Intervju – Enver ”Chato” Ramirez


Kingsize har i Göteborg träffat regissören och manusförfattaren bakom filmen ”Stämplade” och konceptet blattsploitation.

 

 

 

Blattsploitationfilmen ”Stämplade”, som är den första i sitt slag, hade en tredagars-premiär som startade 31 januari på Folket hus i Göteborgsförorten Hammarkullen. Efter att Göteborgs Filmfestival valt att inte visa filmen under sin festivalvecka hyrde Enver ”Chato” Ramirez, som är både regissör och manusförfattare för ”Stämplade”, en egen lokal för visningen. En succé-premiär senare står ”Stämplade” och blattsploitationfilm inför en spännande framtid.

 

Inspelad på nio dagar med i princip nollbudget, är ”Stämplade” en 45 minuter lång film som väver ihop tre olika historier. Vi får följa unga killar med rapdrömmar, korrupta poliser, gängbossar och deras underhuggare. Det är detaljerat och intensivt, allt med ett originalsoundtrack som förhöjer den hårda, oförlåtande känslan som ständigt gör sig påmind (all musik i filmen är komponerat av Haval Nazar  förFirst Republic Prod. / Maktskiftet och Kristian Vahannen för Audis / Dopamean team / XO). Mycket av dialogen är improviserad för att få fram en naturligare ton.

 

Enver ”Chato” Ramirez är den största drivkraften bakom framväxten av Blattsploitation-genren och ”Stämplade”. Han beskriver det som en reaktion mot den exkluderande filmindustrin i Sverige. Han jämför den svenska filmbranschen idag med hiphopens relation till musikbranschen för 15 år sedan – en trång yta där det krävs stort inflytande och rätt kontakter för att få ut sitt material till publiken.

 

– Filmbranschen är tio gånger trängre än vad musikbranschen var för 15 år sedan. Musikbranschen var trång och den är fortfarande trång, men i filmbranschen är det bara några personer i Sverige som  bestämmer vad som kan bli film eller inte. Bland annat Filminstitutet och SVT. Det är en hierarkisk ordning där mer eller mindre alla slickar uppåt. Den branschen är inte ens en bransch, säger Chato.

 

Om det är någon som kan göra jämförelsen så är det just Chato. Han är en av Göteborgshiphopens pionjärer, medlem i HammerHill Click och Dirty Crowd och aktiv inom musiken sedan 1994.  Han har tidigare skrivit och lämnat in många manus och försökt få finansiering, men efter att ha stött på hinder gång på gång bestämde han sig för att hoppa över många av filmproducerandets traditionella moment. Resultatet blev filmen ”Stämplade” och konceptet blattsploitation.

 

– Blattsploitation är blattefilm för blattar. Den ska utspela sig i en förort i Sverige och ska behandla teman som det helst inte vill pratas om. Sverige är inte redo för det här, jag har lämnat in tolv manus till olika producenter och det är alltid samma du vet. De menar att det här bara går hem i förorten och förorten är en för liten procent för att de ska satsa pengar på det, säger Chato.

 

Nästan nollbudget, inspelad på nio dagar, ingen direkt casting. Är det här viktiga delar i blattsploitation?

 

– Vi jobbar inte helst med nollbudget, det är bara för att det blivit så. När man snackar med filmare så tänker de aldrig utanför branschen, de tänker bara ”ah, fast det här kommer inte bli finansierat”. Så vi har uteslutit att ens försöka bli finansierade den vägen. Självklart vill vi få finansiering, men någonstans måste någon börja. Det är därför vi utgår från de här koncepterna. Det ska vara enkelt och vi tar bort många moment inom film. Till exempel har vi inget bildmanus för då måste någon sitta och rita i en vecka. Istället går vi direkt på location och kollar – ser det snyggt ut här, den här vinkeln kan bli bra. Sen hoppar man bara in och kör. Replikerna finns och vi går igenom dem fem-tio minuter innnan, men mycket improviseras fram så det blir naturligare. Så länge poängen som finns i manus kommer fram. Angående castingen så tog vi med personer som visste ville vara med, och sedan byggde vi historien på dem. Alla de som är med i filmen är som karaktärerna, mer eller mindre, eller i alla fall har varit. Då är det redan fixat. Vi sätter dem sedan i situationer och så får de improvisera fram.

 

Hur mycket är improviserat egentligen?

 

– Det är väldigt improviserat, och du kollar på originalmanus och jämför finns det scener som inte ens är med. De har blivit till på grund av att det sades något på improvisationen som var asfett, och då är det bara att komma på hur det ska passa in i filmen utan att det blir fel i resten av dialogen. Det är många grejer som kommit fram på det sättet och dialogerna är ju bara helt naturliga.

 

Det är många rappare som är med i ”Stämplade”. Vad är hiphopens roll i filmen?

 

– Vi är ju ett kollektiv av rappers. Giz Lee har gjort våra beats och rappar med oss. Det är Dirty Crowd, LM36 och hela casten är a bunch of rappers, för det är vad vi är från början. Egentligen är det i högsta grad hiphop. Om du kollar på teasern så står det ”Vi gjorde hiphop, sen gjorde vi film”. Det vi rappar om, det gör vi i film. Varenda förort kan känna igen sig. Alla som lyssnar på hiphop kan känna igen sig – vem rappar inte om det här? Så nu håller vi också på med soundtracket med samma namn, det är Maktskiftet och många Göteborgsrappers.

 

Ja, du sa ju innan filmvisningen att ”det vi gjorde med hiphopen för 20 år sedan, det gör vi i filmbranschen nu”.

 

– Exakt. I början på 90-talet när jag flyttade till Hammarkullen var det bara Eurodance och ravefester som var inne. Enda stället man kunde köpa hiphopkläder var Brooklyn (affär i centrala Göteborg, red anm). Hiphop var mer en Kungsten, Majorna-grej och det var mest svenskar som höll på med det. I början var det jävligt trångt och vi var inte ens feta. Halvstaplande rap, men vi var många. Det som vi alltid haft i förorten är ”mass power”, du vet familjer med tio barn. På våra första spelningar var vi inte ens grymma, men det var alltid stor publik som flippade när vi körde. Till slut blev vi grymma för att vi körde så mycket. Det är samma grej här, man måste sparka in dörren. På premiären av ”Stämplade” var det fullsatt, 250 stolar och 80% var invandrare. Samtidigt håller Göteborgs filmfestival på inne i stan och det var tvärtom, 80% vit publik. Det blir svart på vitt. (…) Jag tror att finkultur och folkkultur alltid har haft en konflikt och den kommer alltid att existera.

 

Hur skulle man göra för att bryta ner barriären då?

 

– Jag kommer att göra film framöver och jag kommer inte att bry mig och skita i det mesta. Den här filmen kommer att få mycket kritik. (…) Att göra det kort, enkelt och snabbt är en styrka. Till nästa år har vi planerat tre filmer redan. Då skickar vi in dem igen till alla filmfestivaler och det kommer bli ett mönster, vi kommer göra kalabalik varje gång vi släpper film.

 

Samma som med era konserter då, ”mass power”.

 

– Javisst, man ska bara attackera. Till slut kommer folk som sitter i branschen säga ”det går ett jävligt snabbt tåg här och vi är på väg att missa det”. Då sitter vi förhoppningsvis på såpass mycket publik att vi har mer inflytande. Vi har ju redan fått en hype, och vi måste fortsätta röra om i grytan. Vi måste våga ta smällen.

 

 

 

 

 

 

Vad innebär titeln ”Stämplade”?

 

– Jag ville göra en kort och enkel film på en helg så jag skrev första manuset. Sen fortsatte jag med ett manus till och tänkte ”vad fan ska jag kalla den?”. Stämplade är ju redan ett namn som är ute på hiphopmarknaden, i och med Akis första genombrott. Och hela det konceptet som han har passade in, vi är ju alla stämplade. Så jag kollade med honom om det var ok, och han tyckte det var asfett. Konceptet fanns redan där, så vi körde samma – stämplade, fast som film.

 

Vad har ni fått för reaktioner på filmen?

 

– Det största är att vi inte fått vara med på filmfestivalen. Sen är det många i förorten som har tyckt ”äntligen är det någon som gör det”. Och jag har sagt det, oavsett vad som händer med den så har vi gjort historia. Sånt här smittar av sig, det finns ju en videoproducent i varje förort som gör videos åt rappare.

– En kritik som vi fått är att vi svartmålar förorten, och det får man inte göra du vet. ”Varför gör du det? Media gör ju det redan.” Å andra sidan, ingen skönmålar den. Vi har aldrig rappat om att livet är bra. Vi kommer från mörka historier och vi kan inte berätta annat än mörka historier.

 

Hur ser framtiden ut för just den här filmen?

 

– Jag vill ha en visning i Stockholm och en i Malmö. Helst i förorter. Jag kommer skicka den till alla festivaler så jag hoppas den kommer in där. Men min ambition är att det ska vara som den här premiären, där folk från förorten har nära hemifrån. Om man kollar på visningen i Hammarkullen så kostar ju det en del och vi visade den nästan gratis. Så jag betalar ju till och med för att den ska visas i förorten.

 

Ni har fler filmer på gång i samma stil, berätta om dem.

 

– Vi har en i Majorna och en i Hammarkullen. Den sista spelas in på somaliska, om somalier i Sverige. Somalier är en del av förortern och i alla förorter så finns det många somalier. I Sverige är somalier den mest segregerade folkgruppen. Det är en vanlig förortshistoria om en vanlig ungdom som dras in i kriminalitet och gäng. Tanken är att filmen ska visas i Somalia också och ingår i en större plan för att integrera somalier och integrera landet Somalia i världen.

 

– Den i Majorna håller Mattias ”LM36” Jonsson på med och ska heta ”I slutet av dagen”. Det är faktiskt en internetserie, förhoppningsvis som man kan sända varje månad. Den går under blattsploitation-genren men utspelar sig i Majorna och handlar mycket om knarket där. Poängen med den är att den kommer att vara mycket enklare, det är en mockumentär som siktar något mer mot komedi. Vi ska försöka göra mellan sex och tio avsnitt, men när det väl är igång kan man lätt göra fler.

 

 

Intervju av Niklas Thander

 

 

 

 

För att boka visningar av filmen i andra förorter, kontakta Enver Ramirez via chato@ladronmanagement.se

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL