Aktuell med solo-debut.

2021 markerar 20 år sedan Ison Glasgow debuterade tillsammans med Fille Danza som den numera folkkära duon Ison & Fille. Men man sysslar inte med rap utan att ha ett ego – och nu är det dags för 40-åringen att ta sin egen plats på tronen. För Kingsize berättar han om solo-debuten, tvivel, inspirationen från bortgångna Nipsey Hussle och varför han ville sluta med musiken.

Det är lätt att måla upp en superhjältebild kring framstående personer – vare sig det är en idol, förälder eller rapikon. Men i slutändan är alla människor. Det gäller även Ison Glasgow, som själv är ett fan av superhjältar sprungna ur serietidningar.

För trots att han i över två decennier varit en framstående del av Sveriges numera största genre, kan den mänskliga hjärnan fortfarande framkalla tvivel. Ett tvivel som sannerligen inte hörs i musiken, men av allt att döma funnits där. Det framkommer snabbt när vi sätter oss ner för att prata om hans första släpp som soloartist. Precis som för många andra som kan kalla sig veteraner, grundas mycket i att åldras inom rap.
– Jag var inte säker själv vad jag hade att säga innan jag började. Vad fanns det att säga? Jag har hållit på så länge, jag kanske har dragit varje story och varje rim. Det kanske är tråkigt nu? Men låt mig försöka åldras som vin istället för mjölk. För det är många – jag pekar inte någonstans, för det är många i min ålder som gör bra musik – som åldras som mjölk. Så jag försökte bara hitta mig själv, hitta viben och hitta frekvensen. Det är en kul känsla att släppa solo, men det har inte riktigt landat hos mig.

En del handlar, förstås, om något så simpelt som vanans makt. Och kraften man kan få av bryta densamma.
– Jag trodde inte att det skulle kännas annorlunda för man har hållit på med musiken så länge, jag och Fille. Men jag märker nu att när man släpper solo när man har varit i musikbranschen i över 20 år, det är skönt att ha den här känslan när man är lite nervös och lite ängslig över vad folk ska tycka. Den sista tiden när vi gjorde musik – och nu pratar jag bara utifrån mig själv – det kändes som man jagade draken. Man jagade luftslott.

Efter duons senaste album ”Vackra liv” (2019) slutade Ison att göra musik.
– Jag tror jag bara tappade mig själv. Jag visste inte riktigt vem jag var utan Ison & Fille, även fast vi inte splittrades. Jag är så van att ha det som min krycka. Så jag tror att jag slutade med musiken för att jag inte hade kul med det. Det fanns ingen glädje i det och att fortsätta solo var inte min plan.

Och även här framkommer en del tvivel, men också fåfänga – som Ison själv uttrycker det.
– Det känns som att när vi kom så var vi väldigt mycket ansiktet utåt för en viss typ av människor som kom från en viss typ av område och som levde på ett visst sätt. Nu finns det en miljard! Man blir lite fåfäng och känner sig inte lika viktig. Så för att svara på din fråga så handlade det lite om fåfänga, om att hitta mig själv och att jag var osäker om människor såg på mig som tillräckligt bra. Det är såna tankar man får när man sitter hemma för länge, man måste ut och träffa människor, haha.

Men samtidigt blir ”Tronen” nästan som förut, då mycket av arbetet har skett som en duo. Denna gång med vännen, kollegan och producenten Miki Asante. En person som också varit en av de som pushat Ison att faktiskt fortsätta släppa musik. De båda återupptog en kontakt när Ison gästade Lilla Namos senaste EP ”QUEENS”.
– Jag är inte den bästa studioråttan och det var ingen lätt grej att dra ur mig ur grottan, men han ringde mig varje dag och vi har bollat hela tiden. Miki är en person som vet hur man sätter igång en. Han sa ”om du inte har kvar the magic, det är lugnt!”, haha. I mitt huvud är jag the greatest rapper of all time, du kan inte säga sådär till mig! Det var verkligen hans vision och hans vibe, tillsammans med mina texter och hur jag kände. Så det var verkligen en 50/50 joint venture, om man säger så.

Men det är fler personer som sporrat Ison att fortsätta med rap. Han nämner David Druid, som han jobbat med på Morgonpasset, och kanske framförallt rapparen REZ som han spelat in en kommande låt med.
– Han har en så ung och mäktig energi, han vill bara outrap the fuck out of everybody! Varje gång vi sågs kollade han på mig och sa: ”jaha, när ska du och jag in i ringen och sparras?” och jag svarar du vet ”du vill inte ha något av det här, du vill inte ha något av det här”, haha. Men han svarar ”jo, jo, jag vill ha lite av det där”. Sen skickade han en beat till mig, vi sågs i studion och man fick the mean face, du vet. Det är därför jag nämner honom i introt för om jag inte hade fått den där sparrningen och han inte hade fått in mig i ringen igen genom att få mig att känna ”ey, den här motherfuckern tror att han är bättre än mig”… det kändes viktigt att skicka ut hälsningar till människor som betytt mycket för mig i den här processen. Jag behövde utmaningar, jag behövde en challenge.

I år markerar ju faktiskt också 20 år sedan du debuterade. Var det viktigt för dig att sätta ett eget avtryck på genren?
– Absolut. Superbra fråga. Men det blev viktigt för mig för kanske bara 1-2 år sen. Henok Achido är min guy, jag älskar honom och han är en av dom bästa artisterna som Sverige har. Han brukar alltid kommit förbi mig och visa upp sina grejer och sen frågat mig, men jag har bara haft en gästvers eller något. Och du vet han är så rak på sak, det finns inget filter. Jag bara ”vad tycker du?” och han svarar ”det är nice, det är skitfett. Du ger bort verser gratis asså?”. Jag har tänkt på det här och nu när du säger det, det finns bara en Ison & Fille-legacy. Jag har ingenting att stå på. Fille har gjort fantastiska låtar, han har Al-Fadji, skådespeleriet och kommer med mer musik kan jag tänka mig… Han har tre eller fyra saker att landa på, jag kände bara ”fan, låt mig försöka göra någonting”.

Och det har han gjort. Soundet på EP:n ”Tronen” har en tidlös vibe som delvis är bombastisk och hård, men samtidigt graciös. Ett sound som för tankarna till producenter som Just Blaze, Kanye West och rappare som Jay-Z under sina glansdagar med Roc-A-Fella. Ett talande exempel är titelspåret, som också var den första låten som gjordes till ”Tronen”.
– Efter Namo-låten kom Miki och frågade mig vad jag lyssnade på och då lyssnade jag mycket på Pusha T, Jay-Z’s ”Reasonable Doubt” och precis kommit in på Benny The Butcher och Griselda-viben. Jag ville göra något simplifierat, något ruffigt där man kan höra att det är 100% jag. Jag försöker alltid tänka att rap antingen är krig eller boxning och när det kom till EP:n och musiken var det 100% krigsföring. Det var ”hur låter alla just nu?”, för jag kan inte utmana folk på det sättet men i min egna lane så behöver jag inte utmana den eller den. Ingen annan gör det här just nu. Jag vill helst vara unik, det känns kefft att vara en dålig klon av alla andra.

Första singeln är döpt efter Nipsey Hussle. Vad har han betytt för dig och vad symboliserar han för dig?
– Han symboliserar utveckling. Growth. Den här visionen av att tänka så mycket större om sig själv och verkligen se den här kungligheten i sig själv. Det finns folk som kan varje Nipsey-låt ord för ord, jag är inte en av dom, jag graviterade mer mot hans styrka. Det var som att höra Tupac prata. Varje gång han pratade – och inte var arg och ville skjuta folk, haha – så träffade det mig. Innan jag ens spelade in ”Nipsey” och den här EP:n så hade jag i mitt huvud att den här människan sporrar mig, han får mig att vilja prestera mer.

Ison tatuerade till och med Nipsey på sin hand, men poängterar att den inte bara är till honom.
– Låten är till honom, men samtidigt till oss som människor: mina systrar, mina bröder. Man ser ofta människor som inte når sin fulla potential, för att dom hela tiden tänker ”tänk om”. Fuck you! Gör det bara, sluta med det där snacket. Det är det ”Nipsey” handlar om, att nu sitter vi runt det här runda bordet och nu ska vi tänka som kungar och drottningar.

Han minns dagen han nåddes av beskedet om att Nipsey Hussle skjutits till döds.
– Jag var hemma. Jag var helt knäckt. När Tupac dog, då grät jag. Biggie, då satt jag bara i mitt rum och höll i hans skiva. Nipsey… det var så förvirrat för han var så ung och han var verkligen på väg till nästa nivå. Jag tror jag kände en viss besvikelse på världen, att han blev klippt i sitt egna område precis utanför sin affär… man blev så arg och besviken. Hur kände du?

Vi pratar ett tag om Nipsey Hussle och hans arv. En rappare som var på god väg att transcendera, att bli ett med världen och sin plats på den. Det var också vad Ison på sätt och vis ville göra med låten ”Milk & Cookies”. På låten gästas han av Leslie Tay, en artist som själv blivit beskjuten (om än inte i Sverige) och kommer från den problemdrabbade staden Malmö.
– Det har alltid varit hetsigt, under hela ens liv känns det som. Vare sig det varit i Stockholm eller någon annanstans. Men just nu, det är väldigt hetsigt. Det är väldigt mycket grejer som händer… det är inte dom bästa eller säkraste tiderna. Jag kände bara att om jag kan göra så att människor hamnar i den här lilla bubblan i en sekund och säga ”okej, lyssna. Jag säger inte ’lägg ner ditt vapen’, jag säger inte att du ska chilla helt och hållet från allt det där”, men om man bara kan hitta en gemensam stämning där vi är på en grillfest och softar för en sekund… det var den känslan jag ville få fram.
– I den låten ville jag också gå tillbaka till tiderna med Ison & Fille, HighWon och all storhet som vi har gjort. Det här är den perfekta spotlighten att belysa att vi har gjort någonting från hjärtat – Aleks, Hoosam, Pablo… alla de här människorna. Det är få gånger man stannar upp och klappar sig själv på axeln, eller sin broder eller syster på axeln. Jag är inte säker på om jag kommer släppa mer musik efter det här och det kändes viktigt att ta chansen att säga ”tack, jag uppskattar det. Vi är inte bortglömda, även om det kommer många nya ansikten nu och tar över så har vi lagt några av byggstenarna”.

Utöver Leslie Tay och Simeon gästar även Timbuktu på ett samarbete som är deras första sedan 2015, då de tillsammans med Finess kunde höras på låten ”Svart guld” – producerad av just Miki Asante. Men på många sätt är det här deras första ”riktiga” samarbete.
– Timbuk… Timbuk är inte från den här planeten ju. Han är en demi-god. Jag har alltid sett upp till honom, både som rappare och människa. Det är person som är så mäktig och man vill vara anknuten till greatness. Som jag nämnt tidigare är rap för mig boxning eller krig och jag har alltid velat gå in i ringen med the greatest. Petter… jag har gjort det. Ken… man har gjort det. Man har en lista på människor och med Timbuk ville jag verkligen se om han var så bra som alla sa att han var. Han var det! Jag ville dra in honom en gång till och på en låt som ”Faith”, som var lite knepig att skriva till, kände jag att jag behövde en till legendarisk människa. För när han säger saker – alla lyssnar. Det finns ingen som kollar bort.

Efter att ha nämnt att hans låga återigen är tänd men att det samtidigt kan bli det sista han släpper, försöker jag ändå få ur Ison ett definitivt svar kring hans framtid som artist. Efter att ha funderat några sekunder svarar han:
– Jag har i alla fall lust att fortsätta skriva. Innan ”Tronen” var jag i ett läge att ”fuck ord, fuck rim, fuck musik. Låt andra människor göra den här grejen”. Men nu känner jag att det finns lite mer att säga. Att jag inte är helt färdig. Jag trodde jag var helt klar men nu tänker jag att jag kanske ska säga some more slick shit, haha.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Andy Prhat