Från Kingsize Magazine #1 2022.

Två och ett halvt år efter Labyrints avskedsturné återförenas Aki, Sai och Dajanko i kulturens finrum – teatersalongen. Aki skriver manus och barndomsvännen Affe Ashkar regisserar en ny föreställning som kombinerar teater med hiphop. ”Bra där! En hiphop-historia” har urpremiär i hemstaden på Uppsala Stadsteater i början av april 2022. I intervjun, inför premiären, reflekterar Aki också över 10-årsjubileumet av Labyrints debutalbum samt nya EP-trilogin ”Gänget & Jag”.

– Det är lättare att skriva manus än att skriva bars. Du behöver inte ens rimma, säger Aki.

Hans leende lyser genom telefonen. Tillsammans med två andra gruppmedlemmar från Labyrint, Dajanko och Sai, har han skrivit musikteaterföreställningen ”Bra där! En hiphop-historia” som sätts upp på Uppsala stadsteater från och med april i år. Jag har precis frågat om det var svårt att ställa om från att skriva låttexter till att skriva ett helt teaternarrativ.
– Det har varit annorlunda men det har varit roligt. Det är klart att det har funnits stunder när vi har undrat vad fan vi håller på med, men i stort tycker jag inte att det har varit några problem.

Har det till och med varit en fördel att inte komma från en klassisk teaterbakgrund?
– Hundra procent! Vi kommer från ett håll där man inte behöver följa några regler. Vi skriver det vi tycker är bra bara. Men samtidigt så har vi ju lite erfarenhet av teatern – Affe har dragit med oss i en del grejer genom åren.

Affe Ashkar är regissören bakom föreställningen. Han är också Akis barndomsvän. Hans hiphopbakgrund är lika gedigen som resten av Labyrintgängets – ”han brukade breaka i Gottsunda centrum”, minns Aki – även om hans utgångspunkt är teater och film snarare än rap. Jag når honom på telefon kvällen innan intervjun med Aki.
– Innan ”Bra där!” brukade jag alltid tänka: hur smugglar jag in hiphop i den här föreställningen, i stället för att tänka att föreställningen helt kunde utgå från hiphopen, säger Affe Ashkar.

Varför tänkte du att man inte kunde göra en hundraprocentig hiphopföreställning?
– Det finns fortfarande ett visst motstånd mot hiphop i de här finrummen. Jag har all respekt för Strindberg och Fröken Julie, men jag tycker att man ska fundera på vad teatern ska vara och vilka berättelser som saknas.
– Musik och teater är släkt. Ta en rappare som Aki. Han är den tyngsta vi har. Han rappar i bilder och berättelser. Han är vår tids Strindberg, lägger han till.

”Vår tids Strindberg”, jag antecknar det i marginalen, bollar det vidare till Aki när jag når honom på telefon dagen efter.
– Haha han får lugna ner sig, skrattar Aki när han hör jämförelsen.

Idén till ”Bra där!” har Aki haft i bakhuvudet länge, men det var först när Uppsala stadsteater kontaktade honom, Sai och Dajanko om att göra en Labyrint-pjäs som det verkligen började ta form.
– Affe hade snackat med teatern som hade en idé om att göra en föreställning om Labyrint som grupp, men vi kände oss inte så taggade på den grejen. Det kändes mer aktuellt att skriva en egen berättelse – så då gjorde vi det, säger Aki.

I stället för en nostalgitripp down Labyrint lane ville Aki skriva en berättelse som handlade om livet omkring dem. Personerna, platserna och händelserna. Inspirationen hämtades från egna upplevelser men berättelsen, om en ung kille som vill lyckas inom rap, är fiktiv.
– Jag tror att det hade varit bra för kulturen i allmänhet om våra berättelser fick ta lite mer plats på den här typen av scener. Jag tänker på alla i Sverige som har massa potential att göra sånt här, men som aldrig har förstått att teatern finns för dem också, säger han.

Affe Ashkar skriver under på den tanken. Det krävdes slump, övertalning och ett felplacerat telefonsamtal för att han skulle hitta till teatern för mer än 20 år sedan. Det var året då Lauryn Hill solodebuterade och P.Diddy startade klädkollektion och samtalet var egentligen riktat till Affes storebror, som hade sysslat med drama tidigare. Just den här gången var han dock på väg till Spanien så han sa åt sin lillebror att gå i hans ställe. Affe tvekade, men några väl valda ord från hans storebror övertygande honom.
– Han sa ”vad brukar vi bröder säga? Om vi inte gillar något så försöker vi göra något åt saken. Så gå dit och försök bygga upp något eget.” Det räckte. Jag gick dit, säger han.

Vad hade det betytt för dig att få se den här föreställningen när du var ung?
– Hur mycket som helst. Jag tycker att teatern kan vara dumförklarande mot publiken i hur man pratar och artikulerar. Den här föreställningen hade visat att man kan berätta på ett annat sätt. Jag hade säkert gått och sett den hundra gånger och letat mig till teatervärlden ännu tidigare.

Du hade kanske inte behövt bli indragen av din storebror?
– Precis! Det hade nog fått mig att känna att det här ”huset” – teatern – tillhör mig också. På samma sätt som musiken.

Tror du att den här föreställningen kan nå ut till en ny publik?
– Hundra procent. Det har redan varit folk som har kommit till mig och sagt ”den här pjäsen låter fet, men hur ska man klä sig när man går på teater?”. Jag svarar bara: klä dig som att du skulle gå på bio eller konsert. Det behöver inte vara ett stort steg.

Affe Ashkar säger att han aldrig har sett en föreställning som så tydligt tar avstamp i hiphopen. Men det är kanske inte så konstigt att nya saker händer när man tar in nytt folk, från nya sammanhang. För Aki är hiphopen trots allt allt han kan, som han säger, så det är klart att musikteatern kommer att spegla det.

Trots att Aki har veterantyngd i hiphop-pennan är han fortfarande relativt ny på teaterscenen. Något han har gemensamt med hela genren. Men när jag frågar om ”Bra där!” känns som en slutlig bekräftelse på att hiphopen börjar tas som en seriös konstform, tvekar han lite.
– Helt ärligt så väntar jag nog fortfarande på den känslan. Samtidigt som det tas mer och mer seriöst så förlöjligas det också hela tiden. Man måste akta sig för dom som bara vill kapitalisera på att hiphopen blivit stor och just därför är det så skönt att göra den här föreställningen på vårt sätt. Det känns viktigt när man ska in i de här ”finrummen” att man inte kompromissar med sig själv och sin berättelse. Att man kan vara äkta mot sig själv och vart man kommer från, säger Aki.

Som föregångare inom den här musikal-teater möter hiphop-grejen, känner du ett ansvar för att ”representera kulturen” på ett visst sätt?
– Man vill ju så klart inte att det ska bli corny, men det är nog ingen risk med tanke på vilka som är inblandade.
Just musikal har ju ett rykte om sig att vara både corny och inte så autentiskt.

Har det varit svårt att kombinera det med hiphop, som lägger väldigt mycket vikt vid äkthet i historieberättandet?
– Nej vi är trygga i vilka vi är och hur vi skriver. Jag tror att folk som ser föreställningen kommer känna det också. Det här är inte “West Side Story” liksom. Jag ser det som en blandning mellan teater och en hiphopshow, säger han.

”Bra där!” är en återförening för Labyrint i ett helt nytt medium – även om Jacco inte är med på just det här projektet. Men Aki vill inte kalla uppbrottet 2019 för en splittring. ”Det var mer som en paus”, säger han. Synergin är fortfarande där när de ses, oavsett om det är en teaterföreställning eller albumturné.
– Vi är som Wu-Tang! Vi fortsätter hoppa på varandras grejer och samarbeta. Vi kan varandras dynamik vid det här laget.

Under hösten hade debutalbumet ”Labababa” 10-årsjubileum (något som de enligt Aki firade med fina sms till varandra), men Labyrintmedlemmarna har gjort musik längre än så. Aki har hunnit se den svenska hiphopen gå från en underground- rörelse till en kulturell mittpunkt. Jag frågar hur han ser på Labyrints musikaliska arv så här i efterhand.
– Man hinner inte tänka på sitt legacy när man är inne i det. De tankarna har kommit nu på senare tid. Jag är jävligt stolt över vår del i hiphophistorien. Jag har alltid velat sätta spår och velat att man inte ska kunna prata om svensk hiphop utan att prata om mig eller Labyrint. Och det känner jag att vi lyckades med. Det känns fortfarande overkligt när folk kommer fram och berättar hur mycket ens musik har betytt för dem.

Hur vill du att man ska sammanfatta ert arv och avtryck på hiphopsverige?
– Att även om vi berättade om en dyster verklighet så fanns det alltid en stolthet och en känsla av ”vi kan bättre” mellan raderna. Jag vill att man ska känna att vi försökte ena folk genom vår musik.

Det är lätt att fastna i nostalgi när man pratar med Aki. Han har musik, hiphophistoria och anekdoter i kvadrat. Men Aki själv blickar helst framåt, mot nästa grej.
– Det är farligt att fastna för mycket i nostalgi, men det har aldrig varit något problem för mig. Det känns inte som att jag är klar än och det finns fortfarande nya grejer att testa.

Som teater?
– Precis!

I samma veva som musikteaterföreställningen har urpremiär, så släpper Aki också den tredje och sista delen i sin EP-triologi ”Gänget & Jag”. Den senaste delen släpptes i november 2021 och har gästinhopp från Nigma, Simeon, Vic Vem och Lil Ghettostar. Det är lätt att göra kopplingar mellan framför allt den sista låten på EP:n, ”På min tid”, och Akis musikteaterprojekt. Låten har ett historieberättande i realtid med två karaktärer som rappar mot varandra. Det påminner lite om en musikal i strukturen. Det påminner också mig om Prince Paul-plattan ”A Prince Among Thieves”, så jag droppar den referensen i förbifarten.
– Just den plattan har faktiskt inspirerat vår hiphopteater, avbryter Aki.

På riktigt?
– Jag hörde den när den kom ut och tänkte: det här vill jag göra, fast med rappare i Sverige. Det var en tanke för tusen år sedan, men det var där någonstans som idén med att göra en hiphop-musikal kom till.

”Gänget & Jag”-EP:n innehåller också tankar kring att bli gammal i en ung kultur. I refrängen på den New York- skitiga ”Allt jag kan” rappar han ”Rappa om något annat bre, jag svär du är för gammal bre / Det är alltid samma skit, men det här är allt jag kan”.
– Hiphop är ju fortfarande en ungdomlig kultur där det är lätt att glömma sin plats. Men jag har insett att jag har min egen grej och så länge jag tycker att det är bra, så är det bra. Att tänka ”hur mycket kommer den här streama” blockar bara min kreativitet. Man måste göra det för att det är roligt. Det är där allt måste börja.

Med Labyrint var Aki en underdog – i refrängen på ”Ortens Favoriter” passade han på medias recensioner och priser
– och på sin senaste EP jämför han sig med hiphopsluggern Sean P (”the brokest rapper you now”). Jag undrar om han fortfarande känner sig som en underdog i hiphopsverige.
– Jag chillar och lever på musiken nu för tiden. Det är inte samma struggle som det var i början. Men ibland kan jag känna mig som Sean P, du vet, snubben som skriver musik trots att ingen lyssnar, men skiter i för att han trivs så bra med sina egna bars. Jag försöker bara överträffa mig själv nu, jag försöker inte imponera på någon annan.

Intervju: Axel Almström
Foto: Maria Lilja