62b170dadc4101037e075fe2
Intervju: Imenella om dansen, orten och musiken: “Vi är the culture”


Läs omslagsintervjun från Kingsize Magazine #6 2021.

 

 

Efter hits, oförglömliga uppträdanden och en stark närvaro på musikscenen har det äntligen blivit dags för Imenella att släppa sitt debutalbum “Gemini”. Ett album som formats av de senaste årens erfarenheter, bakslag och framgångar. I en öppenhjärtig omslagsintervju berättar Imenella om de krigsdrabbade uppväxtåren, hur dansen lagt grunden för hennes karriär, att bryta sig ur ”Chagga”-bubblan, samarbeta med Yasin och skapa sin ärligaste musik i karriären.

 

En rosa overall. Snö och kallt. Vita människor överallt. Det är ingen dikt av Johannes Anyuru som reciteras, utan Imen Mohammeds första minnesbilder av Sverige. Ett Sverige som ligger en bra bit från det område hon i vuxen ålder har varit – och fortfarande är – starkt förknippad med. Men som sexåring landade hon först i Gävle, efter att ha gått igenom ”ett helvete på jorden”.

 

Samma år som Imenella föds, 1988, startar det än idag pågående inbördeskriget i Somalia mot bakgrund av en komplex maktdynamik och en försvagad statsapparat. Fyra år senare bestämmer sig FN för att blanda sig i konflikten och ”Slaget om Mogadishu” – som ur ett västerländskt perspektiv filmatiserats i Ridley Scotts ”Black Hawk Down” (2001) – sker i oktober 1993. Någonstans här bestämmer sig familjen för att fly och Imenella skickas till Kenya, drygt 170 mil sydväst om Somalia. Här ska hon komma att tillbringa drygt ett och halvt år utan sina föräldrar.
– Jag minns att vi blev upphämtade av ett militärfordon och helt plötsligt var vi i Kenya. Mina syskon blev kvar i Somalia den första perioden, men kom senare med min moster. Sen åkte min mamma till Sverige och då stannade ju vi kvar i Kenya. Det var verkligen traumatiserande, för jag minns att jag gick och flätade mig och när jag kom tillbaka var mamma borta.

 

Tids nog skulle familjen återförenas i Sverige och Gävle. Ett helt nytt land, ett helt nytt språk och ett helt nytt klimat.
– Jag hade nog PTSD. Jag tror inte jag pratade med min mamma den första månaden, jag var verkligen så arg på henne. För jag fattade ju inte varför hon lämnade mig, nu gör jag ju det.

 

De tre åren i Gävle, en tid som hon själv beskriver som ”ett helt liv”, minns hon dock med glädje och värme. Det är också en plats hon än idag kallar sitt hem.
– Jag kommer ihåg att när jag skulle börja förskolan så vaknade jag typ fyra på natten och var så excited! For some reason, haha. Jag hade ju gått i förskola i Kenya men allting är på en mycket högre nivå där. Jag vet inte om jag minns saker från astidigt och därför känns livet så mycket längre… men jag minns saker där jag har känt mig som ett stort barn, men min mamma berättat att jag var typ ett år när det hände. Det är jättekonstigt för mig.

 

Ett senare av dessa av minnen som hon berättar om är hennes första kontakt med snö.
– Jag minns min första kontakt med snö och jag fattade ju inte att den skulle smälta. Så jag gick med en sandlådebox och fyllde den med snö och tog med hem. Jag trodde att det skulle hålla och min mamma var så gullig och sa ”ja men vi ställer den här”, sen kom jag tillbaka efter en timme och allt var vatten och jag blev skitledsen och arg, haha. Så jag har väldigt fina minnen från Gävle. Barnsliga minnen. Jag fick ändå vara ett barn, vilket jag är väldigt tacksam för.

 

Men flyttlasset skulle gå vidare till Stockholm – mycket, kanske – eftersom Imenellas mamma var och är en mycket känd sångerska. 1998 kom familjen till Stockholm och Tensta, där det mesta kändes familjärt direkt. I Gävle hade de bott i förorten Sätra, så förutom lite mindre snö och träd var det inget större miljöombyte, berättar hon. Imenella började i Bussenhusskolan, en skola hon älskade.
– Varje gång någon frågar mig vilken tid i livet jag hade velat återvända till så är det femman. När man gick i femman, det hade jag velat gå tillbaka till. För att inget spelade någon roll, man typ sprang hem för att titta på ”Sunset Beach”, haha. Det var det viktigaste för mig.

 

Imenella var populär i klassen. Varje fredag fick hon 20 kronor av sin mamma om hon klarade fredagsprovet i gånger- tabellen, vilket hon alltid gjorde, varpå hon med sin storasyster tog bussen till skivbutiken i Kista Galleria och köpte singlar med Britney Spears och Christina Aguilera. Hon fick spela fotboll med killarna och uppträdde varje fredag. Vi pratar en stund om skoltidens gruppdynamik och mobbning, som hon adresserat på låten ”S/O” från debut-EP:n ”TRO”.
– Jag var typ micro-mobbad, om man säger så. Jag var populär och mobbad samtidigt. Men jag kommer inte ihåg mig som att jag la mig ner och tillät det, för jag var frispråkig redan då. Men också att jag alltid skulle skydda dom som blev jättemobbade och det kanske också var en grej som gjorde en till måltavla ibland.

 

Och att bry sig om och lyfta andra är något vi ska återkomma till. För det är mycket det som kännetecknar Imen Mohammed som person. En person som ger och ger, oavsett om hon får något tillbaka. En person som hon dock fått mycket tillbaka av är hennes mamma, Xabiba Wanaag, som självklart betytt extra mycket för henne. Även om det först är på senare år som hon kanske insett exakt hur mycket.
– Mycket mer än vad jag gav henne cred för. Hon var enda kvinnan i sitt band och när hon spelade in hemma i vardagsrummet med inspelare så styrde hon dom totalt, haha. Hon visste vad hon ville göra och hon hade böcker överallt med låtar som hon skrev. Så jag var mycket mer inspirerad av henne än jag gav henne cred för.

 

Likt kusinen Cherrie har Imenella sedan starten representerat ”kvinnlig egenmakt”, den något taffliga översättningen av det betydligt mer vidspridda begreppet ”female empowerment”. Det hörs i hennes texter, syns i hennes musikvideos och representeras i egentligen allt hon gör på – och utanför – scenen. En ambition och ett egenvärde som ofta verkar förstärkas hos framför allt kvinnor, men även vissa män, som haft en stark mamma och en frånvarande pappa.
– Jag har ju haft en plastpappa, mina kusiners pappa, som tog hand om mig. Min biologiska pappa var inte i bilden, så på det sättet 100%. Jag har haft en ensamstående mamma så mycket av min styrka kommer ju från det, men jag skulle nog inte säga att jag inte hade en pappa. Han gick bort för några år sen, men han lärde mig också jättemycket.

 

Något som också lärt henne mycket, för att inte säga allt, är dansen. För det var med dansen som Imenellas resa ut i den kreativa världen startade – och gav henne den stabila grunden som hennes artisteri nu vilar på.
– Jag sjöng alltid hemma och jag brukade spela in mig själv med kassettspelare när jag gjorde covers. Jag tyckte verkligen att jag kunde sjunga som Mariah Carey, säger hon och ler.
– Men allting kräver ju träning och jag tror att om jag hade börjat på sångskola hade jag nog blivit jättebra på det då, men det blev så med dansen i stället. Jag har alltid haft bilden av att man måste kunna göra båda, för mina idoler gjorde båda. Så för mig var det en självklarhet att bli bra på att dansa. Janet Jackson gör ju det och Britney Spears gör ju det… Christina gör ju det. I mitt huvud var man inte en fulländad artist om man inte kunde dansa. Så jag ville verkligen bli bra på det och sen fastnade jag för det.

 

På många sätt är dansen inte en bisyssla eller ett sidospår för henne, utan ena halvan av det som utgör hennes artisteri. Hennes utbildning och grund, både då och nu.
– Dansen betyder sjukt mycket för mig. Mitt artisteri är inte fullständigt utan dansen. Allting som jag gör inom musiken gjorde jag först inom dansen. Det är därför folk ibland kan påpeka att jag är mediatränad, men jag satt hos TV4 fyra, fem gånger som dansare och gjorde dansföreställningar och koreografier för Dansens Hus – vilket är typ det största man kan göra inom dans – långt innan musiken. Utan dansen hade jag inte varit så orädd som jag är inför att vara i vissa rum. Jag känner att jag kan gå in i vilket rum som helst. Hade det inte varit för dansen hade jag inte klarat artisteriet alls.

 

Sedan 2012 har Imenella ingått i danskollektivet Unruly Gang, som hon startade tillsammans med kollegan och vännen Rut Roos. En grupp kvinnliga dansare från Stockholms olika förorter som hade samma principer och såg på dansen på samma sätt. Utöver den sistnämnde består gruppen främst av hennes tidigare elever som specialiserat sig på dancehall. Namnet kom till när man skulle delta i en tävling, där Imenella bestämde sig för att samla alla sina elevgrupper till en. Och även om namnet inspirerades av Popcaans frekventa användande av uttrycket är hon noga med att påpeka att det kom till innan han själv startade sin variant av Unruly Gang. Faktum är att man fått en co-sign av Popcaan själv.

 

Men Imenella har också gjort en hel del på egen hand. Redan som 13-åring började hon uppträda på den årliga ”Ung08”-festivalen (sedan 2014 under namnet ”We Are Sthlm”) och som dansare har hon uppträtt på de flesta stora scenerna. Det många kanske inte vet är hur pass framgångsrik hon varit både som dansare och som danslärare. Halva livet har Imenella battlat i dans, där hon har en drös titlar. Hon har bland annat vunnit SM och EM i dancehall samt World Mastership i Jamaica. Men hon har också rest världen runt som koreograf och instruktör.
– Asså jag var skitkänd i dansvärlden innan musiken, konstaterar hon till slut bestämt och tydligt, när jag inte kan sluta förvånas över bedrifterna hon rabblar upp.
– Nä, men jag hade slutsålda dansklasser där det kom 3-400 personer till en håla i Ryssland. Sen vidare till Sankt Petersburg, Moskva och sen Italien och sen Frankrike och sen Spanien och sen Polen. Jag har undervisat i Kenya. Jag och en annan kille från Spanien som heter Rafa är dom enda utomstående som någonsin fått undervisa dancehall i Jamaica. Och att bli bokad till ett dance camp i Jamaica, av jamaicaner, för att undervisa dancehall – det har aldrig någonsin hänt, varken innan eller efter oss. Och det finns kanske en anledning.

 

Imenella påpekar hur många stora internationella artister som besöker dansskolor världen över och tar från kulturen. Hon menar att det kulturella inflytandet som dansen har är mycket större än det får erkännande för.
– Kolla på TikTok idag, du får inte en viral låt utan en dance challenge. Dansare får verkligen så lite när egentligen, vi är the culture. Det finns ingenting utan oss, punkt och slut. Men vi är också the most disrespected within the culture. Vi och make up-artister och hair stylists.

 

Som en av få etablerade artister i Sverige som både dansar, rappar och sjunger på scenen är det kanske inte svårt att förstå att Imenella varit en populär live-akt de senaste åren. De få som går att nämna i samma andetag är popstjärnan Zara Larsson och, möjligtvis, Linda Pira. Det var också i rollen som koreograf till just Linda som skulle förändra hennes kreativa bana.
– Jag har aldrig blivit inspirerad av män. Jag kan tycka en manlig artist är cool och skitduktig på det han gör, men jag har aldrig sett upp till en man på det sättet. Inte ens Michael Jackson – och då älskar jag Michael Jackson mest av alla. Jag vet att det är en unpopular opinion men så är det. Men att se Linda… börjar hon med en ton så full av kärlek att det nästan låter som att hon ska börja gråta.
– Hon tog med mig till Gran Canaria för att spela in hennes reklamfilm för Pantamera. Asså bruden hade typ 39 graders feber och ändå slaktade hon den där reklamfilmen. Det syns inte ens på henne. Så att ha hand om hennes shower, vara hennes koreograf och se henne göra sin grej – oavsett vilka motgångar hon hade i livet – var verkligen jätteinspirerande. Det tror jag gjorde att jag vågade.

 

Bakom kulisserna började en dröm om en artistkarriär att formas allt tydligare och Imenella började så smått spela in texter som hon skrivit. Till slut spelade hon in en cover på en fransk låt som hon spelade upp för Linda, men också Cherrie och sångaren Aleks. Imenella hade nyss koreograferat musikvideon till den senares låt ”Blodröd sol” och han skulle också bidra med upplyftande ord som fick henne att fortsätta.

