5f86cde6439fe73b7352d202
Intervju: Blizzy: “Det var en hel våg vi startade”


Omslagsintervjun från Kingsize Magazine nr 3 2020.

 

 

Husby-sonen Blizzy kan ses som en av veteranerna inom den nya vågen av svensk hiphop. Han har varit medlem i gruppen Krabban, kollektivet GSS och hans musik har nått miljonpublik runt om i landet. Efter en tids tystnad är han tillbaka med EP:n ”PHOENIX Pt. 1” och Kingsize träffade nyligen artisten i hemkvarteren i Stockholm.

 

 

I ett klassrum i Husby sitter en ung kille med hörlurar på. Han har svårt med koncentrationen och har fått dispens att lyssna på musik under lektionerna. I lurarna snurrar låtar med 2Pac, Biggie, Nas, Snoop Dogg, Ken Ring, Petter och Ison & Fille. Många år senare kommer den här killen vara en del av en ny våg av svensk hiphop och ha mängder av lyssnare över hela landet. Men det vet han inte än och det kommer dröja många år innan han själv väljer att helhjärtat gå in i musiken.

 

Blizzy föddes 1994 och växte upp i Husby i Stockholm. Han har rört sig mellan allt ifrån traditionell hiphop till trap, afrobeat och dancehall. Han kännetecknas av sin mörka röst och catchiga melodier och har under åren släppt hits som ”Diva” och ”One in a Milli”. Redan för några år sedan fick han även stora virala framgångar på YouTube med ”Kronan Challenge” och ”Shape of You”-remixen. Nu, efter ett år av tystnad är han tillbaka med nytt material. Blizzy själv menar att den nya EP:n är det bästa han har gjort hittills.
– Skivan handlar om, alltså ”rise of the Phoenix”, att det var ett tag sen jag släppte ett så här stort projekt och så. Att jag är tillbaka från de döda typ. Alltså musikmässigt kan man väl beskriva det som wavy, dancehall, afrobeat-inslag och såna grejer. Mycket blandat. Jag har tagit inspiration från Burna Boy, lite från J Hus som jag gillar att lyssna på. Jag kan lyssna på trap, jag kan lyssna på Drake. Jag försöker bara ta allting och sen göra mitt eget av det. Jag vill att varje låt ska vara en helt egen wave för dina öron.

 

På de nya låtarna är Blizzys texter djupare än innan och han delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Någon som inte alltid varit självklart.
– Jag är väldigt introvert som män- niska. Jag gillar inte att berätta mycket om mig själv så där. Jag har alltid varit så. I alla fall förut har jag försökt lägga det i en annan form, inte jag-form utan kanske vi-form. Jag har börjat öppna upp mig mer i texterna och tagit med mycket egna erfarenheter. Så att folk kanske kan lära känna mig på djupet och se vad jag har gått igenom. Var jag är idag, hur det har format mig och var jag står.

 

Blizzys introverta sida och hans artistiska persona går inte alltid hand i hand. De blir i vissa fall varandras motpoler och han menar att de nästan är som två olika personer.
– Det är som ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde”. Det är exakt så där. Faktiskt. Jag älskar att stå på scen men jag kan tycka det är jobbigt när någon säger ”Blizzy, kan vi ta en bild?”. Men man vill inte vara otrevlig. Eller jag tycker det är nice när barnen kommer men när jämnåriga eller lite äldre kommer… en gång det var en morsa som kom fram, jag skämdes asså. Så jag vet inte. Jag älskar mycket av det med musiken, stå på scen och sprida ett fint budskap och så men mycket av det runt omkring, det är inte jag. Om jag hade kunnat gå tillbaka jag kanske hade gjort som 1.Cuz och satt på mig en mask. Men it is what it is. Man få bara ta det och lära sig leva med det och så vidare.

 

EP:n är den första delen av ett projekt med totalt tolv spår och gästas av Dree Low och K27. Projektet innehåller beats av Stress, Straynane, Shenzi, Matte Caliste, Savas, KJ och Kayen.
– Jag släppte inte så mycket 2019. Jag tog bara en liten paus. Det är kul att få höra och kolla på vad andra gör, så man inte gör samma sak. Jag ser vad alla gör och jag tänker, mina grejer kan inte låta som den grejen eller mina grejer kan inte låta så. Utan det måste vara något helt eget typ. Så det är det jag har försökt göra med de här grejerna också. Det är ändå real i de grejerna jag säger och så men kanske inte lika hårt som allt annat.

 

Blizzy vill göra någonting eget och det har genomsyrat även det han släppt tidigare.
– När jag gjorde låten ”Diva” och sånt, det var inte många som gjorde den auran av musik. Afro-stilen typ. Idag känns det som alla vill göra det mer gungigt, som jag redan har gjort under ett bra tag men kanske inte fått den credden för. Men jag är inte heller den som letar efter credd och så. Från orten, man ska vara hård och det ska låta hårt. Jag kanske var den första som gjorde det på det andra sättet. Det var inte många som trodde på det heller i början. De typ garvade lite och sa ”det här kommer inte slå”. För det var verkligen ”du är rappare och du ska låta så här”. Jag tycker inte jag är en rappare i ett fack utan jag kan göra allt. Om jag känner för att göra rock & roll på mitt sätt, jag gör det. Jag skiter i, fattar du? Jag dras till att göra saker som inte andra vågar göra. Jag har alltid varit så där. När folk går vänster jag vill gå höger. När folk går höger jag vill gå vänster. Jag gillar att sticka ut från mängden, i allt jag gör.

 

Och sticka ut gjorde Blizzy tidigt. Hans musikaliska resa startade i tonåren när han började hänga i studion på fritids- gården. Han hade alltid varit intresserad av musik och skrev lite texter i smyg. Nu var det dags att visa upp texterna för första gången.
– Det var lite nervöst, pinsamt. Man tänkte ”kommer de tycka det låter bra?” Sen var det några som tyckte det var nice och några bara ”nej det låter inte bra”. Så man får tro på sin sak, stenhårt. Speciellt här också man har lärt sig att ha skinn på näsan ordentligt och inte låta någon säga något som fuckar ens mindset. För här alltså, det är ganska hård miljö. Folk är ärliga du vet. Om de tycker något är bush eller skit de säger det direkt. Så man ska inte heller ta saker personligt. Jag gör det jag vill göra sen skiter jag i liksom. Om några tycker det är nice, fett roligt. Om du inte tycker det är bra, fuck you. Jag har inte tvingat dig att lyssna, fattar du? Så det är lite så jag tänker.

 

Blizzy och några vänner började spela in musik i tillsammans, mest på skoj. Snart startades gruppen Krabban där bland annat Dree Low och Keya ingick. På den tiden fanns det inga planer på att satsa på musiken.
– Det var jätteroligt. Innan man lär sig kicka till 100 måste man ju lära sig sparka en boll. Så det var där jag lärde mig hur man spottar framför en mick och du vet lite såna saker, skrivandet och sånt. Keya tog första klivet ut, medan jag och Dree, vi gjorde annat då. Vi var yngst. Vi var 15 år typ. Vi ville fortfarande bara chilla och hänga med grabbarna och så. Vi tänkte inte ens på det i de banorna, det kom lite senare.

 

Under gymnasietiden träffade Dree Low producenten Hasti B som jobbade mycket med rappare som Yasin och Jaffar Byn. En dag ringde Dree och Hasti från studion och sade åt Blizzy att komma dit.
– Jag sprang dit direkt. Jag tänkte, kanske något roligt som händer du vet. Sen vi var där och vi spelade in en låt som hette ”Falla” tillsammans med Yasin. Den fick över en halv miljon på en dag eller någonting sånt där. Då kände vi att man kanske ändå borde ta det lite mer seriöst, att någon professionell sitter bakom spakarna medan vi gör det andra. Sen efter det tog det fart, ordentligt.

 

Under den här tiden startades kollektivet Ghettosuperstars (GSS) där flera medlemmar på senare tid klättrat upp och blivit några av Sveriges största akter. I crewet ingick rappare och producenter som Dree Low, Yasin, Z.E, Jaffar Byn, A Keyy, Biggie Juke, Elias Abbas, Monti B och Hasti B, med flera.
– Det var en hel våg vi startade. Vi gjorde kaos. Nu när jag tänker tillbaka, det är ändå sjukt vad vi gjorde. Där och då man kanske inte insåg hur stort det var eller hur stort det skulle kunna bli. Det var bara några grabbar här ifrån 164/163 som hade roligt helt enkelt, och gjorde det på ett unikt sätt.

 

Musiken spreds som en löpeld genom landet och lyssnarskaran växte snabbt. Men det var egentligen inte meningen. Genombrottet skedde till stor del genom läckta låtar som skickades runt och laddades upp på Youtube.
– Det var kanske att folk ville ha mer men inte fick mer. Så det blev en grej bara. Men det är ändå bra på ett sätt för när grejer läcktes, de flög ju. Det var inte så dåligt om man ser det från ett annat perspektiv. Faktiskt. Men det är ändå störigt för vissa grejer var inte ens klara. Så det var ”fan den är läckt nu, vi kan inte göra om den, den ligger ju där”. Det var flera låtar av mig som läcktes och jag blev så där ”inte ens mina vänner ska få dem, fuck you. Om du vill höra gå till studion”. Jag var så där mycket, tidigt. Och så är jag än idag, du vet.

 

Har du något specifikt minne som sticker ut från tiden med GSS?
– Ah, jag har ett minne när vi skulle spela på Kristianstadsfestivalen. Hela GSS-grejen typ jag, Yasin, Z.E, Dree, Jaffar, A Keyy, Biggie Juke… asså vi var fett många. Alla skulle ner dit och spela. Vi hyrde en van härifrån och sen åkte vi ner. Det var mycket rök och sånt i bilen. Sen när vi gick ut och skulle typ stoppa för att handla godis eller läsk det bara flög ut rök från bilen du vet. Haha, asså det var skitroligt. Sen när vi kom till Kristianstadsfestivalen, vi kunde inte köra in. Det var så här Michael Jacksson, Justin Bieber-nivå. Folk var runt bilen och lät oss inte komma förbi. Det är ändå sinnessjukt vad vi gjorde redan då. Va fan var det här? 2016 eller början av 2017. Och sen hela den grejen bara, vi hade skitroligt när vi uppträdde där och efterfestade i någon klubb och så. Det är ett speciellt minne jag har från hela den grejen.

 

Idag är flera av medlemmarna från kollektivet etablerade på den svenska musikscenen och räknas till några av de största artisterna i landet. I början fick de dock göra allt på egen hand.
– När vi här ifrån orten började göra musik och så det var inte många dörrar som var öppna för oss. Vi kunde inte gå till vem som helst och spela in. Idag kan vi ju gå till vem som helst. Men vi hade feta producenter. Savas är ett geni, Hasti är dunder, så vi gick till dom och höll oss till dom ett tag.

 

Och i ett musikklimat där det snarare är regel än undantag att unga rappare släpper sin musik utan bolag och hittar sin publik via sociala medier, var medlemmarna i GSS tidiga med att jobba på det sättet.
– Släppa musik och sånt är lättare idag. Du kan ta ett beat från Youtube och leasa den eller köpa den och sen är det bara att kasta upp den. Förr var det ju inte så. Vi kanske va de första som bara kastade upp grejer och gjorde det på det sättet. Idag känns det som att det är mycket stress också. Alla vill bara kasta upp en grej och få det att explodera. Men man måste ju börja någonstans och stadigt bygga upp huset så det inte bara faller isär, du vet. Så man har en grund att stå på hela vägen. Och det tycker jag att i alla fall vi har. Dree Low, Yasin, Z.E, jag… flera av oss har en bra grund.

 

Just Dree Low gästar även på låten ”No Way”, den tredje singeln från den nya EP:n. En artist, vän och kollega som betytt mycket för Blizzy. De lärde känna varandra i lågstadiet när de hängde på fritidsgården Gula Gården efter skolan.
– Sedan dess har vi bara varit bra vänner hela vägen. Vi har gjort massa bus tillsammans, vi har chillat tillsammans och vi har fått skäll tillsammans. Vi har gjort mycket tillsammans. Sen är det sjukt att vi bara råkade göra musik tillsammans. Det bara blev så. Det är sjukt att jag kan gästa hans show han kan gästa min show. Han kan ha en grej som han visar mig och sen jag kan ha en grej som jag visar honom. Den här kreativiteten och artistsidan där vi bara kan käka energi från varandra och så, den är priceless asså.
– Jag minns tidigt 2016 när jag släppte mina grejer och de fick bra push på den tiden. Du vet, det var svårt att få två miljoner på Spotify från ingenting eller få en guldplatta bara så. Men 2016 fick jag det på mina låtar. Redan där och då, för mig har alltid Dree varit Sveriges bästa artist. Inte rappare utan artisterisidan av det. Så jag har alltid velat få med honom på mina grejer. Men han var inte så sugen på att göra musik så ofta utan det var mer att jag fick dra han i örat när han skulle spela in en vers på mina grejer. Så det är kul att se utvecklingen och se honom göra sin grej. Och nu får äntligen hela världen och Sverige veta vilken fet jävla artist det där är egentligen. Så det är en ära varje gång jag får vara i studion med honom. Och sen som människa också, han är väldigt godhjär- tat så det är en fantastisk karaktär.

 

På EP:n hittar vi även några mer politiska texter. Som i låten ”Vaffanculo” med K27, där de pratar om medias porträttering av förorten.
– Den handlar om att man blir pekad på. Som jag säger i låten ”mamma ser du hur det låter, de säger alla säljer droger”. Du vet, det är inte alla. Det är några stycken. Man kanske måste se det större problemet än bara att det kastas droger. Kanske se varför det gör det. Sen lyfta fram det bra som finns här också. Dree Low bor här, en av Sveriges bästa artister. Du vet, man kanske kan lyfta fram det som är positivt också så att andra ser att, det är ändå ett nice ställe. Eller att ungdomarna också ser att man kan göra det på det sättet också. Än att bara lyfta fram det dåliga. Det skapar en ond spiral. Jag blir inte nedstämd men jag kan tänka mig att många andra blir det. De tänker att vi bara gör så och så, då kanske de gör så som det sägs för de tänker ”men vi har inga chanser ändå”.

 

2013 utbröt protester och kravaller i Husby efter att ett 69-årig man hade skjutits till döds av polisen i en lägenhet i området. Information om att polisen skulle ha ljugit om händelsen började cirkulera bland de boende och stämningen blev snabbt hätsk. De följande dagarna kantades av upplopp med bilbränder och stenkastning mot polis. Idag, sju år senare, demonstreras det på flera håll runt om i världen efter det uppmärksammade fallet där en polis står anklagad för att ha mördat 46-åriga George Floyd i delstaten Minnesota. Rasism och övervåld inom polisen debatteras runt om i samhället och frågan om privilegier och hudfärg uppmärksammas. På vissa håll har protesterna övergått i kravaller.

 

Hur ser du på allt som hänt den senaste tiden?
– Det är förfärligt. Vi har fått se det ganska många gånger i alla fall i USA att någon mörkhyad har blivit mördad under trafikkontroll eller liknande. Det är ju inte första gången det händer där borta. Men det känns som att det är första gången hela världen säger ifrån. Så det är bra. Men sen är det sorgligt och så också. Väldigt sorgligt. Att det ska behöva hända liksom. Att poliser ska behöva göra så. De är ju där för att skydda en. Så det känns väldigt obehagligt när man tänker efter.

 

Demonstrationerna började i USA och har spridit sig över stora delar av världen. När protesterna nådde Sverige fanns det röster som ansåg att detta inte var relevant här. Att vi inte har den typen av problematik inom polisväsendet i Sverige. En ståndpunkt som Blizzy bestämt kritiserar.
– Det är skitsnack. Det är bullshit. Det finns gott om polisövervåld här också. De som säger annat kanske inte har fått smaka på det eller känt av det på det sättet som vi får göra varje dag. Här finns det gott om såna saker men som tur är kanske inte någon blivit mördad på det sättet. Vad jag har sett, här i alla fall. Men polisbrutalitet finns det gott om. Det är lätt att säga om man bor inne i stan och kanske inte är här ute, att det inte finns. Men är man här ifrån då ser man det varje dag på nära håll, faktiskt. Gå runt en dag så får du se själv. Rasism finns, polisbrutalitet finns. Det är något vi upplever vardagligt. Varför skulle vi ljuga om en sån sak? Såklart att det finns. Vissa människor som använder sin makt till någonting helt annat än vad den borde göras egentligen. Sen varför det är så vet jag inte men, ah, det finns.

 

Hur minns du kravallerna i Husby?
– Det jag minns starkast var att de hade sagt att, han är inte död än och vi ska ta han till sjukhuset och så. Sen när den grejen kom ut att han hade dött i lägenheten på grund av polisen, då blev det ganska hätsk stämning. Det blev tumult, redan där. Det kan man säga var den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Min tillit till polisen är inte heller så jättestark. Men där och då fick man se svart på vitt. Att en myndighet går ut med en sådan lögn. Jag blev lite chockad först men samtidigt faktiskt inte förvånad heller.

 

Vad tänker du kring kravallerna som sker just nu i USA?
– Asså jag förstår ju dom. På något sätt förstår jag ändå de individerna, för de är inte alla som gör så utan det är vissa individer som gör så. Men jag förstår ju den frustrationen de har inom sig. Den kan jag förstå. Men sen är det kanske inte bra att man gör det för då förstör man för så väldigt många som inte gör det. Så det är taskigt på ett sätt men ändå på något sjukt sätt så förstår jag dom.
– Det fina och vackra i det hela det är att en grej som händer i USA uppmärksammas så starkt runt om i världen. Och att inte bara det är mörkhyade som är ute och protesterar utan det är något man gör gemensamt, alla går ut. Och det är viktigt att när såna grejer händer att man säger ifrån som en enhet. Det är väldigt viktigt och jag tycker det är fint och vackert också. Det är en tid då vi som medmänniskor måste känna sympati och visa medkänsla och stå tillsammans verkligen. Med det här och med pandemin. Vi måste hålla samman nu. Inte fokusera på annat än gemenskapen. Det känner jag är viktigt.

 

Det är också den mentaliteten han anammar när det nu kommer en ny generation rappare från blåa linjen.
– De ser att man kan göra det här, de gillar att göra det och kör stenhårt. Som till exempel P.J. Han är en bra artist, han är här ifrån. Det är en broder till oss, vår lillebror. Vi försöker hjälpa han så gott vi kan. För vi är alltid så där, om en går igenom en dörr vi försöker ta in så många vi kan. Krabbmentaliteten. Om en ska in, alla ska in, du vet. Det är en sådan mentalitet vi har växt upp med. Inte tänka egoistiskt. Man ska ta laget före jaget. När vi går på turné, min chaufför är en broder till mig. Tourma- nagern är en annan vän. Så att man försöker hålla det inom cirkeln typ. Det är roligt. Tänk dig, vi växte upp i sandlådan ihop. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Vi kan turnera och såna saker, det är ändå sjukt asså. Från vart vi kommer ifrån, vi tänkte aldrig i de banorna. Jag trodde aldrig vi skulle göra det här. Men än idag vi gör det.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Alvin Lindblom

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL