger framför dig för stunden, utan att sväva iväg och tänka på nästa projekt. Det har nog med ålder att göra, förmågan att vara i nuet. Det enda du kan göra är att göra så bra ifrån dig du kan. För man måste komma ihåg, att dagen kan komma, då telefonen slutar ringa, och man blir flyttgubbe.

 

 

Intervju: Nicholas Bonde
Foto: HBO Max

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL