5ebe5f2072aaf323604db793
chords-intervju-profile2-S
Intervju – Chords


Albumaktuell med “Looped State Of Mind” träffade Kingsize-skribenten Alexander Kihlström upp med Chords vid Mariatorget i Stockholm för att gå på djupet om nya skivan, tiden i New York, flytten till Stockholm och hur det är att kliva in i producent-rollen.

 

 

Ibland kan det kännas som att det finns lika många genres, subgenres och stilar som det finns artister här i världen. Originalitet och unicitet är något de allra flesta artister utanför mainstreambubblan tycks sträva efter. Men att bara göra något nyskapande gör dig inte per automatik till en intressant musiker. Om du däremot kan förmedla en känsla och berätta en historia med både text och musik – samtidigt som du gör något fräscht och unikt… Då kan du befinna dig i samma sits som Chords har blivit placerad i efter släppet av den hyllade skivan ”Looped state of mind”.

 

Recensenter är av naturen en svårflirtad grupp av människor. När det då dyker upp en skiva som de mest buttra recensenterna inte kan motstå att hylla så vet man att det är något speciellt. Jag är själv glad för att jag fick möjligheten att recensera och i samband med det presentera mitt första toppbetyg under dessa år på Kingsize. Mottagandet har också varit fantastiskt hos folk runt om i landet, från vanliga fans till etablerade svenska rappare och producenter.
Det känns som att det är dags. Chords säger själv i denna intervju att han aldrig ”blowat” men alltid haft en stabil fanbase. Han har länge ansetts vara en av landets skickligaste rappare av de flesta ”tyckare” i Sverige och är en av de där få svenska artisterna som man vet att man kan förvänta sig kvalitet av, i alla släpp.

 

Alla grejer Chords har varit med på/gjort själv har haft sin plats i svensk hiphop-historia. Vissa saker kanske var mer relevanta vid tiden de släpptes än nu men de har alltid en plats. Chords & Scissors, Down South Ballers, Smuts & Co., Helt Off, solosläpp och samarbeten med långtidsvännen Timbuktu, Looptroop Rockers och Supersci för att nämna några.

 

Jag har personligen varit ett fan av alla dessa släpp genom åren. Men utan att fylla ballongen med för mycket luft så känns det som att det är nu Chords har släppt sitt opus. Det där verket som är både originellt och unikt, samtidigt som det berättar en historia med både musik och text.

 

Det är just den historian jag fascinerats av när jag förberedde mig för att träffa Chords vid Mariatorget i Stockholm. Lustigt nog berättar Chords efter intervjun att just där vi står fotades han även till sin allra första rikstäckande intervju. Då var det 1999 och det var Mats Nileskär som gjorde intervjun. Mycket har hänt sen dess – inte minst i år med en av årets bästa skivor: ”Looped state of mind”.

 

 

 

 

Dina produktionsfärdigheter har verkligen utvecklats och på tal om det så läste jag en rolig tweet av DJ Large om det, när du släppte din skiva: ”Det är jobbigt som producent när rappare gör bättre beats än en själv”…

 

– Haha! Jag fick ingen mention på den! Annars hade det blivit RT på DIREKTEN, haha.

 

 

Nu är du ändå en av få inom svensk hiphop som har producerat och skrivit ett helt album själv…

 

– Ja. Icke att förglömma Gudfadern så klart – Thomas Rusiak. Men ja det är onekligen väldigt ovanligt att göra den grejen i Sverige.

 

 

Kommer du att fortsätta med proddandet, åt andra?

 

– Absolut! Jag har producerat lite grejer på Labyrints nya EP som kommer snart. Jag gjorde lite grejer på Jasons (Timbuktu, reds. anm.) förra platta och kommer definitivt att jobba mer med honom. Jag och Collén har också jobbat lite med den norska rapparen Vinni. Nu är jag väldigt öppen, jag är tillbaks från New York och jag känner många här som jag skulle vilja jobba med. Det behöver inte vara rappare heller. Jag är sugen på att göra en R&B-skiva t.ex… Eller varför inte göra några 60’s soul-låtar?

 

 

Men om du själv tar ett steg till och kanske gör en hel skiva utan rap – med bara sång. Kan du fortfarande göra det som ”Chords” eller blir det en helt ny persona?

 

– Jag har faktiskt funderat på det… Folk har varit på mig att jag ska släppa en svensk platta ganska länge och det är jag sugen på. Ska man byta namn eller vad ska jag göra? Men nu spelar det ingen roll. Vid det här laget så är Chords, Helt Off och Jens samma sak egentligen. Det har också varit en naturlig progression, från ”The garden around the mansion” genom släppen med Helt Off och sologrejerna fram till idag – det har blivit mer och mer sång. Nu kan jag ”komma undan” med en pianoballad t.ex., det skulle nog inte vara lika lätt förr. Men jag kan samtidigt ha med ett ”808-beat”… eller göra fyra R&B-låtar på svenska t.ex. Jag kan ha en akustisk gitarr med rap över, osv. Folk hade nog inte blivit chockade. Inte för att jag behöver göra just de grejerna, men jag tror att möjligheterna finns där.

 

 

Du nämnde Helt Off. Finns gruppen kvar och framför allt: kommer ni att släppa nytt material?

 

– Definitivt. Vi har faktiskt spelat in en hel skiva redan. I somras spelade vi in ett helt album med bara covers. Exakt i vilket format den kommer ut vet jag inte men materialet kommer att komma ut till våren på något sätt! Sen har vi börjat skriva på eget material också och vi vet inte hur vi ska släppa det heller. Men både covergrejen och våra egna låtar kommer att komma ut…

 

 

Mycket av din musik känns nästan perfekt tematisk där Helt Off är helt underbar sommarmusik och ”Looped state of mind” passar onekligen väldigt bra till hösten…

 

– Det är faktiskt väldigt många som har sagt det om den här skivan! Folk tycker att den passar perfekt till hösten och den stämningen. Min tanke från början var ju egentligen att släppa den innan sommaren, men det blev lite stressigt och när jag nu äntligen tänkte släppa en skiva så ville jag låta den marinera och släppas när det var helt rätt tid. Men jag håller med folk. Skivan känns mer passande för någon som sitter på en buss på väg hem till Sundbyberg i höstmörkret än för någon som grillar på Öland på sommaren, kan man säga…

 

 

Om vi då pratar om ljusa kontra mörka tider. Var befann du dig, rent känslomässigt och mentalt, när du skapade skivan?

 

– Det var ganska mörkt… och det hör man nog i plattan tror jag. Jag var ofta glad och peppad, men det var samtidigt många tunga stunder. Jag var i New York i fyra år och de första åren var riktigt feta. Jag hade en brud, en skitfet lägenhet med utsikt över Manhattan och en egen studio på tionde våningen. Men det tredje året började jag känna att det var lite trist att inte kunna gigga så mycket eller spela in med grymma artister i Sverige. Att spela in med en dussinrappare i USA när jag istället kunde ha gjort det med Organismen, Timbuktu eller Promoe t.ex. Då började det bli lite jobbigare. Sen är den staden så massiv också… En polare där borta sa en bra sak till mig: ”New York is like a big organism… But you know what? Sometimes it makes you feel like you’re on the top of the world, and sometimes it makes you feel like the world is on top of you”. Han hade verkligen en poäng. Ibland kunde man titta ut genom fönstret och tänka: ”Wow, New York. Jag är här och lever min dröm” medan man andra dagar kunde känna sig som en myra i en myrstack. Det finns hur många duktiga rappare och producenter som helst i New York. Så det var en del humörsvängningar… Men framför allt så var det en väldigt ensam platta att göra. Jag proddade den, jag skrev den, jag spelade in den och jag gjorde allt utan att någon stod där och sa ”vilken fet tagning!” eller liknande…

 

 

Det måste ha varit jättesvårt? Man vill väl ha ett bollplank i processen, någon som kan hjälpa en och stötta en när man skapar?

 

– Det är skitsvårt, jag tror inte att jag någonsin skulle kunna göra om det på det sättet. Det är klart, när jag tog hem materialet och sammanställde det i Malmö – då fick jag respons från folk. Men då var allt redan inspelat liksom. Alla beslut i processen blev svårare: ”ska det vara det gitarrljudet, eller det?”. En sådan grej kunde ta flera timmar, men om jag hade haft folk med mig så hade det definitivt gått fortare. Det blir ju en långdragen process att behöva göra allt själv, även om man har total kontroll över hela arbetet.

 

 

Tror du att det kommer att bli svårt att jobba tillsammans med folk nu efter att du är van vid att styra över varenda detalj helt själv?

 

– Nej inte att jobba med folk. Men jag kan säga så här, jag kommer nog aldrig att kunna släppa tyglarna helt. Jag kommer aldrig att göra en platta där jag inte är delaktig i alla stadier som finns. Andra kanske producerar beats som jag rappar på men jag vill kunna tycka till om soundet osv.

 

 

Du sa att du trivdes bra i början men att det kanske inte var lika kul i slutet på din vistelse i New York. Vad var det som till slut fick dig att flytta hem till Sverige igen?

 

– Man kan säga att jag flyttade till New York för en brud och att jag flyttade hem igen för en brud… inte för en ny, men för att vi inte skulle bo tillsammans längre. Jag har alltid velat bo där och nu fick jag bo där i fyra år och det var överlag riktigt fett. Men, det fanns ingen anledning för mig att stanna om jag inte var tillsammans med henne längre. Då kunde jag lika gärna göra det jag älskar här hemma istället, spela in och giga.

 

 

Vi ska inte gräva för mycket i det… Men hur påverkade hon skapandet av ”Looped state of mind”?

 

– Ganska mycket, haha. Jävligt mycket… hon var väl musan till plattan kan man säga. Det finns några ”göra slut-låtar” eller ”jobbig kärlek-låtar” men även låtar som handlar om att klara sig och att gå vidare. Allting skrevs ju när jag bodde med henne, så det är klart att hon spelar en viktig roll.

 

 

Har hon hört plattan? Vad tyckte hon?

 

– Ja… hon diggade den.

 

 

Nu har du precis flyttat till Stockholm, där du som sagt känner många artister och producenter redan. Känns det vemodigt att lämna New York eller inspirerande att börja på nytt i Stockholm?

 

– Både och alltså. Det är riktigt fett att vara uppe i Stockholm nu, där jag har många boys och musikfolk jag redan känner. Men jag har aldrig bott här så det känns som att flytta till en ny stad – där du redan känner en massa folk. Jag behöver inte fråga runt om vart jag käkar god indisk mat t.ex., det har jag redan koll på via polarna. Men det är klart att det är lite vemodigt också för jag älskar New York väldigt mycket. Det är en sjukt fet stad att bo i och det är något jag har velat göra hela mitt liv. Så det känns lite vemodigt nu när jag ser i backspegeln och konstaterar att jag har levt min dröm.

 

 

Var det lika grymt att bo i New York som du drömt om?

 

– Det var fetare! Jag tänkte inte så mycket just när jag flyttade dit. Egentligen var det inte ett särskilt smart karriärdrag, haha. 2008 började jag dra dit och flyttade väl helt 2009. 2008 släppte jag också ”Things we do for things” och turnerade med den. Den blev bra mottagen där jag bland annat vann pris på Manifestgalan, var nominerad till en Grammis och jag tror det var Aftonbladet som hade med mig och Spiderdogs på en lista: ”Topp 10 liveakter sommaren 2008”. Allt rullade på hur bra som helst och sen i september – I’m out, och drog till New York. Haha. Men jag ångrar ingenting. Hade jag inte flyttat dit så hade jag aldrig släppt den här plattan t.ex. och jag hade aldrig fått uppleva allt som finns att upptäcka i New York. Det var skönt att komma bort från allt också och bara skapa musik, på mina egna villkor, och utforska olika musikstilar och instrument. Det har nog gett mig oerhört mycket inför de kommande tio åren i min karriär.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

Skivan har tagits emot oerhört väl, men jag läste en recension som var lite fel ute kändes det som. På recensenten lät det som att du försökte lyckas i USA och anpassat dig efter en amerikansk stil men jag antar att du inte håller med?

 

– Nä, inte alls. Jag vet vilken recension du syftar på och det är klart att jag är väldigt influerad eftersom jag har varit där, men jag har alltid varit influerad av USA. Jag känner ändå inte att jag har gjort en amerikansk platta. Jag tror inte att det finns så många amerikanska artister inom hiphop som hade gjort en sån platta. Men jag tror att den recensenten trodde att jag gjorde en platta här i Sverige – för att kunna ta mig till USA. Men det förstår jag, om man inte vet att jag har bott där. Då kanske det kan verka fånigt när jag droppar gatunamn i New York liksom, haha.

 

 

Personligen tror jag att skivan har blivit extra bra just för att du har gjort den här New York-grejen och för att du skapade allt helt själv. Det blir mer ärligt, personligt och naket på något sätt. Kan du hålla med om den teorin?

 

– Ja det är kanske så, den hade i alla fall inte låtit likadant om jag varit kvar här i Sverige. Men som du säkert vet kommer jag från DSB och Chords & Scissors bland annat. Det gällde att spotta en 16 med multi-syllables och punchlines… battlerap. Det är skitfett och har en sorts ung mans energi i sig. Jag kommer därifrån men någonstans på vägen, under ”Things we do for things” och Helt Offs ”Marknadens soldat” så fattade jag att det enda unika som man kan dela med sig av är sig själv. Du kan komma på feta punchlines, du kanske kan komma på coolare punchlines än någon annan – men det är fortfarande bara en punchline. Om du däremot berättar om en situation och hur du känner inför den, så är det unikt. Folk kan relatera och har kanske varit med om något liknande men inte exakt det som du går igenom. Jag kunde säkert ha varit ännu ärligare, det är en balansgång. Men nu har jag ändå pratat om att jag varit pank, jag har pratat om min brud och mina känslor t.ex. Folk kan hata på det, men inte kärnan av det – mina upplevelser och mina känslor.

 

 

Annars vet man ju att vissa fans av Organismen t.ex., saknar hans ”Organism 12/MBMA-dagar”. Är det samma sak för dig? Får du höra att folk hellre vill att du kör som i DSB eller Chords & Scissors?

 

– Ja, verkligen. ”Den nya plattan var fet, men Garden around the mansion var bäst” eller ”Idiot Savant är din bästa låt” osv. och det är ju fett att vissa tycker det, jag älskar det. Men samtidigt kan jag inte göra musik för någon annan. Jag kan inte göra musik för någon annans nostalgi. Då blir nostalgin det enda du förmedlar. Jag älskar nostalgi och old school-grejer som kan ta dig tillbaks till en specifik plats, men det är inte en ny känsla. Det är inte lika intressant att skapa utifrån en nostalgisk energi som en nyskapande energi tycker jag. Hade Jason gjort grejer för att folk gillade ”Independent Moves” så hade vi aldrig hört ”Alla vill till himmelen”. Hade han bara gjort låtar som ”Gott Folk” så hade vi aldrig hört ”Fallskärm”, t.ex. Någonstans så är det ändå kreatören som ska ”säga till” lyssnaren vad som är bra, det är inte lyssnaren som ska säga till dig vad du ska göra. Det är som att någon skulle skriva en bok om krigshistorier från 30-talet för att folk säger att det är det som gäller. Nej då är det snarare du som ska säga att spionthrillers i 50-talsmiljö, DET är the shit, t.ex. Sen om tre år säger folk ”varför skriver du inte om spionthrillers i 50-talsmiljö längre?”, jo för då skriver jag om Kongo på 80-talet, förstår du?

 

 

Haha, ja… Men det är väl så, fans kommer och fans går. Vissa består och växer i takt med musiken kan man väl säga?

 

– Verkligen. Samtidigt som jag har utvecklats och vuxit som människa och artist så har lyssnaren gjort det. Folk har gått igenom skilsmässor, de har flyttat och gjort andra stora saker i livet. Vissa saker som de inte kunde relatera till när de var 18 kanske de kan relatera till idag.

 

 

Jag kan ändå uppskatta ”Looped state of mind” ena stunden för att i andra slänga på Chords & Scissors ”Urinall Disses”. Olika skivor har olika platser i ens liv. Men kan du lyssna på dina gamla grejer än idag?

 

– Fett! Men, nej det kan jag inte… Plattan som jag släppte nyss har jag bara lyssnat på en gång, kanske två. Jag lyssnade på mastringen och sen lyssnade jag på Spotify för att se hur övergångarna blev där. Men jag kommer nog aldrig lyssna på den skivan igen, inte aktivt i alla fall. För jag har redan hört alla låtar jävligt många gånger. Det är klart att jag kan lyssna på den nu om någon vill höra den och så men med tanke på hur många gånger jag har lyssnat på den under skapandeprocessen så är jag ganska lugn nu. Vi kommer att spela den mycket live framöver också, så det blir en del lyssnande ändå.

 

 

Men det är inte så att du springer fram och stänger av skivan om någon sätter på den på en efterfest?

 

– Inte så att jag stänger av direkt. Men om man är på middag t.ex. och någon säger: ”åh shit, har ni hört Jens nya skiva? Jag sätter på den!” eller på en efterfest där de sätter på den bara för att jag är där. Alla sitter och tittar på mig för att se mina reaktioner på alla låtar. Nej tack, haha. Speciellt inte när det är så mycket känslor och personligt material på skivan.

 

 

Det är ändå kul hur folk har ”accepterat” det faktum att du har utvecklats i din musik och att du delvis producerar själv men framför allt att du sjunger väldigt mycket på senaste skivan…

 

– Eller hur? Det är fett att de gick på skiten, haha! Fett att de föll för det gamla tricket… att prodda, sjunga, skriva och rappa – den klassikern, haha. Nä men det är klart att det känns riktigt kul. Som sagt så våndades jag inte men det var lite fjärilar i magen eftersom jag tar sången och soundet ett steg till från förra skivan.

 

 

Du är ju inte en traditionell sångare i grunden. Folk ser dig som en rappare i första hand. Var du orolig att det skulle göra att folk synade dig ännu hårdare i sömmarna när du skulle ta in sång på skivorna också?

 

– Jag tänkte aldrig att jag skulle byta genre helt och bli en sångare, utan snarare att implementera sången i min musik på ett naturligt sätt. Jag tror inte att jag hade lyckats med ett byte till ren sång, direkt sådär. Det finns ju andra som har lyckats med det, som Oskar Linnros t.ex. Han är också en artist som proddat, skrivit och gör allt själv förresten. Han är briljant och han har ju verkligen lyckats att göra en helt annan grej. Jag hade nog inte lyckats med det. Men man vet aldrig…

 

 

Så hur tror du att nästa platta blir?

 

– Jag vet faktiskt inte. Jag har lite svenskt material jag jobbar på som har lite samma vibe som ”Looped”. Sen har vi grejer med Helt Off på väg också som sagt. Men en trend hos mig verkar ju vara att det blir färre och färre rapverser, haha. Jag vill ändå inte spekulera för mycket utan istället bara låta det hända. Varje gång man försöker tänka ut hur det ska bli så blir det ändå nästan alltid annorlunda. Det är inte lönt att försöka bestämma något i förväg, det som händer – det händer…

 

 

 

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: Sarah Graffman

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL