5ddd479890586538a7456db3
black-milk-intervju-2013-2-S
Intervju – Black Milk



 

Detroit är en stad som gett oss Motown, Aaliyah och Eminem bland andra. Men det är också en stad på ruinens brant med rekordhöga 23 % arbetslöshet och hela stadsdelar som övergetts till sitt förfall. Det är en stad som alltid kämpat i motvind, vilket också har präglat musiken och de som skapat den. En person som har varit med och tonsatt rap från Detroit är Curtis Cross, mer känd som Black Milk…

 

 

För två år sedan träffade jag Black Milk backstage på jazzklubben Fasching i Stockholm för en intervju. Då mådde Detroit inte bra och sedan dess har det bara gått utför vilket resulterade i att staden, med sina drygt 20 miljarder dollar i skuld, ansökte om konkurs. Många förlorade sina jobb och lämnade staden. Det gjorde även Black Milk som nu för tiden huserar i Dallas, Texas.

 

Från sitt hem i södra USA fortsätter han att skapa melodiösa och själfulla beats, både till sig själv och till andra. Nästa år firar Black Milk 10 år i branschen och genom åren har han hunnit med åtskilliga släpp. Den senaste fullängdaren Black Milk släppte var 2011 och Random Axe självbetitlade album, tillsammans med gruppmedlemmarna Sean Price och Guity Simpson.

 

Men i oktober kom äntligen Black Milks femte soloalbum: ”No Poison No Paradise”. Det är en skiva som har hyllats och även nämnts som en av årets absolut bästa album. Det är en skiva där Black Milk, som vanligt, sköter allt själv. Bortsett från ett par gästinhopp så står Black Milk för all rap och produktion – precis som han vill ha det.

 

 

 

När vi nu träffas igen så pratar vi bland annat om senaste släppet och färgtemat till ära så råkar det slumpa sig som så att vi gör intervjun under USAs ultimata köphetsdag: Black Friday.

 

Black Milk på Black Friday alltså…

 

–          Haha, ja just det. Det är idag. Har ni det i Sverige?

 

 

Inte direkt, men det är väl på väg hit mer och mer, till vissas förtret…

 

–          Det kan jag förstå, det är helt galet.

 

 

Du talar en del om just konsumism på senaste skivan, rappares ytliga och prylpräglade liv. Det känns som att du ser på det utifrån och att ”raplivet” är främmande för dig?

 

–          Så är det. Det handlar om att bli äldre och att mogna tror jag. Det handlar om vilket liv man vill leva och vilket avtryck man vill lämna till eftervärlden. Jag tror att de tankarna har överförts till musiken helt enkelt. Många har sagt att de tycker att musiken är mer mogen och fokuserad än tidigare. Nu har jag mer att säga, jag kan se tillbaks på saker jag har upplevt och gjort i livet och reflektera kring detta i musiken.

 

 

Det är lite av den bild jag har fått av skivan. Ljudmässigt är den lite mörkare än ”Album of the year” från 2010 och textmässigt är du mer reflekterande, med mer fokus på att berätta historier i låtarna. Skulle du skriva under på den beskrivningen?

 

–          Definitivt! Jag startar alltid med produktionen och gör beatsen först. Den här gången kändes det som att mina beats redan berättade en historia innan jag la till texterna. Så texterna blev helt klart färgade och inspirerade av beatsens berättelser. Låtarna blev mer konceptuella än vad jag har gjort tidigare men det var ingen idé jag hade från början, det bara blev så helt naturligt. Men jag har märkt att det är betydligt lättare att skriva texter när jag har ett tema eller en berättelse jag vill förmedla.

 

 

När vi satt i den här soffan för två år sedan så pratade vi om produktion vs rap och om vad du föredrog. Du sa då att du älskar båda men att du får ut mer av att göra beats. Är det fortfarande likadant? Var det så för skapandet av ”No Poison No Paradise” också?

 

–          Ja… Jag föredrar väl inte det ena före det andra direkt. Men min passion är att göra beats, så är det. Det känns som att det finns fler nivåer och lager som jag kan utforska när det handlar om själva musiken. Det finns bara ett visst antal val du kan göra när du skriver texter och rappar. Du kan använda dig av olika ordlekar och snygga rim, men friheten är större när jag skapar ljudkulissen till mina texter.

 

 

För att återkoppla till ”Black Friday” så tänkte jag på din hemstad Detroit. Du har flyttat till Dallas nu men jag antar att Detroit fortfarande är en stor del av ditt liv? I Sverige följer man nyheterna där de berättar att ”Detroit har gått i konkurs”. Hur kan det hända ens?

 

–          Jag ställer mig samma fråga varje dag. Det är frågan alla i Detroit vill ha svar på. Men det är också det som är det stora med Detroit: oavsett vad som händer med ekonomin, brottslighet osv så har folk ändå kvar en stor stolthet för Detroit. Det är samma för mig. Även om jag har flyttat till Dallas nu så har jag alltid med mig min stolthet och kärlek för Detroit. Vi har något av en ”underdog-mentalitet” i staden och vi försöker alltid att övervinna något problem och vi försöker alltid att bli bättre. Man känner alltid att världen är emot en när man är från Detroit. Vi är inte som New York. Vi är inte som Los Angeles…

 

 

Som du själv säger i början på ”Losing Out” med Detroit-kollegan Royce Da 5’9”: ”Let’s talk about who’s the most underestimated plus underrated city in this hiphop game”…

 

–          Ja men eller hur? Till en viss grad är det så. Jag vet att Detroit som musikstad har väldigt många fans världen över så det är inte en underskattad stad på det sättet. Men om man jämför med den uppmärksamhet New York och Los Angeles får t.ex. så är det skillnad… I mainstreamvärlden har vi Eminem så klart och har man koll på hiphop så vet man att Detroit har betytt mycket för undergroundscenen. Jag tror att vi kommer att få se väldigt många talangfulla rappare från Detroit framöver.

 

 

Du nämnde Eminem. Hans nya skiva har sågats brutalt av vissa och hyllats av andra. Som en annan Detroit-rappare, vad tyckte du om albumet?

 

–          Den är mycket bättre än vad jag förväntade mig. Jag tycker att han tar ett steg i rätt riktning. Den är mer lik den Eminem som jag älskar. Om man jämför det här albumet med de senaste 2-3 skivorna så är det här mer åt rätt håll. Ur en rent rapteknisk synvinkel så är skivan på en nivå som den genomsnittliga lyssnaren förmodligen inte ens kan ta in. Kolla in hans rimschema, det är sjukt. Man kan verkligen kalla honom för en ”Rap God” som han säger på skivan.

 

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Jag tänkte avsluta om Detroit med att fråga om en av de största av alla från staden: J Dilla. Det är svårt att undvika ämnet när man pratar om hiphop och Detroit. Jag läste en recension av din senaste skiva där recensenten gillade skivan men skrev ”det är inte Dilla” ungefär. Det måste kännas riktigt trist att per automatik bli jämförd med Dilla, för att du också är en producent från Detroit med melodiösa beats?

 

–          Jag har missat den recensionen, men jag är van vid det där nu. Det där handlar mer om recensenten än vad det handlar om mig. Om recensenten är en ”fucking dumbass” som musiklyssnare så handlar det om att den personen inte kan musik. Det känns som att många anstränger sig för att leta efter Dilla-inspiration i låtarna, oavsett hur det låter. Jag förnekar inte att jag inspireras mycket av Dilla, han är min största inspiration. Men det känns bara fel att jämföra mig med Dilla och placera mig i en ”Dilla-låda” utan att faktiskt lyssna på den musik jag har skapat.

 

 

Folk kan säga att du har ”big shoes to fill”, men jag ser det snarare som att du har ”new shoes to fill”. Du går ändå din egen väg och har gjort ditt för att sätta din prägel på Detroits musikscen…

 

–          Eller hur? Tack för att du säger det. Det är så jag känner också. Jag försöker att skapa min egen historia att lämna efter mig i musikvärlden. Men jag är så van vid Dilla-jämförelsen nu att det inte stör mig nämnvärt längre. Det är ändå en komplimang i slutändan. Dilla är en av de främsta producenterna någonsin, tänk att bli jämförd med en kass producent istället? Haha.

 

 

På tal om Dilla så läste jag nyligen en intervju med dig där du sa att Slum Villages ”Fantastic, Vol. 2” är din absoluta favoritskiva genom raphistorien. Stora ord! Men hur placerar du dina egna skivor på en sådan lista? Kan du ta ett steg tillbaks och betrakta dina verk i efterhand?

 

–          Det är svårt att se på sina egna grejer. Man jobbar med en skiva så otroligt mycket och länge. Man lägger ner så mycket själ i arbetet och när den väl släpps till folket så är man inne på nästa släpp och har släppt den aktuella skivan i stort sett.

 

 

Lyssnar du på din egen musik?

 

–          Jag lyssnar på mina album då och då. Men jag kommer aldrig att kunna få samma känsla som en person som lyssnar igenom albumet för första gången. Men det är klart att jag älskar min musik, annars hade jag aldrig släppt den. Just med ”Fantastic, vol. 2” så var det den skivan som fick mig att börja med musik och att producera. Stilmässigt var det något jag aldrig hade hört förut i hiphop och det är därför det är min favoritskiva.

 

 

Om den skivan fick dig att börja producera, vad är det som inspirerar dig idag?

 

–          Nu? Jag lyssnar inte så mycket på ny musik för inspiration direkt. Nu är jag 30 och det jag inspireras av nu är händelser i livet. Som vi pratade om med mitt nya album, den handlar mycket om att blicka tillbaks och reflektera på saker som jag och andra har gått igenom.

 

 

I början av karriären strävade du, liksom alla andra, att bli erkänd. Nu är du det och du har nått en nivå där folk känner igen och uppskattar din musik. Ändrar det förutsättningarna för skapandet, som gör att du tillåts ännu mer kreativ frihet i skapandet?

 

–          Det är det som är grejen, jag har alltid haft frihet i mitt skapande. Jag har full kontroll över alla detaljer som finns i mitt skapande och det har jag alltid haft. Det är fortfarande så och det gör att jag får en stor frihet. Det är därför jag har startat mitt eget företag, min egen label osv. Det känns oerhört skönt att nu kunna leva på min passion och det sporrar mig till att fortsätta göra musik.

 

 

Detroit är en unik stad med ett unikt sound. I Dallas låter musiken helt annorlunda, men har det påverkat ditt sound på något sätt? Har Dallas fått prägla din musik?

 

–          Inte direkt. Jag tror inte det i alla fall. Jag har fått frågan tidigare och då har jag sagt att just nu i min karriär kan jag göra musik från vart som helst i världen. Jag kan sitta i Detroit, Dallas eller Stockholm – det spelar ingen roll. Jag kommer alltid att ha ett visst sound, vissa färger och vissa karaktärsdrag i min musik. Detroit finns alltid i mig också. Min uppväxt och allt jag har gått igenom i mitt liv – det finns alltid i mig. Omgivningen påverkar så klart lite grann, men inte alls så mycket att mitt sound förändras.

 

 

Du har din egen musik och du producerar även åt andra. Det känns som att du alltid är aktuell med något. Vad har du på gång för 2014?

 

–          Haha ja, visst känns det så? Jag har redan börjat på mitt nästa album och jag har en del produktioner för andra rappare på gång. Jag har precis startat min label Computer Ugly och där kommer det lite intressanta projekt. Vi har precis börjat på nästa skiva med Random Axe också, så ja, jag har alltid något på gång…

 

 

Kommer du att jobba med Elzhi något framöver?

 

–          Det hoppas jag verkligen. Vi har inte pratat på några månader nu, men jag vet att han jobbar på sin soloskiva. Han är i Los Angeles nu så vår kommunikation är inte lika bra som när vi båda bodde i Detroit. Men jag är fortfarande sugen på att göra musik med mina polare från Detroit… Elzhi, Guilty Simpson m.fl. Jag försöker också att samarbeta med folk som jag inte har jobbat med tidigare. Det är ett mål för mig att bredda mig lite och kliva ur min ”comfort zone” lite grann framöver…

 

 

Intervju av Alexander Kihlström.
Foto: AL Fotos

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL