Kingsize träffade albumaktuella rapparen från Vällingby, utanför Stockholm, för att prata om nya albumet "Höga Toppar Djupa Dalar".

Det har inte bara blivit accepterat att vara personlig och utlämnande i sina låtar, det har till och med blivit populärt i svensk hiphop. En av de som har gjort det långt innan det blev populärt är Vällingbys egna ”Don” – Daltone.

För två år sedan släppte en av DBS starkaste profiler albumet ”Stort hjärta”. Förutom ett par produktioner av Vällingbygrannen EKP var det en skiva helt utan samplingar och med en spelad och melodisk ljudbild. Tiden efter det har dock varit allt annat än lugn. Förutom att vara något av ”spindeln i nätet” i superkollektivet DBS har han även hunnit släppa nätsläppen ”Rapper Ted och Daltone presenterar Howard Who och en flaska Mateus” (med, ja gissa vilka), ”En bira i bastun” (med Denniz Prime) och YouTube-mixtapet ”Åttan var ett konstigt år”. Han har med andra ord inte legat på latsidan.

Men nu är Daltone aktuell med albumet ”Höga toppar djupa dalar”. Med produktioner av DJ Large (7 av 10 beats), Denniz Prime, Kids on DMT och Acur har han skapat ett verk som passar in på Daltones patenterade öppenhet och ärlighet. Det är också det första riktiga albumsläppet på labeln Ledighetsmaskinen (Universal/Svenska inspelningar) som han har tillsammans med Organismen. En label som vi kommer att få se och höra en hel del av 2013, kan jag nästan garantera.

Innan det nya släppet tog vi tillfället i akt att ta gröna linjen ut till Vällingby och hälsa på hemma hos Daltone, hans hem och även arbetsplats nu för tiden…

Du skriver mycket här i hemmet har jag förstått, men när är du som mest kreativ? Har du stunder då du får mer gjort än annars?

Daltone: Efter att jag slutade ha ett riktigt jobb så sa jag till mig själv: ”fuck det där med kreativitet och konstnärskap”. Jag kan inte gå runt och vänta på att kreativiteten ska komma. När jag ska skriva en text så gör jag det bara. Jag går upp 8-9 på morgonen, käkar frukost och sen sätter jag mig ner för att skriva en gästvers eller vad det kan vara. Det kanske inte alltid går hela vägen men man kanske skriver en halv vers som man kan fortsätta på sen. Det blir så när man har skrivit i många år. Kreativitet kommer med rutinen. Men det beror på hur man ser på skapandet också. Jag har aldrig sett på mig själv som en musiker till exempel. Det är ju så med olika yrken, är du en konstnär så kanske du åker till Gotland och målar din tavla. Men om du är en grafisk designer så kanske du åker till ett kontorslandskap och sitter med hundra andra och jobbar hela dagarna. De kan inte sitta hemma och säga: ”jag kan inte komma in på en vecka för jag känner mig inte kreativ”, det fungerar inte så.

Varför ser du dig inte som musiker? Vad skiljer dig från en musiker?

Daltone: Jag har aldrig sett mig som det. Jag kommer inte från något musikaliskt hem och jag har aldrig haft de tankarna. Jag har aldrig spelat ett instrument och det är egentligen konstigt att jag gör det jag gör. Jag är inte den som har varit skitintresserad av musiklektionerna i skolan till exempel, jag har kommit in i musiken från ett annat håll.

Det känns också ganska säreget för just rappare. Man behöver egentligen inte ha en gedigen bakgrund i musik för att bli en bra rappare…

Daltone: Självklart är det så. Sen är det ju en gatukultur från början vilket gör att det är sjukt många som inte anser sig vara konstnärer när de drar tags till exempel. Det handlar inte om en konstform från början. Sen kanske det utvecklas till det. Men sen gör ju rappare oftast inte sina egna beats heller, så man är ju ganska långt ifrån den musikaliska biten egentligen.

Hur har just produktionsarbetet gått till med detta album?

Daltone: Förra skivan är ju gjord utan samplingar, bortsett från ett par EKP-spår. Då satt jag med när alla beats gjordes. Nu har det inte varit lika mycket så. Beatet av Denniz Prime satt jag med och gjorde. Men nu har jag ofta en klar bild av hur jag vill ha låten och så har jag fått beats efter det. De flesta är också producerade av DJ Large som bor i Uppsala så jag kan egentligen inte sitta med på samma sätt. Men däremot säger jag till mycket om hur jag vill ha arrangemanget osv på en låt.

Vi gjorde en intervju till förra skivan och då pratade vi om dina låtar och att de var ganska självutlämnande och fungerade som någon slags självterapi. Det känns som att du delvis fortsätter på samma spår denna gång?

Daltone: Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa i förra intervjun men för mig är det nästan lite av en antites på något sätt. Jag märker att jag måste få ut det, men jag tänker inte att jag ska få ut det. Det är fortfarande samma chock… nu ska skivan släppas och nu ska alla få höra vad jag har sagt. Ibland känns det som att jag inte gör låtar för att folk ska lyssna på dom ens. Under tiden som man skapar skivan har man lyssnat en hel del på låtarna, men då är det mest att man lyssnar på arrangemanget och hur det ska låta snarare än texten så jag har nästan glömt bort vissa grejer. Det kan vara om man lyssnar på musik i iTunes och en av låtarna plötsligt kommer på. Då kan det bli så: ”shit vad jag låter deppig där!”.

Första låten på skivan: ”Det blev aldrig några barn” är en låt som känns väldigt personlig. Kommer det från självupplevda saker i ditt liv?

Daltone: Det är ens förflutna. Men det handlar inte om en specifik person. Jag har fått frågan flera gånger nu om att de tycker att den här skivan låter mognare och jag tycker typ inte det. Det känns som samma problem, men just den låten är väl skriven på ett mognare sätt. Man kommer till åren lite och man har haft några förhållanden. Då har man inte bara varit blind för, utan man har velat vara blind för framtiden. Då har det varit: ”okej vi är tillsammans, då blir det väl familj så småningom”. Man trodde på det men när man ser tillbaks på det undrar man hur man ens kunde tänka så. Vi hade det inte ens bra liksom. Men låtarna handlar mycket om klassiska problem för mig. Du kan ha problem med din familj även om det är traditionella ”tonårsproblem”. Alla relationer, oavsett vem det är med, är ju komplicerade.

Hur har du själv utvecklats, både som person och som artist, delvis de senaste två åren men framför allt under hela karriären? Eller är det inget man reflekterar över när man är mitt uppe i det?

Daltone: Det där är skitsvårt. Jag tror inte att det är något man vill reflektera över. Det känns lite som en klassisk filmscen när man sitter och har middag och konstaterar: ”gud vad trevligt vi har!”. Det känns som att jag alltid är på väg, hela tiden. Om man stannar och tänker för mycket så kanske man missar charmen i vad man håller på med. Men ända sedan jag och Organismen blev bra vänner så har vårt tänk förädlas. Jag har alltid haft samma tänk men när man träffar någon med liknande tankar så kan det förädlas. Men det är mest när man intervjuas som folk konstaterar att man är mognare… och det kanske man är då.

Det kanske är lättare att reflektera över när du väl lägger micken på hyllan?

Daltone: Det är nog så. Hela grejen med att mogna är ju begrepp som egentligen är skitkonstiga att de finns. Man är ju givetvis på olika sätt i olika åldrar. Inte bara att man är barnslig när man är liten. Man stöter på olika problem som man behandlar på olika sätt. Det hade ju varit skitkonstigt om man var 14 och satt och hade det här samtalet. Men hela grejen handlar om förändring snarare än mognad tycker jag. Det är nog lättare för en vuxen att säga: ”när du var tonåring var du riktigt kaosad!” medan man själv kanske inte alls upplevde det så.

 
Kan du någonsin känna dig ”låst” i ett fack? Att du är i ett visst skede av livet eller karriären och att folk förväntar sig en viss typ av låtar av dig?

Daltone: Jag har aldrig orkat bry mig om det. Jag har gått min egen väg. Det finns låtar som mina polare tycker är skitdåliga, för att de är för poppiga, för konstiga eller vad det kan vara. Men jag har alltid bara gjort den musiken jag själv velat göra, som med den här skivan. Vissa jag känner lyssnar bara på hiphop, gör den typen av låtar och blir så klart bättre på den typen av låtar. Men för mig har det varit viktigt att testa på lite olika sounds och typer av låtar, det har varit viktigt att inte tygla sig.

Vissa kan hålla sig till ett smalt område men visst har man ändå känslan att man inte vill släppa samma typ av skiva eller samma typ av låt två gånger?

Daltone: Verkligen, men för mig har de nyanserna varit tvungna att vara två helt olika färger. Vissa rappare, kanske speciellt amerikanare, förändras ytterst lite. Det är småförändringar hela tiden men sällan något större. Jag har snarare tänkt tvärtom. Har jag velat göra något på söderbeats så har jag gjort det, har jag velat göra något reggaeaktigt så har jag gjort det…

Du är väldigt personlig och utlämnande i vissa låtar. Det är också något som återkommer hos andra i DBS, bland annat Organismen och Queff. Pratar ni ofta med varandra om texter och val av teman till exempel?

Daltone: Ganska sällan faktiskt. Jag har alltid varit personlig och jag har nog inte förändrat avsevärt på något sätt i och med DBS faktiskt.

Inspirerar ni och hjälper varandra på något sätt?

Daltone: Det kan vi absolut göra, men det tror jag sträcker sig långt utanför DBS också. Men det är sällan jag kan bli riktigt inspirerad till att göra en viss typ av låt genom att lyssna på hiphop överhuvudtaget. Men jag kan bli inspirerad på andra sätt, man kanske blir taggad av att höra någons låt eller vers som är riktigt grym. Men rent musikaliskt inspireras jag inte så mycket av hiphop.

Om du inte inspireras av hiphop, hur är det då med andra genres?

Daltone: Där finner jag mer inspiration. Jag känner mig tryggare att inspireras av andra genres också, så att jag inte riskerar att bli lik någon annan rappare.

Ja, speciellt i hiphopvärlden kan det ibland vara en hårfin skillnad mellan att inspireras av någon och att kopiera…

Daltone: Ja och det finns ju otroligt mycket folk inom hiphop som kopierar. Det finns säkert i alla genres, men jag är inte lika insatt där som i hiphop. Många popkids har nog baitat Håkan Hellström också… Jag tänker inte att jag inspireras av andra genres för att det är tryggare, däremot kommer de tankarna fram nu när vi pratar om det. Men folk skriver på ett annorlunda sätt i andra genres och det intresserar mig. Man måste säga så här också: inspiration är i grund och botten inte genomtänkt. Man kanske hör en fet låt och tänker inte mycket mer på det men att man någon gång senare har blivit inspirerad av den på något sätt. Jag har samtidigt också inte några problem med att sno ett flow från en amerikansk rappare. Men då är det mest för att experimentera, att göra en version och att testa något nytt som man tycker låter fett.

Vi var inne på DBS och Organismen. Ni har Ledighetsmaskinen tillsammans, vad är din roll i den nystartade labeln och vad är din roll i DBS skulle du säga?

Daltone: Det är två helt separata saker egentligen. I DBS har det inte funnits några utnämnda ledare, men jag har väl tagit ett stort ansvar för det kommer ganska naturligt för mig. Sen tycker jag att det är kul att vara något av en samordnare också. Jag har väl varit den som har haft mest kontakt med folk utanför DBS, tillsammans med Organismen.

…och i Ledighetsmaskinen?

Daltone: Där är det 50/50. Jag och Johan (Organismen, reds. anm.) gör allting och det löser sig ganska smidigt. Behöver vi något gjort så pratar vi om det och oftast har någon av oss en bra kontakt när det gäller det mesta, då får den med bäst kontakt sköta just den grejen. Men vi har inga titlar där heller. Å andra sidan så finns det inga problem där, det är ju bara vi två – så det är vi två som bestämmer.

Vad händer framöver hos Ledighetsmaskinen? Vad kommer det för släpp?

Daltone: Johan släppte ju hela sin katalog där. ”God morgon framtid” kom också på Ledighetsmaskinen. Men nu har vi jobbat ihop oss mer och min skiva blir väl det första släppet ”på riktigt” liksom. Sen kommer Johans skiva nästa år som vi har jobbat ännu mer med. Öris och DJ Large kommer också att släppa varsina plattor via Ledighetsmaskinen under 2013. Vi får se sen hur det ser ut om några år. Man kanske har slutat rappa helt, eller så rappar man bara… Men som det ser ut nu så kommer vi att driva Ledighetsmaskinen stenhårt.

Ledighetsmaskinen och DBS är två separata saker. Men känner ni någon ”skyldighet” att ta med rappare från DBS till Ledighetsmaskinen?

Daltone: Det är verkligen två helt separata saker som sagt. Öris och Large har ju varit nära oss hela tiden så det föll sig ganska naturligt att vi ville jobba med dom, det är ju också våra polare. Å andra sidan så har alla samma möjlighet… om du skulle skicka in en demo så skulle vi lyssna på den. Men Queff kanske ringer upp mig dagen efter han har skickat något och får ett svar direkt, det hade kanske inte du fått, haha. Men vi är ändå öppna för alla. Sen har folk i DBS sina grejer redan. MMD har sitt, Roffe har Olofsson där de släpper grejer osv…

Om vi då återvänder till ditt släpp. Sista låten på skivan heter ”Sista låten först” och är en tematiskt spännande låt. Du skrev den innan alla andra låtar? Ändrade du mycket i texten?

Daltone: Jag ändrade faktiskt ingenting, då hade poängen försvunnit. Men jag tycker att det är kul att skriva med ett koncept, som den låten har. Det handlar om att man gör dumma saker i livet och kommer fram till att det är sista gången man ska göra det. Då har man gjort det ett par gånger innan man kommer fram till det. Men tänk om man kunde ha sista gången, första gången, hela tiden. Sen är det inte bara en konceptlåt och just därför nämner jag Promoe bland annat för att visa att det faktiskt är första låten jag skrev till skivan.

Du nämnde också att DJ Large har producerat större delen av plattan. Spåren på skivan skiljer sig från varandra, men det finns ändå ett enhetligt sound. Hur mycket tänkte du på det?

Daltone: Jag ville göra grejer med Large, så de första beatsen jag valde till skivan var från honom. De var lite olika sound på beatsen men det var ändå mycket Large-sound, vilket var tanken från början. Det har ofta varit så för mig, att jag håller mig till en producent. Jag har hållit mig till EKP, Andreas Cavaco, Howard Who, Denniz Prime och nu DJ Large genom olika släpp. Jag gillar när det blir ett projektarbete, det blir något konkret också. Är det olika producenter på alla spår så är det svårt att få det till ett album, det blir mer av ”blandade låtar”. Jag har svårt att se hur det skulle bli bra ens, även om det hade varit fett att bli motbevisad. Många amerikanska rappare har svårt att göra album just för att de försöker plocka in så många grymma producenter som möjligt på en skiva.

Till sist då… Det har varit mycket Mateus, ”boog” och som på nya skivan: ”Ett glas till” genom åren. Men visst är det så att du inte dricker alkohol alls längre? Har det påverkat skapandet av skivan på något sätt?

Daltone: Ja det stämmer… Själva skivan har det inte påverkat alls för när jag gjorde den så drack jag fortfarande. Men jag tror inte att det kommer att påverka någonting i framtiden heller.

Anledningen då, är det ett rent hälsotänk från din sida eller hur kommer det sig?

Daltone: För att låta lite klyschig så blev det lite för mycket av det goda. Lite för många höga toppar och djupa dalar. Det är skönt att nu ha lite stabilitet i livet. Jag har inte sagt att jag aldrig kommer att dricka igen heller, men nu har jag inte gjort det på ett tag och det känns riktigt fett.

Men i hiphopvärlden är det sällan ”ballt” att vara den som inte dricker. Har du fått några pikar eller gliringar från folk?

Daltone: Det handlar nog mycket om att man har blivit äldre. Jag trodde att jag skulle få många fler pikar än vad jag har fått. Men även om alla inte tycker om det så backar alla upp en och folk respekterar det. Folk vet att man inte är en färsking heller, de vet att man har levt en viss typ av liv. Men jag var på två releasefester häromdagen, det var inget annorlunda med det… förutom att man minns vem man har snackat med och vad man har sagt, haha.

Skribent: Alexander Kihlström
Foto: Christer Carlsson