För tio år sedan släppte Jens “Duvchi“ Duvsjö sitt debutalbum “With the World“. Sedan dess har han gjort sig ett namn som en schweizisk armékniv i musikbranschen. Han producerar, skriver, sjunger och, till och med DJ:ar. Allt på en hög nivå och allt stöpt ur sin egenskapta genre “Duvpop“. För att sätta någon slags etikett på karln är hiskeligt svårt. Den ena låten liknar en Beatles-dänga från 60-talet utan att på något sätt kännas retro, medan en annan låter som om du korsat Yung Gud med J Dilla. Då har vi heller inte ens börjat nämna hur hans röst flyter som badringar över dessa atmosfäriska och experimentella beats.

Nu när det vankas 10-årsfirande av sin debut släpps en jubileumsversion av albumet tillsammans med ett par osläppta låtar som legat och dammat sedan 2015, samt ger han sig ut för att spela live för första gången sedan… längesen. I intervjun hintar han om kommande projekt, hur han kan höra om en artist är vänsterhänt och så förklarar han vad duvpoppen är och hur den blev till.

– De två bonusspåren som kommer nu på denna deluxe utgåva av “With the World“ kunde lika gärna varit med på originalet. Den ena (“Lost Until I’m Found“) som är ute nu, har legat i karantän i tio år, genom covid och allting utan att jag producerat klart den, säger Duvchi. Det är skönt att äntligen få släppa den. Jag hann väl bara inte få klart låtarna på den tiden.

Det låter modernt, trots tio år på nacken?

– Det kanske det gör. Jag tror det beror på att jag inte bryr mig om trender i musik, varken som konsument av musik eller producent. Jag gillar det som är bra och kommer alltid att lyssna på det jag tycker är bra, så jag följer nog min egna kompass snarare än vad andra tycker är bra.

Du får nog förklara det här med vänsterhänta?

– Jag funderade lite på vad som var grejen med senaste singeln “Lost Until I’m Found“ och då tänkte jag att det var lite Paul McCartney över den. Så fick jag reda på att det jag har gemensamt med honom är att vi båda är vänsterhänta. Sedan satt jag en kväll och lyssnade på ett J Dilla beat och fick direkt känslan att han måste vara vänsterhänt. Jag var tvungen att kolla upp det och det visade sig i någon artikel att jag verkar ha rätt. Det är lite dårhus kanske men jag kan få känslan att de (vänsterhänta) zonar ut lite i skapandet och jag tror mig kunna höra det.

– Det fick mig att tänka vidare på att vänsterhänta kan känna sig lite åsidosatta i samhället, det har ju negativa konnotationer. Man blir ju nästan utsatt som vänsterhänt. Alltså, nästan allting är gjort för högerhänta som knivar, saxar och så vidare. Det är ju också någonting med hur hjärnhalvorna fungerar som påverkar händerna, så man kan nästan höra vilken hand som är dominant.

Vad händer härnäst?

– Jag gör ett soloalbum nu som jag hoppas ha färdigt till våren, men jag är samtidigt mitt uppe i en hel del projekt med andra artister. Det som ibland kan vara svårt är att när man jobbar i andra världar och med andra projekt, så är jag inte bäst på att sätta mig själv först. Sen ska jag ska ju upp på scen med min jubileumskonsert också och så ska jag även spela lite skivor på bland annat Nitty Gritty i Stockholm. Det blir även ett avsnitt av P2:s Kalejdoskop där jag ska få spela upp lite blandad musik av det jag gillar. Det blir allt från Brian Eno till J Dilla till brasilianskt. Det blir inte förrän sent i december jag verkligen kan sätta igång att jobba med mitt eget projekt. Jag åker ju fram och tillbaka till Los Angeles, kanske är det så att Duvchi-projektet blivit lite åsidosatt. Oavsett är jag här för musiken så jag är bara så jäkla glad att få jobba med musik.

“– Jag har ju samlat på mig ångest i så många år“

Tappar du det där svenska mörkret som kan finnas i musik när du reser till Los Angeles?

– Jag har ju samlat på mig ångest i så många år, så man har ju den i bagaget. Jag känner dock själv när man varit där ett tag, att de här årstiderna som vi har här behövs verkligen. Det är ett skönt klimat där men det blir ju monotont, man får ju inga kickar av naturen direkt. Nu snöar det ju här i Sverige och då händer det ju någonting med oss. När jag är där så letar jag efter skillnader i vädret, nästan så man längtar av att det ska regna bara för att det ska hända något.

– På tal om det också så har vi ju någon slags tomhet som bidrar till en viss kärnfullhet som jag ofta drar ifrån i musikskapandet. När jag gör en låt så kan jag ofta drömma om eller tänka att musikvideon ska utspela sig i vintermiljö.

Lyssnar man på dig och din musik är det lätt att man försvinner in i någon slags drömvärld, är det dit du vill att lyssnarna ska hamna?

– Jag märker det också, alltså jag lyssnar inte så värst mycket på mig själv men nu när jag repar inför spelningen så hör jag det. Det finns en röd tråd i min musik med just den känslan kan jag tycka. Jag ser det som att musik är livets mest utopiska tillstånd. Hittar jag någonting som får mig att bli helt uppslukad så är ju det den absolut skönaste känslan. Det är väl just den nivån jag försöker nå med varje låt, men det är väl bara vissa spår jag känner att man hamnat där. Jag gillar det där med att det skulle vara drömmigt. Det är väl den funktionen musik ska ha för mig i alla fall, musik är magi i grund och botten. Med det menar jag liksom att det är skapat av frekvenser och ljud som inte fanns där innan.

“– Sen blev det svårt att prata om “Duvpop“ med någon annan än mig själv“

Vad ska man kalla din musik för genre, drömpop?

– Från allra första början när jag märkte att det faktiskt gick att lyssna på min musik så började jag kalla det för “Duvpop“ för att förenkla. Dels för att mina kompisar inte riktigt kunde sätta mig i något fack men jag kände att jag själv inte kunde det heller. Sen blev det svårt att prata om “Duvpop“ med någon annan än mig själv och jag kan heller inte förklara varje gång liksom. Man kan väl säga att det är en blandning av många influenser. Galt McDermot, Nina Simone, Brian Eno och J Dilla är väl de jag främst blivit influerad av. I grunden försöker jag ju göra ett härligt beat, gärna utan hi-hats för det har jag blivit allergisk mot på senaste, genren får komma i efterhand. Kanske för att det känns lite friare utan. Det ska vara lite “out there“, det får vara vad det vill vara. På låten “Whole Life Tour“ till exempel, så har jag tänkt att det ska vara som två stenblock som möter varandra. Måste jag ha något liknande perkussivt så försöker jag hitta något annat ljud.

Jubileumsversionen av “With the World“ ska alltså släppas på vinyl, hur känns det?

– Jag tänker att när man väl har investerat i en vinylskiva så konsumerar man musiken på ett helt annat sätt. Man kanske sätter på skivan, slår sig ner med en kopp kaffe och lyssnar lite mer intensivt, kanske medan man kollar lite i konvolutet. Det var ju så man gjorde förr, man hörde en Beatles-låt så fick man upp ögonen för de, kommer hem med en skiva och kan bestämma, fan det här var något för mig.

Precis innan intervjun tar slut visar Duvchi upp sin lyssningshörna med vinylspelare och förklarar att där sätter han sig gärna ner och försvinner in i musiken medan allt jag tänker på är ifall han kommer kunna avgöra ifall jag är vänster eller högerhänt baserat på texten.

Text: Niklas Hagberg