 

Efter att ha frågat runt bland etablerade producenter utan resultat skulle hon till slut komma i kontakt med Savvas Kontzolokis, mannen som tillsammans med framförallt Hasti B lagt grunden för rappare som Yasin, Jaffar, Dree Low och Z.E – alla medlemmar i det forna kollektivet Ghetto Superstars. Tillsammans skulle de skapa Imenellas första låt ”Chagga”, i samma veva som Stor fick upp ögonen för rapparen och sångerskan.
– Då hade jag redan börjat skriva ”Chagga”. Så han fick höra första orden på låten och tyckte det var skitfett. Refrängen lät inte som den gör idag, det var en helt annan refräng och mycket mer upprepande. För när jag skriver låtar så skriver jag mycket mer direkt, mycket rakare och det är därför jag har behövt hjälp. På den här skivan så är det många verser som jag skriver helt själv, för då behövdes den här direkta auran från mig. Och idag tycker jag det är fett att jag är sådär rak. Men då var jag så här ”det här är inte bra” och var obviously inte bekväm i rollen som musiker. Hon funderar ett tag och säger:
– Det var inte många som trodde på ”Chagga”. Vilket är lite komiskt… Jag satt faktiskt precis i det här rummet och sa ”antingen släpper vi ’Chagga’ eller så läcker vi ’Chagga’”.

 

 

Rummet vi sitter i är ett rymligt men gemytligt mötesrum på Sony Musics huvudkontor i Stockholm. På väggarna hänger guldskivor av några av bolagets största popstjärnor. I början av intervjun reser sig Imenella och rättar till en av tavlorna bakom mig. ”Jag har stört mig på den här sen jag kom”, säger hon och sätter sig igen med ett leende.

 

Det finns ett lugn och en självsäkerhet som omger henne. En känsla som endast starka kvinnor kan utstråla och som kommer från en plats som formats av det livet tagit och gett. Det är varken arrogant eller påklistrat – men för många säkert aningen hotfullt. Det slår mig att det var detta som Cherrie menade med sin senaste albumtitel ”Naag nool” – ett somaliskt uttryck för en kvinna som har fullständig kontroll över sitt öde. Som lever på sina egna villkor. Och trots att Imen Mohammed inte längre är purung, talar både hennes berättelse och hennes utstrålning för att hon hunnit ta sig igenom mycket mer än gemene kvinna i hennes ålder.

 

Frukterna av det ska hon kanske först nu skörda, när debutalbumet ”Gemini” släpps i januari. För även om Imenella varit långt ifrån ytlig i sin musik är det inte bara hennes första fullängdare utan den innehåller också några av hennes mest ärliga låtar i karriären hittills. Det är också ytterligare ett steg att bryta sig ur ”’Chagga’-bubblan”, något som varit lättare sagt än gjort.
– Savvas mer än någon vet, det var dagar jag grät i studion för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Att ha en sån stor hit så tidigt är farligt, för det blir det enda du är. Och det har tagit mig fett lång tid att bryta mig ur ”Chagga”-bubblan.

 

För även om låten på många sätt representerar Imenellas musikaliska influenser, med Britney Spears som mångårig förebild, är den heller inte representativ för hela hennes artisteri. Soundet på ”Gemini” är varierat och rikt, med inslag av allt ifrån drömmig r&b, kraftfulla basgångar och dansant baktakt. Även här har hon tagit hjälp av sin familj, närmare bestämt kusinen Yasin. Den omåttligt populära rapparen har tidigare agerat exekutiv producent för låtarna ”Nordvästra” och ”Passion”, som båda kom i början av sommaren. Men på albumet i sig har han mer agerat vägledare och tastemaker, av förklarliga skäl.
– Grejen med Yasin och den här skivan är att jag tycker han har format soundet. Sen så åkte han ju obviously in, så jag har anpassat det ännu mer till mig och hittat en blandning av ”Passion” och ”Louvren” med mina pop-rötter. Där jag är nu är där jag vill vara, men han peppade och inspirerade mig under en period där jag inte ville göra musik. Så utan honom hade det inte funnits ett album att släppa.

 

Men även rapparen Keya har, lite överraskande, varit viktig för henne.
– Jag vill också ge en stor shoutout till Keya. När Yasin åkte in var han den som sa ”syrran det ordnar sig och jag finns här”. För jag var så deprimerad. Jag kände verkligen ”vad vill universum mig?!”. För vi hade sånt flyt då, vi hade varit i London, vi hade gjort ”Passion” och ”Louvren”, vi hade precis hittat Lukas och gjort ”Selfmade”. Sen hände allting och Keya, som vanligt, kom in och var den bästa brodern man kan tänka sig.

 

Utöver albumspåret ”Techno”, som just Yasin gästar och som producerats av Amr Badr, är det annars den meriterade producenten Lukas Nathanson som ligger bakom Imenellas första album.
– Att jobba med Lukas har varit en välsignelse, verkligen. Asså den här mannen – som har jobbat med Chris Brown, Wizkid, Boyz II Men och Monica – att han har låtit mig prova mig fram så mycket som jag har gjort, det har gjort att jag lärt mig producera under den här processen. Jag fick bara vara och det har varit jättehälsosamt för mig. Jag kommer ju typ stå med som co-producer på vissa låtar, han har verkligen inget sånt ego.

 

I vanliga fall drar jag mig för att fråga andra artister hur de ser på en rätt uttjatad och ofta oinitierad debatt kring etik och moral kontra konst. Men i egenskap av just familjemedlem frågar jag henne ändå hur hon ser på debatten som uppstått kring Yasin och huruvida personer som dömts för brott ska prisas på galor.
– Jag tycker att musik är musik och konst är konst. Jag tycker inte det ska blandas ihop med något annat. Hans priser för musiken är för att han är en av landets största och bästa artister. Punkt slut. Jag vet inte varför det är en konversation om något annat, i ett land där vi månar så mycket om yttrandefrihet! Det är en så konstig konversation.
Ibland kan jag nästan tycka att det kanske inte hade varit en konversation om det inte var en Yasin från Rinkeby med somalisk bakgrund. Vi kan inte bara pick and choose när vi ska ha dom här diskussionerna. Om någon annan hade fått dom där priserna, så tror jag inte ens dom personerna hade känt sig förtjänta av dom. Det är jag hundra på.

 

Imenella har alltid varit ärlig kring vad hon tycker och tänker. Detta har hon nu i än högre grad tagit tillvara på i musiken. Albumet i sig fungerar mycket som ett flugpapper; där upplevelser, trauman och negativa känslor som hon redan lämnat bakom sig tillåts ta plats och släppas ut i universum. För en död blomma i en krukväxt kommer fortfarande få växten att se ful ut tills man rycker bort den. Även om den inte gör någon skada.

 

Ett uppenbart exempel är singeln ”Vidare”, som gästas av popstjärnskottet Myra Granberg. En låt som, till skillnad från vad många trott, inte handlar om hennes nuvarande situation i kärlekslivet.
– Jag har ett jättelyckligt förhållande, så jag har liksom inte gjort slut med min kille och skrivit ”Vidare”. Det är inte vad det är. Det är tvärtom, jag har gått vidare från en gammal relation som bröt ner mig på alla nivåer, som ”Chagga” handlade om, det är den relationen jag kan prata om på det viset idag. Jag har gått vidare till något bättre och till någon som inte heller blir hotad av att jag sitter och skriver såna här låtar. Så ”Vidare” kommer ju nu för att jag har gått vidare.

 

Att hon tagit ytterligare kliv i sitt låtskrivande och personliga utveckling blir dock som tydligast på låten ”För alltid” tillsammans med Cherrie. En låt som behandlar våld i nära relationer.
– Många använder musik som terapi och skriver om situationer när dom är i dom, men jag har aldrig kunnat göra det. För att det är för nära. Jag hade inte klarat det. Men jag kan prata om saker när jag gått vidare från det och inte har någon koppling alls till det. En låt som ”För alltid” med Cherrie – som ändå handlar om en kontrollerande och våldsam partner – jag hade aldrig kunnat prata om det om jag hade varit i det. Men jag klarar att göra det idag för att jag har en distans till det.
– Om man lyssnar på ”För alltid” så fattar man att det hade inte ens varit safe för mig att göra det. Vem vet vad det hade lett till om jag hade sjungit och rappat om dom sakerna då? Det hade kanske slutat illa för mig. Idag kan den personen inte göra ett skit, så om jag ändå har gått igenom det kan jag lika gärna tjäna pengar på dig, haha.

 

Ja, både Miriam Bryant och Adele har ju gjort hela album om det nu, haha.
– 100%! Jag tycker det är helt rätt! Om vi ändå ska vi gå igenom det kan vi lika gärna tjäna pengar på det.

 

Att vara kvinna 2021 är alltjämt att vara utsatt, oavsett var i världen man befinner sig. Att vara svart kvinna kommer med ännu fler utmaningar. Detta manifesterade Imenella 2017, när hon gjorde den kritikerhyllade dans- och teaterföreställningen ”Svaret”, om att vara just en svart kvinna i Sverige. Men precis som hon rappar på albumspåret ”Go Shawty”, som fungerar som en peppningslåt både till sig själv och de unga tjejer som lyssnar på hennes musik, är det inte alltid ett val att vara politisk:

 

”Dom vill jag ska va tyst, kan inte låta bli / ända sen jag föddes hela jag vart politik / e från orten jag är svart, kvinna och muslim / i en industri bland vita män klädda i kostym”

 

– Jag hade inte haft en karriär utan systerskapet. Så jag är jättetacksam för dom, men det är också en ”Go Shawty” till mig själv för att jag går in i alla vita rum utan att vara rädd. Jag vet vem jag är. Men också att min systers barn är dom som peppar mig i slutet av låten. Så det är verkligen en karriärspepp och en hyllning till den jag har blivit.

 

Jag påpekar att det känns som att det ofta är kvinnor som axlar rollen som kollektivt ansvarig för andras välmående och välbefinnande. Eller att ha representation i åtanke, utan att för den sakens skull vara ”politisk”.
– Allting jag gör är för Tensta. Alltid. Det tror jag Tensta vet. Men Tensta ser inte på mig som politik. Jag är en vanlig medborgare, jag är inte en politisk person för dom.
– Det är precis som Cherrie säger, det förväntas av oss. Varje gång det händer något i världen har jag 100 pers i min DM som säger ”varför pratar du inte om det här?!”. Man bara ”gå och säg det till din favoritrappare”. Men många gånger är det faktiskt kvinnor som har dom här kraven och som skriver sånt till mig. Och det är något vi pratar alldeles för lite om. Det är mycket systerskap men det kan också bli väldigt mörkt ibland.

 

Jag minns när du vann Årets Nykomling på Grammisgalan och att du i ditt tacktal sa ”Tensta, den här är för er”. Det kändes att det var ett stort ögonblick för dig.
– 100%. I dom sammanhangen, när det är självvalt. Allt jag gör, gör jag för min ort. Jag kände bara att jag verkligen ville säga det på Grammisgalan, för mig var det verkligen fett.

 

Det känns verkligen som att i allting du gör så gör du det för andra…
– Vet du, asså jag utgår verkligen bara från hur jag mådde i dom åldrarna. Det är verkligen inte svårare än så. Det är inget som jag vill ha ett tack för och det är också därför det inte ens är allmän information att mina dansklasser är gratis. Det är ingen som behöver veta det, men jag vet hur det är att vara i den åldern.

 

…men ibland måste man ju göra saker för sig själv. Det känns som att det här albumet verkligen är för dig? Att du har fått ur dig mycket som behövt komma ut?
– Oh my god, ja! 100%. Från att ha gått in i det här helt förvirrad, till att Yasin kom in i bilden och jag hittade mitt sound till att han försvinner och jag blir arg igen, till att hitta styrkan igen… det har varit en journey. Men det har varit en hälsosam journey för mig. Jag har hittat tillbaka till dansen och idag gör jag saker som gör mig glad. Jag har växt mer som människa och jag säger ju ”rest in peace till gamla Imenella” på en av låtarna och jag låter henne göra det. Inte som att hon har dött, men hon får bara vila, förklarar Imenella och försäkrar:
– Och jag är inte ledsen, det vill jag verkligen ska framgå. Jag mår inte såhär som det här albumet låter. Dom här känslorna har jag gått vidare ifrån och därav den här skivan. Om jag känner att jag har mer att ge så kommer ”Gemini 2” kanske, men jag har lovat mig själv att vara ärligare i min musik och inte vara rädd för att prata om mig själv i jag-perspektiv, för jag har gjort alldeles för mycket musik som handlar om andra. Allt jag har gjort fram tills nu har handlat om andra. Det var lite där jag hamnade, jag blev bara trött på att ge.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Paul Edwards

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL