62ecc92f37b61a70cf0bee62
62d7e7e97b2718d296030a52
Intervju: Cleo – vågar vara lekfull igen


Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #2 2022.

 

 

Nathalie ”Cleo” Missaoui har varit en av svenska hiphopscenens viktigaste artister under senaste decenniet, med ett skapande som präglats av engagemang och glöd inom musik, Femtastic och FATTA under många år. Nu är Cleo aktuell med solodebutalbumet ”Missaoui” där hon tillåtit sig själv att hitta tillbaka till en kreativ lekfull sida i samarbete med Alexander ”Academics” Juneblad. I en öppenhjärtig intervju berättar Cleo för Kingsize om den personliga resan på vägen mot att dela med sig av musiken hon skapat fram till nu.

 

 

22 oktober, 2012. Xpressing Under- ground Club, C/Valencia 196, Barcelona.

 

Ingången är målad i den jamaicanska flaggan och på dörren sitter klistermärken av diverse ska- och reggaeband och antifascistiska budskap. Väggarna är svarta med en del graffiti och i slutet av den långsmala baren finns ett litet dansgolv. Den ensamma bartendern langar upp öl och en och annan romdrink till främst katalanska soundsystemboys och emigrerade män från den afrikanska kontinenten. Doften av söt marijuana ligger konstant i lokalen. Dj:n (underteck- nad), spelar dancehall, hiphop och diverse basmusik från England. Kvällen till ära har jag fått chansen att boka en livegäst som råkar befinna sig i staden inatt. Ut på golvet med en mikrofon i handen kliver svenska rapparen Nathalie
”Cleo” Missaoui. Snart har hon hela klubben med sig. Cleo rör sig över det lilla dansgolvet som att det är den största scenen hon utan problem kan fylla ensam. Hon börjar med några av hennes engelskspråkiga alster men slår över till svenska som hon då har börjat skriva på. Publiken visslar, skriker, lever med och ber henne fortsätta efter tredje låten, ytterligare encore efter fjärde. Efteråt frågar många: ”Vem är hon? Jag förstod ingenting men hon var grym.”

 

Nej, det är inte för intet Cleo vann Manifestgalans pris Årets Live 2016. I en tidigare intervju jag gjort förklarade Cleo att det är genom att uppträda som hon är fri, där kan hon anta en karaktär och kan ge hundra olika dimensioner i den. Det betyder inte att den karaktären inte är hon, tvärtom är att vara sann och genuin det viktigaste för henne, men ”när man väl har synat strukturerna är det viktigt att bryta ner dem”. 2014 gästade Cleo Linda Piras remix ”Knäpper mina fingrar”. Den blev ett anthem och ett bevis på att kvinnlig hiphop är kommersiellt gångbar. Och en förhoppning om att det var ett startskott för en större bredd av rappare. Kollektivet Femtastic som Cleo var med och grundade jobbade samtidigt aktivt med att boka och hitta nya kvinnliga stjärnskott, såväl artister som dj:s.
Det är nu 2022, och om vi ska vara ärliga, har inte mycket hänt. Manliga rockgrupper må ha fått retirera och det hörs fler solokvinnor generellt. Rappare som Cardi B, Megan Thee Stallion, Rapsody, Sa-Roc och Angel Haze får den respekt
och status de förtjänar. Men i jämförelse med manliga diton är de försvinnande få, så även i Sverige, där aktiva kvinnliga rappare kan räknas på en hand. Fortfarande tycks den osynliga devisen ”finns plats för en Queen i taget” leva kvar. När hiphop är större än någonsin. Varken musikindustrin eller hiphopscenen själva gör mycket åt det.
– Med Linda Piras genombrott och Femtastic, det var en annan tid, vi hördes och tog mycket plats. Vilket satte en viss stämning på hela genren. Men nu är det ett hål i branschen igen. Det är tragiskt att det fortfarande behövs något som Femtastic. Femtastic var hela tiden där och naggade, var där med alternativen, skapade utrymmet. Jag vet att tjejerna finns. På Spinneriet i Malmö till exempel, där har jag workshops en gång per år och varje gång jag är där träffar jag nya fantastiska människor och musiker (Jackie Lidén som gästar på ”7a eller 8a” en av dem, reds anm). Jag får frågor som ”finns det några kvinnliga managers?”, ”jag vill släppa musik, men var?”, ”var ska jag spela in, med vem?”. Behovet efter andra kvinnor att spegla sig i, få råd av och samarbeta med är stort. När Femtastic fanns blev det naturligt att jag kunde boka nya tjejer en vecka senare på en klubb vi hade, erbjuda ett sammanhang och skapa en naturlig väg in i branschen, säger Cleo.

 

Vi möts på ett café i Stockholm runt hörnet från hennes studio. Cleo har i sitt entreprenörskap och musik gjort sig känd som en form av aktivist. Det var Femtastic som var med och startade FATTA-kampanjen som även var en låt med Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nasteho Osman. Första gången jag träffade henne hade hon bokat mig som dj till en av hennes klubbar i Umeå. Hon hämtade mig vid flygplatsen i sin 240, jag fick sova hemma i hennes lägenhet, då fylld av barnleksaker som tillhörde hennes första barn. En annan gång bokades jag med en då mycket ung och okänd Seinabo Sey. Cleo har i sin musik och business alltid försökt stötta och lyfta kvinnor. Men själv har hon ändå, som så många andra kvinnliga artister belyser, haft svårt att hitta sin egen styrka i en manligt styrd musikindustri. Studion var länge en miljö hon inte trivdes i. Hon beskriver det bland annat som att det alltid krävs ett manligt alibi. Att skapandet ofta kompromissats med.

 

Efter många år av att uttrycka sin egen kreativitet och att försöka lyfta andras blev Cleo utbränd. En svår graviditetsdepression och föräldraledighet gjorde att hon fick pausa sin egen karriär ett tag. Nu kommer dock ”Missaoui”, som i strikt mening faktiskt är hennes solodebutalbum. Cleo har jobbat nära producenten Alexander ”Academics” Juneblad, som också är en del av deras Umeå-kollektiv Random Bastards. De har arbetat ihop förut men inte som nu.
– Alexander tillåter mig att ta plats. Jag har aldrig jobbat med någon som har lyssnat så mycket på mina idéer, låtit mig spela instrument, fått göra om melodier. Han har inte behövt dubbelkolla med någon. Det har snarare varit jag som sagt ”ska vi inte skicka det till någon och höra vad de tycker”. Men då har han sagt, ”men du tycker det här är bra”. Det har varit helt enormt. Jag har fått känna att jag är musikalisk för första gången. Blir man trodd och sedd är det inte mycket man behöver för att känna sig stark.

 

Låten ”Sambuca” till exempel, vars demo funnits länge, hade hon visat för andra producenter innan. “Alla har i princip nästan skrattat”, men hon har hela tiden haft en känsla att den har något. Hon spelade upp den för Alexander Juneblad.
– Jag hade så hög puls. Trodde jag skulle svimma. Detta är en av mina bästa vänner och ändå var jag livrädd för responsen. Hans första reaktion var ”det här är nåt av det finaste jag hört, vad ska vi ha för ljud?”. Jag svarade ”kan vi ha en juno-synth?”. ”Ja, analoga synthar ska vi ha”. Förut i studios har jag känt att jag inte ens kunnat närma mig instrumenten för att det är så långt från vad min roll har varit, och den plats jag känt mig bekväm att ta.
– Vi har gjort detta tillsammans. Min grundfilosofi är ganska naiv, den som inte kan, kan alltid lära sig, man behöver inte kunna spela de perfekta ackorden, säger Alexander Juneblad på telefon och fortsätter:
– Jag vill möta personen, hitta dens nerv och ta fram den. Cleo har en fantastisk intuition, jag har velat följa den och se vad hon får fram. Cleo är väldigt mångfacetterad i sitt uttryck. Hon är ganska jazzig, varm, bluesig, finns en glad och sentimental aura i musiken, förutom den hårda rapparen. Det var så kul att sitta och utforska de olika uttrycken, berättar han.

 

Cleo debuterade redan 2007, 19 år gammal, med en engelskspråkig platta. Efter det har en drös med singlar och inte minst de uppmärksammade EP-skivorna ”Vem e han” med Broke ’N Tipsy och Kristin Amparo och ”Vi har sagt allt”, också med Broke ’N Tipsy, släppts. Cleo förklarar att även om musiken låter helt annorlunda, så är hennes känsla kring skapandet nu närmare de första stapplande stegen hon tog som tonåring än hon någonsin varit.
– Du har inget att förhålla dig till när du är ung och börjar skapa. Du jämför dig inte med något. Allting ”inventas” på nytt. Den kreativa processen vi haft nu påminner mycket om hur det var då, att vi har vågat att vara lekfulla igen.

 

Hon berättar om vad de kallar deras ”Dilla-låt”, ”Helt ok, typ”, som är en version av Homeboy Sandmans ”Not Really”. Cleo kände att de inte kunde släppa den utan hans godkännande.
– Jag skrev det torpigaste mailet, ”I’ve done a song. I like you. Such inspiration. This song is Swedish ”Helt ok, typ”. I can not release this song if you don’t give me your blessing”. Det tog tjugo minuter så får jag ett röstmemo med en shout out. Jag stod på Drottninggatan, ringde Alex och spelade upp meddelandet och vi båda bara skrek rakt ut. Jag kände mig som jag var 15 år, när man hängde på Whoa och någon cool svensk rappare, Allyawan kanske, hade svarat på något man skrivit.

 

Hon fnissar och skrattar nu när hon berättar om det. Skrattet ligger alltid nära till hands för Cleo. Hon tar sin konst och livet på allra högsta allvar, har större intentioner än ren underhållning, men är samtidigt väldigt jordnära och har en distans till sig själv. Jag påminner Cleo att senast vi träffades för tre år sedan var hon höggravid, hon sa att hon aldrig skulle göra egen musik igen, att hon var fokuserad på att driva Random Bastards, jobba bakom Fricky och de andra artisterna, arrangera Mästerbotten-festivalen och workshops.
– Det känns som flera liv har pågått sedan dess. Jag var övertygad om att det var över. Jag upplevde att min kreativitet, min inspiration, mina uttryck, min energi som flödar åt en riktning var helt stopp, igenkloggat. Det kändes som en stor del av mig dog och jag gick in i en djup sorg. Det var inte förrän jag accepte- rade det som något inom mig lossnade och jag började må bra igen. Dagen jag tänkte ”du kan inte göra musik eller skriva längre, det här behöver dö och begravas, men det är okej” har det flödat, men åt en annan riktning.

 

Under tiden läste Cleo boken ”Big Magic” av hennes favoritförfattare Elizabeth Gilbert, ”det låter så jävla töntigt, men den förändrade hela mitt sätt att se på kreativitet”. Hon skaffade en studio utanför hemmet, tog boken med sig, och började resan. Hon gick dit, skrev en rad ibland, lyssnade på musik ibland, grät. Det enda dagarna gick ut på var att försöka acceptera dagen som den var, att långsamt ta ett steg i taget. Vid sidan av det satt Alexander Juneblad och kämpade med egna blockeringar efter depression och långtids-COVID. De bestämde sig för att börja arbetsträna ihop, utan krav eller en färdig skiva i tanke.
– Den första låten vi gjorde tillsammans öppnade upp den igenkloggade kanalen. Fönstret stod plötsligt på vid gavel och det var som att ett moln av svart rök flög ut. Vi hörde fågelkvitter, musik och toner, det kändes kul, vi blev glada och nyfikna. Men det krävdes en massa tålamod.

 

Cleo använder sig mycket av metaforer och bilder när hon pratar. Det är inte bara det kreativa planet som har fått begravas och födas på nytt. Hon och Fricky har separerat, deras relation behandlas i ”Torneträsket”. Hennes norrländska hembygd får fortsatt plats på skivan men hon har inkorporerat sina tunisiska rötter på ett sätt som inte hörts förut. Cleos pappa dog när hon var tre år och hennes relation till landet och familjen där har präglats av det.
– I hela mitt liv har jag sökt efter den sidan i mig. Jag var ett litet barn när min pappa dog, och mitt upptäckande av landet och kulturen har fram tills nu till stor del skett genom mina farbröder, genom deras perspektiv. Behovet av att söka själv och knyta mina egna band har i vuxen ålder blivit jättestort. Jag har vuxit upp som 100% svensk i en norrländsk by, och har i min fantasivärld, i det tysta för mig själv sökt och letat efter identitet. Men aldrig vågat leva ut det tror jag. Att utforska i musiken, jobba på mitt hus i Tunisien, ge plats åt mina rötter att slingra sig fast i något är en stor del av mig nu.

 

Låten ”Grundfors” handlar specifikt om Cleos pappa. Hon berättar att hennes familj har en stuga uppe i landet utanför Storuman och på vägen dit kör man förbi en stor damm. Varje gång hon kör över dammen, det är precis samma kurva varje gång, börjar hon tänka på honom. Hon fick veta av sin mamma att den platsen har många starka minnen av hennes pappa och att Cleo när hon var liten just vid den kurvan ibland pratade om sin pappa från ingenstans. Hennes pappa har varit en stor inspiration till ”Missaoui”. Han var musiker och hon beskriver det som att sökandet efter honom har drivit processen. Cleo har ofta ”känt” hans närvaro. Hon har ställt sig frågan hur han hade gjort, undrat vad han skulle tyckt och hur det hade varit att dela musiken tillsammans.
– Sorgen och saknaden av honom blir större ju äldre jag blir. Jag förstår mer nu. Det är lätt att man tänker att den som har förlorat en förälder när man är så liten inte är befogad att vara i sorg. Men här är jag, jag har ingen pappa, det kommer vara sorgligt hela livet. Hålet har nog också varit mycket större för att det även är en annan kultur som fattas mig. Det har varit fint att få ge den saknaden och längtan plats på ett annat sätt nu.

 

Är du aldrig rädd att vara så personlig? Du pratar också om dina barn.
– Jag blir rädd när jag inte är personlig för då går det att attackera. Vem ska döma min historia? Det skulle vara mer ansträngande att göra det på ett annat sätt. ”En saga till Elliot och Elda” kom till då jag vaknade mitt i natten
under en dröm, skrev ner den, och åkte till studion på morgonen och spelade in den. Ja, den är superpersonlig, men också så givande för mig. Den ramar in exakt de senaste åren, menar hon och fortsätter:
– Att vi ska dela och vara genuina med varandra måste vara varför vi är på den här planeten. Det är det jag vill med mitt liv. Med folk jag träffar, när jag står på scen, är med mina barn. Jag vill hela tiden känna det som är sant. Jag vill inte vara en artist som bara gör coola, snygga saker. Saker kan vara snygga och coola, men med ett högre syfte.
– Om jag gör en sjukt transparent, sann skiva, då kanske andra är transparenta och sanna med mig. Då uppstår ett möte och något äkta kommer fram. Det är den kicken jag får. Och då kommer jag känna mig mindre ensam. Då känner jag att jag kanske orkar leva det här livet. Jag tycker det är väldigt svårt att vara på planeten jorden.

 

Alexander Juneblad beskriver Cleo som matriarken i deras kollektiv, den familjelojala som alltid sett till att gänget håller ihop.
– Hon är den varma och kärleksfulla samtidigt som den arga, besvikna, frustrerade. Det är häftigt att allt det finns i henne, vi har verkligen velat hitta in i båda de, förklarar han.

 

Cleo har sökt sätt hur hon kan visa sin skörare sida och hur kan hon få fram sina vilt skilda referenser, den Cleo som lyssnar på Tierra Whack. Remi Wolf, Orion Sun, 070 Shake, Kodie Shane, Cardi B parallellt med Sara Parkman, Monica Zetterlund, Frida Hyvönen, Moonica Mac, Ted Gärdestad och Håkan Hellström.
– Hur kan jag föra talan för kamp och sjunga för sorg? En stor del av min karriär – inte mot min vilja – har handlat om starka rapparen Cleo som har en hög röst, tar plats, som för kampen. Det är jag. Men det är inte hela sanningen. Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma som behövt bära enormt mycket och alltid vara stark. Hon kunde inte försvinna eller vara ledsen. De superkapabla kvinnorna går tillbaka i generationer. Men i det försvinner det sköra och sårbara som också är helt fantastiskt och behöver få plats. Nu som lite äldre kvinna, hur uttrycker jag min femininitet och hur balanserar jag det med min maskulina energi. Det sökandet har varit stort. På något sätt vilar en rädsla över att släppa garden, göra sig sårbar i en miljö där jag förväntas ”claima” otroligt mycket plats. Men ingen orkar leva upp till det för evigt, jag behöver nynna mina visor lika mycket som jag behöver skrika och ha hybris.

 

Vi återkommer till frågan att det finns få kvinnliga rappare. För många år sedan intervjuade jag dancehallstjärnorna Cecile och Lady Saw om samma dilemma. Dancehall, likt hiphop, är präglat av manliga normer och det är också den sidan som branschen säljer mycket på. I Sverige senaste åren är det trap/gangstarap som exploderat, baserad på en manlig värld där färre kvinnor är aktiva. Cecile och Lady Saw sa då att det inte vore trovärdigt om de sjöng om vapen och droger, så då återstod sex. Cleo säger vidare:
– Jag förstår att det jag håller på med inte är kommersiell musik. Om det är gangster som är hiphop är det väldigt
svårt för de flesta. Folk behöver andra historier. Vi behöver måla upp hela färgpaletten. Många i vårt gäng har många uttryck, olika musikaliska referenser och jag känner mig stolt att vi täcker in så mycket, det är en spretighet som jag gillar.

 

Jag frågar även Alexander Juneblad, för det är nästan alltid kvinnorna som får den frågan.
– Det är en sociologisk och antropologisk fråga. Oerhört komplex. Det är fler kvinnor än män som går på musikskolor men kvinnorna slutar och männen fortsätter så något händer där. Jag vet mest hur manliga rappare och killar är generellt. Grabbar som gormar och flexar. Unga manliga rappare tar jävligt mycket plats och har inte problem med det, har en stor hybris. Unga tjejer gör inte det, eller det krävs mycket mer. Att gå in i en studio med fem killar som tror de är bäst, då krävs det att du är en Nathalie Missaoui.

 

Vad betyder hiphop för dig, Cleo?
– Hiphop genomsyrar hela mitt liv. Den har gett mig en röst sedan jag var 14, har lärt mig och uppfostrat mig att stå upp för mig själv, stå upp för det som är orättvist. Den kan upplevas som hård och ha mycket regler, men jag tolkar det mer som att man är sjukt mån om konsten, om hantverket. Det är mycket större än det som många kanske upplever som snävt eller som bara en cool yta. Det finns så många inom hiphophistorien som varit nyskapande och revolutionära. Den spränger gränser och får andra genrer att explodera.
– Jag älskar hur hiphop pushar mig och utvecklar mig. Hur kan vi berätta historierna på ett sätt de inte har sagts förut? Hur tolkar vi det visuellt? Genren har alltid velat förändra synsätt. Man kan inte vara kvar i gamla mönster.

 

Cleo har jobbat mycket tekniskt med text, hon har bollat med Juneblad, samlat rim och liknelser. För första gången ordentligt lagt tid på det och jobbat med flows, nya rytmer och fraseringar, vågat utmanat sig själv. Tidigare spelade hon ofta in något, det lät bra, släppte det. Medverkande på skivan, i allt från bakgrundskör till egna verser, är Broder John, Ayla, Fridlyst, Gonza-Ra, Josef Slunge, Jackie Lidén, Sabina Ddumba, Erk, Fricky och Röda Paradise. Och inte minst sångerskan Afunakwa från Solomonöarna som de har samplat för ”Torneträsket”. Hon lever inte längre och låten ”Rorogwela” är så kallad ”public domain”, hon fick aldrig några credits eller royalties för tidigare samplingar, så låten är inte bara en västerbottnisk kärlekssång utan en meta-kommentar till kulturell appropriering.

 

Hur känns det att släppa albumet?
– Det är en sorgeprocess för mig när jag ska släppa taget om min musik. Jag lider av enorm separationsångest. Jag har levt med den här musiken i flera års tid, nu ger jag bort det, det är inte mitt längre. Så ska det vara, det är meningen. Men jag finner min tröst i den nu och så fort den släpps kommer jag sluta lyssna. Var ska jag då hitta min tröst? Det är jag rädd för. Men med tanke på hur jag känner inför musik nu så kanske jag bara ska göra ny musik. Om du hade frågat mig 2016 hade jag sagt att jag aldrig mer vill komma tillbaka till studion, jag ville bara ut på scen. Nu har jag suttit för länge i studion och ute känns läskigt, men också fruktansvärt roligt. Jag längtar!

 

 

Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik
Ljus: Olle Sundberg
Hår & Make: Maurene Tugavune
Stylist: Monika Kichau
Location: Guldfabriken Studios

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL