62b170dadc4101037e075fe2
Intervju: Fille Danza – om familj, identitet, känslor, Lilla Al-Fadji och soloalbumet “Felipe”


Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #5 2021.

 

 

I över 20 års tid har Fille Danza varit en av hiphop-Sveriges mest respekterade rappare, med otaliga klassiker i diskografin. Efter att han officiellt solodebuterade förra året är det dags för det första soloalbumet ”FELIPE”, en skiva som präglas av identitet, kamp, familj och kärlek. I den öppenhjärtiga omslagsintervjun berättar han även om karaktären Lilla Al-Fadji, Mack Beats, DJ Taro, Highwon, brodern Pablo Leiva Wenger och den stundande teaterföreställningen ”För evigt med Ison & Fille”.

 

 

Felipe Leiva Wenger sitter redo med en mikrofon framför sig. Det är en solig oktoberdag och vi träffas i Gamla stan, för att prata på tu man hand om vad som komma skall. Jag och Fille har träffats vid många tillfällen genom årens lopp, i olika sammanhang. Det är nästan exakt fyra år sedan vi senast sågs för intervju, då med Ison på den dåvarande redaktionen i ”Kingsizekällaren” i samband med 15-årsjubileumet för Ison & Filles ikoniska debut och klassikeralbum ”Vår Sida Av Stan”. En skiva som följdes av flera andra hyllade projekt och som definitivt cementerat både Fille och Ison i den svenska hiphophistorien för evigt. Men nu är det dags för Fille att göra det han haft tankar på under egentligen hela sin karriär: ett soloalbum. Att det har dröjt så pass länge innan det blev verklighet finns det flera orsaker till, förklarar Fille inledningsvis.
– Grejen är att vi alltid har gjort sololåtar. Redan när vi startade Ison & Fille var tanken att vi släpper ett album, sen gör sologrejer och sen gör vi nästa album. Men det blev aldrig av. Vi fortsatte köra, vår karriär blev större, och vi hade mer att göra och det var aldrig någon gång som vi kände att läget var inne. Men nu efter alla de här åren hade vi en lucka mellan våra släpp. Och en grej med mig – jag spelar alltid in. Jag har haft break och så, men jag har alltid varit i studion. När jag går till jobbet så går jag till studion. Även om jag skriver till mig eller till någon annan. Det är det jag gör. Så jag har samlat på mig så mycket musik under alla år och tänkt att ”det här kanske blir till min sologrej” eller ”det här blir till Ison & Fille eller Grillat & Grändy”, eller någon annan man jobbar med. Nu kände jag så här: jag har många låtar, det ligger i tiden. Jag kände att jag vill säga något, att jag hittade ett nytt narrativ – för mig känns det nytt – och ett nytt sätt att prata och hur jag skriver och det sound jag ville ha. Så det kändes bara att det var rätt i tiden, lite sent påkommet kanske men det känns fett, haha.

 

Det var under vårkanten 2021 som soloalbumet ”FELIPE” började ta form på allvar. Fille hade dessförinnan släppt ett par singlar med Mack Beats, lite som ett test för att se hur responsen skulle bli.
– Jag tänkte bara att ”okej, men låt mig ta steget”. Det var inte som att jag tänkte ”det här ska göra det här och det här för mig”. Det var inte så genomtänkt, det var mer bara känslan av att ”jag har musik och vi driver en label. Jag släpper det”. Du vet kanske mer det tänket som fanns innan med mixtapes, du vet att man slänger ut det. Det var mer så. Låt mig liksom slänga ut det här och samtidigt hitta vad jag vill göra…

 

När albumet började ta form så var det mer genomtänkt och med ett sound som håller ihop hela projektet. På albumet är det tydligt att Fille fortfarande har mycket att reflektera, ventilera och skriva om. Han menar att skivan i mångt och mycket handlar om den plats han är på i livet – ett liv som både varit upp och ner. Han skriver om att hitta sig själv, att ta sin plats, att känna sig utanför, att inte ha så mycket och att växa upp där han och vänner har växt upp – och att den känslan inte försvinner. Men Fille skattar sig ändå lycklig att ha gjort karriärsresan inom musiken.
– ”Tack och lov” handlar om att jag har fått göra den här resan, att jag har fått jobba med mina bästa vänner och resa Sverige runt. Men livet är annat också, så jag tror att jag bara väver in mycket i det. Och också, en rapkarriär, att vara het eller inte vara het. Den känslan som jag och Ison… Vi har alltid känt att vi kämpar i motvind. Och den känslan släpper inte, du vet. Även om du har en bra tid du tror att du kan sola dig i för alltid – imorgon kommer någon ny. I slutet av dagen har inte det varit primärt, det har handlat om glädjen att kunna skapa och njuta med vänner. Och kunna livnära sig på det, att komma in i andra rum.

 

Med på resan för det nya albumet återfinns Andreas ”Taro” Tanisawa, som varit ett bollplank genom hela processen med ”FELIPE”, förklarar Fille. Taro drev under många år labeln Hemmalaget och har varit med från början när Fille (och Ison) slog igenom på den svenska hiphopscenen.
– Taro spelar en skitstor roll i det här albumet. Mack har gjort ljudbilden, han har gjort beatsen, vi har suttit i studion och tyckt till. Men Taro har varit med och guidat, gett mig sina tankar och snackat om riktning. För jag är en sån som gör musik i många olika riktningar. Jag kan göra musik som låter helt olika. Och Taro var med och hjälpte mig att hitta riktning. Vi hade många samtal om riktning och om vad han hörde i det jag la på texterna, i tonen. Så han har liksom varit lite av en kompass och hjälpt till med sina tankar. Han är ju en person som har varit med under hela vår karriär. Det är det som är fett också att på den här plattan hitta ett nytt sätt att prata om grejer som känns givande. Att inte bara ”nu gör vi den här grejen som vi alltid har gjort”. Visst, det är samma personer, men det har ändå känts på ett annat sätt.

 

Samarbetet med producenten Marko ”Mack Beats” Saez har också varit en viktig faktor för albumets tillblivelse. De båda driver även den gemensamma labeln La Vie Music, där bland annat rapparen L1NA har släppt musik. Fille förklarar att samarbetet med Mack är grundat i en bra personkemi och en arbetsprocess båda är bekväma med.
– Med Mack när vi jobbar, det är sällan som han bara presenterar ett färdigt beat. Det är mer att vi har en session och pratar om vad vi ska göra. När jag väl startade hade jag typ 10 låtar som var lite överallt och så valde vi några från dom och valde vilken väg vi skulle gå. Sen har vi också brutit av det och tagit in lite annat. Vi har pratat, skapat och så har vi pfft, pfft – modifierat lite. Vi båda gillar lite mer mörkare, känslosammare grejer. Sen har vi med… Vi lyssnade på en spanjor som heter C. Tangana som är en gammal rappare som sjunger nu. Jag kan inte säga att det är med på plattan nu, men det är vad vi har lyssnat på när vi gjorde den här plattan.

 

När jag hör dina sololåtar tänker jag att du har utvecklat det här med rap och sång, att kombinera det. Den gamla Fille finns kvar med straight rap liksom men även att du gör mycket bryggor och refränger. Hur har det växt fram?
– Fan vad tung du är. Fan vad fett att du tänker så, för jag tänker själv så. Grejen är att jag alltid har sjungit. Om du lyssnar på vår första platta du vet – jag sjunger där. Det kanske var mer 50 Cent-grejen då. Autotune-grejen var inte lika utbredd, eller om den ens fanns, då. Men du vet, jag har alltid gjort melodier och alltid nynnat och fulsjungit. Så för mig är det inget konstigt, jag har alltid gjort det. Det är bara att jag har fortsatt sjunga och kanske låtit det ta mer plats ibland. Men samtidigt – och det var också det jag hittade i det här projektet – innan har jag också skrivit låtar som bara är sång. Vissa till mig och vissa till andra. Men jag är rappare, jag dör för rap. Att uttrycka mig i rim, ordlekar och hur man uttrycker sina tankar och känslor. Jag älskar att göra melodier, så det är med, och jag älskar att rappa så det är där också.

 

Hur skiljer sig skrivandet numera? Jag menar, förut satt man och rimmade och skrev en fet sexton…
– Grejen för mig, du vet – jag är 41 bast idag. Jag är en gammal shuno. Jag har varit med länge och gjort mycket. Du vet, rappat på olika sätt. Du vet, mer skrytsamma texter, känslosamma texter… Och när jag skulle göra det här projektet då var det också ”vad ska jag göra där jag är nu?”. Och jag tycker också att jag har hittat något som jag har gjort tidigare på samma sätt… Det är ju lite nörderi du vet, hur man skriver texter och vad man vill förmedla. Jag tänker att jag har ingen att vara cool för. Visst jag kan spela cool och skryta, men det är inte det jag vill. Jag vill uttrycka mina känslor men inte på ett enkelt sätt. Så när jag skriver texter nu, jag tycker att de är lite mer poetiska. Och det är typ det som har drivit mig. Jag har hittat ett sätt att skriva texter på som jag inte tycker låter som någon annan – också med flit. Jag vill inte tävla med någon. Jag kan inte tävla med någon. Det handlar mer om att se på sig själv, sitt liv och sitt arv, se på vad man lämnar efter sig. Så det är en skiva som är lite mer poetiskt skriven skulle jag säga.

 

Jag gillade verkligen albumspåret ”Charader” och fick gåshud när jag lyssnade. Du pratar om fasader, att folk målar upp en bild eller att människor gömmer sig bakom en image…?
– Ja, exakt. Jag tänker att den låten handlar mycket om att växa upp. På de platserna vi har växt upp på, med allt det som ingår. Också att vara man, mannen. Att vara man, du vet normerna man har om män. Att man ska vara stark. Du vet, vad är en man? Jag är uppväxt utan en farsa och jag tänker också på ungdomen, alla är vilsna och letar efter sin plats. Och om man är uppväxt på en plats som är ganska ruff så kan man inte vara svag. Man tror att det är en svaghet att vara svag. Det är väl det att man har fasader, att man försöker låtsas utåt som att man mår bra och klarar allt – tills det rasar. Man har varit med om när det rasar, också för en själv… när det blir för mycket. Och jag tror också att den handlar om när man blir äldre och förstår att jag reagerade så här, men de här personerna gick också igenom grejer. Det är svårt att se förrän i efterhand. Polletten trillade ner ganska sent. Det är en sån låt. Jag är inte den bästa på att prata om mitt mående, men musiken har varit en sån plats där jag har kunnat göra det. Så det har varit lite som en terapi för mig själv. Medan man vet vänner runt omkring sig som har levt destruktiva liv utan att ha det utloppet. Så den handlar om det, att gömma sig bakom en tuff yta.

 

 

I dag är Fille som bekant ingen vilsen tonåring. Efter att ha passerat 40-strecket har familjelivet kommit att bli en
central punkt i hans tillvaro. Föräldraskapet och relationen till hans fru är något han värderar högt. Men han är också glad över att det dröjde innan livet skulle skifta fokus.
– Min fru, hon är värsta stöttepelaren. Jag lever inte något extravagant liv. Jag är familjefar och jag trivs med det. Och sen: det har varit pandemi så jag har inte varit ute och rushat. Jag är i studion under dagarna men sen, jag är hemma med familjen. Jag vill inte vara någon annanstans heller. Jag blev pappa ganska sent och jag är glad för det. Jag tror inte att jag hade varit lika närvarande om jag varit ute och jagat samma drömmar som jag gjorde för 10 år sen, du vet.

 

På det nya albumet finns även en låt som är tillägnad hans fru och mamman till hans barn.
– Jag älskar kärlekslåtar. Du vet, det är så här: de stora grejerna i livet är ganska enkla. Och kärleken, ibland det blir corny, men för mig är det det finaste. Det är klart jag gör en låt till en person som betyder så mycket för mig. Så den var ganska lättskriven faktiskt.

 

Fille är numera far till tre barn som är sex, fyra och ett år gamla. Trots alla göromål som kommer med papparollen tycker Fille själv att han blivit mer tidseffektiv. Nu är han medveten om de få timmar under dagen som finns för att skapa musik, vilket gjort att han blivit mer ”hands on” i sin inställning till musik och andra projekt. Under pandemin har det även underlättat med familjelivet som blivit mer strukturerat och utan stressen att vara på turné eller hålla koll på vad andra sysslar med.

 

Som pappa blir du också en förebild. Hur har det påverkat dina texter och musik?
– Jo fan. Det har förändrat mitt sätt att skriva och hur jag skriver. Jag tror alltid att jag har tänkt att det är andra som lyssnar, men nu är jag här och du vet… Mina barn spelar min musik på förskolan ibland och har lärt sig låtar utan att jag har spelat dom hemma. Som ”Länge leve vi” till exempel. Så kommer dom hem och sjunger ”fuck vad nån säger, bakk vi gör grejer”, haha. Och det är chill, det är oskyldigt, men det finns ju andra grejer som man har gjort som man inte vill att dom ska sjunga du vet, haha. Men det är klart att man tänker mer på vad man säger. Jag blir ju inte en annan människa – jag pratar fortfarande som jag gör, men med lite mer eftertanke.

 

Vad tycker barnen om pappa som rappare?
– Dom gillar honom. Ja, bägge två, den yngsta också. Dom är fett sköna. När jag precis har gjort klart en låt kan jag lyssna på den lite i bilen. Jag är inte den som lyssnar på min musik i vanliga fall, men demoversioner har jag spelat och det är vissa låtar som har fastnat hos mina barn. Framför allt den här låten till min fru, den här ”Oh baby”. Den sjunger dom med på. Och kanske ibland att dom säger ”pappa du gör bra låtar”, haha. Jag bara ”ey, sköna är ni!”.

 

Jag tänker även på din bror Pablo. Ni har ju gått bredvid varandra i musiken och i livet. Vad betyder han för dig?
– Han betyder skitmycket. Han är min lillebror, men han är också min bästa vän. Han har ju också sin familj nu med döttrar och sin fru, så vi lever ganska lika liv. Nej, han betyder skitmycket för mig. Han har alltid varit med och alltid stöttat och gett konstruktiv kritik om det är något han inte tycker om. Även på den här plattan. Han har också varit med och tyckt till. Och också mina vänner, Adde och Amin, det är människor som har gett mig mycket feedback på den här musiken. Jag värderar verkligen deras åsikter. Jag vet att de har bra perspektiv och tankar. Jag är glad att kunna få den feedbacken.

 

Jag tänker även på Highwon som din ”familj”. Hur ser du tillbaka på den tiden nu?
– Du vet, det är så mäktigt att vi kunde vara tonåringar som höll på med musik och hade varandra så nära och var så bra på det vi gjorde. Hoosam kunde out-rap vem som helst, Aleks kunde sjunga ut vem som helst och Ison och brorsan och att vi liksom hade som ett brödraskap. Du vet, alla lever sina liv och gör sina grejer så vi umgås inte lika mycket men det är fortfarande några av mina närmaste vänner. Så när jag ser tillbaka på den tiden är jag såklart jävligt stolt. Det är klart att det finns dom innan oss som hade gjort det, du vet: Latin Kings, Ayo, Petter, alla. Men att vi ändå gjorde vår egen grej av det. Att vi hittade ett eget sätt att vara originella med det vi gjorde. Och att vi alltid tänkte kollektivt. Sen dag ett har vi alltid gjort det i kollektiv. Det är en mäktig grej att alltid ha inkluderat varandra i saker vi har gjort.

 

 

I ett porträtt av Felipe Leiva Wenger, blir det oundvikligt att också gå djupare in på den omåttligt populära humorkaraktären Lilla Al-Fadji. Rösten hördes för första gången när Fille spelade in ett intro-skit på debutalbumet ”Vår Sida Av Stan”, där karaktären ringde till en telefonsvarare och ville bli uppskriven på gästlistan till en klubb. Den korta sekvensen fick ett eget liv och började sprida sig bland folk som skickade klippet till varandra. Efter den positiva responsen fortsatte Fille göra karaktären på skivor och mixtapes, varpå den slutligen fick namnet Lilla Al-Fadji. Snart kom en förfrågan om att göra tv-program i Kanal 5, och senare även radioprogram i Sveriges Radio P3.
– Det blev det något jag aldrig hade kunnat ana. Att jag gör det än i dag, det är helt sjukt alltså. Men det är också det som är så kul. För Lilla Al-Fadji funkar verkligen i det här klimatet. För förut var han ju fett konstig. Jag menar det är han ju fortfarande, men just hur han pratar om sig själv, det låter inte så långt ifrån rapparna i dag, du vet. ”Jag är bäst”, ”kolla min grej”… Nu är hans självförtro- ende inte lika skämtsamt men ey, han är som alla andra. Men han är fortfarande en idiot så. Jag har haft mina perioder när jag inte uppskattade det lika mycket. Jag gjorde radio under många år och det blev rutin på det. Jag blev lite trött på mig själv och att vara karaktären.

 

Vad har Lilla Al-Fadji betytt för dig?
– Alltså skitmycket. Det är fett med flummigt att jag har kunnat göra så många olika grejer men ändå nått framgång inom båda grejerna och att de har kunnat samexistera. Rapparen Fille har tagits på allvar samtidigt som jag har fått Lilla Al-Fadji att vara som en motsats till det, du vet. Lilla Al-Fadji har också varit mitt levebröd under många år och vem fan trodde det? Att jag skulle kunna betala mina räkningar tack vara den här lilla rösten jag bara gjorde på skämt på första plattan. Det är bara de senaste åren som jag har kunnat vara glad för den här karaktären. Innan har jag varit tudelad. Jag har inte pallat med mig själv, du vet. Men nu känner jag inte så längre. Nu känner jag bara ”fan vad fett”. Att folk än i dag gillar det. Vi gjorde ”$TREAM$” förra året och nu håller vi på och gör uppföljaren.

 

SVT:s humorsatsning ”$TREAM$” hade premiär under hösten 2020 och fick snabbt mycket uppmärksamhet och uppskattning av framförallt den yngre publik som serien vände sig till. Utöver den redan välkända karaktären Lilla Al-Fadji, som här spelaren en riktig skojare till manager med hybris så det räcker och blir över, såg vi även Pontus Bjernekull Möller – som själv sysslat med karaktärer på Instagram och släppt låtar under alias som Mehmet och Lov1. Den senare spelar en aspirerande rappare i en lika desperat som ambivalent jakt på framgång. Utöver Fille och Möller syns även rappare som Linda Pira, Näääk och Blizzy framför kameran och namn som Saga Berlin och Tom Piha (Max Peezay, Max Perkele, Fjärde Världen) bakom densamma.
– Det kom till genom att Tom från Fjärde Världen hörde av sig till mig och sa att dom skulle starta en Youtube- kanal, så han hade en idé om att försöka få med Lilla Al-Fadji. Vi pratade om det några varv och sen frågade han om han kunde pitcha det till olika kanaler och jag sa ”kör kör”. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket. Men sen kom han tillbaka och sa ”dom har nappat”. Och jag var fortfarande ”ja, men kör, kör”. Jag var mitt uppe i allt annat jag gjorde, tills det började närma sig och jag tänkte ”shit, vi ska göra det här på riktigt alltså”. Men han kopplade in Karaktärer och frågade vad jag tyckte om honom, jag tyckte han var skitrolig du vet. Jag hade sett han på Instagram och sånt och jag tyckte att det passade skitbra. Så sågs vi och skrev manus och skapade den här världen. Och Tom och Saga som jobbar på det här produktionsbolaget har så stort kontaktnät och vi alla drog i dom personerna vi tänkte kunde tillföra något till projektet. Det var fett roligt att jobba med det. Så jag är fett peppad på säsong två.

 

Skulle du kunna tänka dig skådespela i andra sammanhang än LAF?
– Ja, ja. Grejen är att jag har gjort lite sånt. Jag var med i någon serie förra året och gjorde någon mer seriös roll. Jag tycker skådespeleriet är skitroligt. Men jag har stor respekt för dom som verkligen kan skådespela på riktigt. Visst man kan bara hoppa in i grejen, men jag vet också mina gränser som skådis… Jag har inte gjort så mycket annat än att överspela som en karaktär jag själv har byggt. Men det är mycket svårare att skådespela i den riktiga världen.

 

Skulle Lilla Al-Fadji kunna släppa en skiva. Ett soloprojekt kanske?
– Det har funnits i tankarna men jag har inte kunnat göra det. Eftersom jag alltid har separerat dom, så då är det som att dom går in i samma universum. Som att jag skojar om rap. Det har varit min tvekan.

 

Du gjorde ju några freestyles på Instagram. Det blev extremt uppskattat. Men jag förstår ju vad du menar.
– Men det triggade i alla fall tanken. Att göra det, men att göra det i rätt tid. Nu när jag har gjort den här plattan. Det var en av grejerna jag sa till mig själv att jag ville göra när jag började. Så vem vet, det kanske händer. Det är också befriande ibland att bara kunna göra grejer för att det är kul. Men det är därför vi har haft Grillat & Grändy också.

 

Att sitta ner i en och en halv timme med Fille utan att prata Ison & Fille är snudd på omöjligt. Mot slutet av intervjun nämner jag att det snart är 20 år sedan jag var med och bokade in duon till Malmö-festivalen, för en tältspelning bortanför centralstationen där även Supersci stod på scen. En av Highwons första större festivalspelningar, som Fille tycker sig minnas trots hundratals gig sedan dess. Faktum är att Ison & Fille återigen beger sig ut i Sverige i början av 2022. Trots att båda haft fokus på soloprojekt sedan ”Vackra Liv”, så ger sig den hyllade duon ut på ett gemensamt turnéprojekt i regi av Riksteatern. Det handlar om teaterföreställningen ”För evigt med Ison & Fille”, en uppenbar referens till duons fjärde album som kom 2011. Tillsammans med DJ Taro och tre skådespelare åker duon i februari ut på en omfattande Sverigeturné där man utöver föreställningen vill ge lokala artister utrymme att skina och uppträda på scen med duon. För att aktivera lokalt engagemang har exempelvis TikTok- tävlingen #RiksteaternChallenge lanserats, som går ut på att spela in ett klipp till instrumentalen av deras låt ”Ny dag”. Fille ser fram emot att göra turnén och säger skämtsamt att han och Ison ska agera ”husband”.
– Det är bara soft. Fan vad fett att vi kan göra det här. Det är också fett att det är i ett annat format också. Det är som en pjäs som har skrivits utifrån vår musik, som är inspirerad av den. Den handlar inte om oss, det är inte vårt liv, det är fiktion. Men det känns skitfett att få göra det på ett annat sätt. Det är inspirerat av vår musik men det handlar om något annat.

 

På frågan hur framtiden ser ut för Ison & Fille blir svaret något kryptiskt men ändå hoppfullt för den som vill höra ny musik från en av Sveriges mest hyllade hiphopduos genom tiderna. För evigt, möjligtvis.
– Vi får se. Men det är det som är fett – att göra andra grejer också. Du vet, det är det som kanske gör att man gör mer grejer ihop. Men vi har alltid varit så mellan våra plattor, att vi lever lite för att ha något att prata om.

 

 

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Erik by Erik

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL