Omslagsintervju från Kingsize Magazine #2 2025.

Det har gått nio år sedan en av ortens favoriter släppte ett album. Han gör inte musik för sig själv längre, utan ”För oss”. Aleks går från mörker till ljus och axlar rollen som en lysande fyr i en allt råare värld. 

Sommaren 2024. En vardagsnatt i spärren i Globens tunnelbanestation. Kiosken är stängd och nedsläckt. Nattarbetarna och klubbesökarna från Slakthusområdet har redan tagit sista tåget hem. Föga anade de när de blippade sina kort genom spärrarna vem som satt i biljettkuren. Mannen  – med en av Sveriges vackraste och känslosammaste röster – sitter innanför glaset och skriver intensivt på sin mobil medan ett beat strömmar ut från den medtagna högtalaren, han nynnar en melodi och testar orden. Långt innan sångrapen hade letat sig upp på topplistorna hade hans vokaler förgyllt odödliga klassiker som HighWons ”Från hjärtat”, Ison & Filles ”Stationen” och remixen av Labyrints  ”Ortens favoriter”. Nu skriver han på en ny låt inför att han ska till studion nästa dag. Det går snabbt att skriva denna natt; flowet, melodin, texten kommer enkelt till honom. Den får namnet ”Eran låt” och blir första singeln från hans kommande tredje soloalbum.

Allt började i förorterna längs tunnelbanans röda linje söder om Stockholm i början av 2000-talet. I Skärholmen fanns en ungdomsgård med musikstudios som ungdomar från närliggande förorter graviterade mot. Aleksandar ”Aleks” Manojlović var en av dem. Tillsammans med sin kompis Jeromy och Hoosam (HighWon) hade han en rapgrupp; I.N.T (Improvement Never Turns). 

På en hemmafest en kväll fanns det ett piano, någon började rappa, och Aleks började freestyla. Men inte rappa utan sjunga. Det var generellt fortfarande inte särskilt hög status att sjunga inom hiphopsfären, Aleks hade fram tills dess sjungit för sig själv hemma, lekandes med sin synth. De som hörde honom blev dock hänförda. På ungdomsgården spreds ryktet om hans abilitet, bland andra till Ison & Fille, som också spelade in där och Aleks ombads sjunga en refräng. Resten är som det heter historia. 

Masse Salazar, producent som var med på den tiden och har fortsatt att arbeta med Aleks även på hans nya album säger: 

– Aleks refräng på ”Från hjärtat” är ikonisk. Han var med och formade och satte prägel på en helt ny våg av förortshiphop. Aleks var unik, det var mycket känslor. För mig personligen var låtarna också speciella för att han sjöng om de förorter där jag växt upp i och kunde känna igen mig i mycket. 

Aleks kärlek för hiphop växte fram främst genom västkustartister som Snoop Dogg, Kurupt, Nate Dogg och Tupac. Men hemma var stereon på konstant och hans mamma och syster hade sedan länge matat honom med popmusik av Julio Iglesias, George Michael, Michael Jackson och även gammal rock. Aleks var snabb på att suga upp ny dansmusik och r&b som var i ropet, och nämner även ett flertal filmer som gjorde intryck på ett då inte ens tonårigt barn hos mamma i Fruängen och farmor i Alby. 

– ”Sisters Act 2” med Lauryn Hill blev jag jätteinspirerad av. R&b på 90-talet och början av 2000-talet var så avancerad, ”layered” med stämmor och instrument. Vissa var jättesliskiga men också grovt musikaliska, berättar Aleks på ett café på Söder. Det är Ramadan och han fastar och endast jag som dricker något. 

– Jag lyssnade och försökte lära mig. Det var något väldigt stort att mäta sig med men jag hoppas ändå att jag fått en viss touch av det när jag själv skapar.

Men hur kommer det sig att han slutade rappa frågar jag, även om hans rap- och sångstil på hans första album idag skulle klassas som rap som många rappare ägnar sig åt. Aleks må sjunga, men han låter hiphop. 

– Jag är bättre på att sjunga helt enkelt. I sången kan jag fortfarande använda mig av rapen, men sången ger mig ett större uttryck och möjligheten att kunna ta andra vägar. Titta på riktiga lyricister som STOR och Erik Lundin, även Fille. Jag kan nämna fler som verkligen har tagit rapen till en viss nivå. Jag är bra på att rappa, som på ”Fruängen”, men mot dem kan jag inte tävla. Rap är en ”competition”. Om man ska rappa då måste man vara med och ”compete”. Jag har en tävlingsådra i mig, men inte gällande musiken. Musiken är ett sätt att uttrycka mig på, jag behöver inte tävla med någon om att kunna uttrycka mig. 

– Jag vill inte ens vara nummer ett. Jag behöver inte vara nummer två eller tre heller. Jag kan vara nummer fem. Då kommer jag vara glad. Jag vill bara kunna få uttrycka mig, förhoppningsvis komma ut och spela live och få ”viba” med människor som gillar min musik. 

”Fruängen”, det åtta minuter långa avslutningsspåret på hans debutalbum ”Inte längre fiender” från 2012, handlar om barndomen och om Aleks pappa, som hittades skjuten den 27 maj 1992, på en nattklubb som drevs av en inom den ökända jugoslaviska maffian. Aleks var nio år då. 

”…en av den svenska musikhistoriens starkaste uppväxtskildringar” skrev DN om ”Fruängen” i en recension av hans konsert på Hamburger Börs i Stockholm 2012, som fick högsta betyg. 

I Nöjesguidens recension av albumet står det: ”Alla kommer att uppmärksamma den drabbande Fruängen, men för mig är det i Känsla med Fille och Sabo och i En dröm med en screwad Ison på refrängen som Aleks strålar allra mest på det där självklara, högst melankoliska sättet som gör en ledsen och lycklig på samma gång. Aleks är på många vis helt unik i svenskt musikliv.”

Aleks tog hem en Grammis och fick vara förband åt D’Angelo. Men sedan blev det tyst. 2016 kom hans andra album ”Livet mellan raderna”, som även det tokhyllades. I Sonic Magazine jämfördes han med Donny Hathaway och skribenten skrev: ”Det är stunder då jag har svårt att erinra mig om jag över huvud taget hört en bättre svensk soulsångare.” Men som ofta med den så kallade svåra uppföljaren är hypen borta, och trots det positiva mottagandet tog karriären aldrig riktigt fart. 

Aleks gjorde nya försök med några singlar, men pandemin satte helt stopp för drömmen att leva på musiken. Med ett barn på väg valde han att ta ett vanligt heltidsjobb, som han fortfarande har. Det har gått nio år sedan senaste albumet. Det är dock inte enbart ekonomi eller tidsbrist som påverkat tiden mellan släppen. 

– Musiken får ta den tid den tar helt enkelt. Hellre att man kommer med någonting som man känner att man vill stå för och som känns nära för en själv än att man bara försöker hänga med i svängarna hela tiden. 

Skriver du hela tiden?

– Jag försöker ha någon koppling till musiken oavsett. Men det har funnits perioder där jag har varit helt frånkopplad. När covid kom och jag var tvungen att lägga musiken på is var det fett tufft i början. Men det positiva är att det gav mig tillbaka glädjen till att vilja skapa musik. Det fick mig att förstå vad jag saknade med musiken som jag kanske hade blivit lite van vid. Det gav mig en annan tacksamhet till att jag ens får sitta här nu och prata om ett album jag gjort. 

Vad var det med musiken du saknade? 

– Jag älskar att skapa musik, att vara i själva skapandeprocessen. Jag tror att många kan relatera till det, man kan nog likna det med när man gör någonting som man helt kan ”zona” på. Vissa kanske kan ”zona” på att spela ett tv-spel. Då försvinner tiden och hela världen, man är bara i det. Så är det för mig när jag skapar. 

Är det kämpigt för dig att skriva eller går det lätt?

– Ibland lätt, ibland svårt. Ibland känner jag att det fattas en särskild låt, då vet jag mer exakt vad jag vill och då är det lättare. Det svåra är att jag släppt ganska mycket musik och touchat många ämnen. Jag vill inte göra samma låt två gånger så det kan vara en utmaning att hitta nya vinklar. Jag vill också nämna någonting som kan vara utav värde för lyssnaren. Jag vill inte bara släppa vad som helst. Jag vet hur stor kraft musiken har och vill kunna stå för vad jag säger. Min intention är att vara positiv, även om jag nämner mörka delar.

”Dystopia”, producerad av Mack Beats, en annan långtida samarbetspartner, är en betydelsefull låt för Aleks. 

– Skivan är väldigt positiv och centrerad kring var man själv är någonstans, så jag behövde något annat. Var och en av oss som är kreativa, har någon makt eller plattform, borde lyfta saker som är fel. Men många är rädda för att förlora pengar och sina karriärer. Man behöver inte ändra världen och att bara göra sådana låtar skulle vara tråkigt, men jag tycker ändå det är viktigt att säga ifrån.

Förutom redan nämnda producenter ligger även Viktor Ax bakom några av spåren. Masse Salazar berättar att Aleks är väldigt involverad i produktionen. Med andra artister är gången ofta att Masse har ett färdigt beat som artisten skriver en text till. Låtarna med Aleks är mer ett samarbete från grunden. Aleks kan ha en lös grundidé och så jobbar de upp musiken kring det. 

Aleks ser det nya albumet som sista delen i en trilogi, det lyckliga slutet efter en lång, mörk vandring. I början gjorde han musik mycket för sin egen del, som terapi och att det var häftigt att vara i en studio. Nu gör han musik för andra, eller ”För oss”, som albumtiteln är. Hans konst har ett högre syfte, han vill vara en positiv del i en rätt mörk värld, att inte låta rädsla styra. Något slutgiltigt avslut är det egentligen inte, utan snarare en början på något nytt.

– Jag vill fortsätta göra musik och göra fler samarbeten. Jag märkte på Ison & Fille-spelningen hur mycket folk det finns som fortfarande gillar ens musik. Det är så skönt att jag är på den här platsen i mitt skapande, att jag har landat. Jag mår bra med mig själv inombords. Jag har kämpat med mycket saker tidigare som jag inte kämpar med längre och det är fett skönt. 

– Jag skapar på ett sätt som påminner om när jag började göra musik. Det är bara jättekul. När det var mitt jobb var jag tvungen att tänka på vad som funkar, hur det borde låta, allt det har försvunnit eftersom jag har ett fast jobb som täcker mina räkningar. Nu kan jag göra musik med glädje på ett annat sätt. Att misslyckas kan också vara det bästa, då blir du ödmjuk och du får chansen att börja om, livet är ändå vackert, säger Aleks med ett leende och fortsätter:

– Musiken är inte det viktigaste i mitt liv längre. Jag har vänner, familj och en god hälsa. Bara att man är frisk är en jätteviktig del i mitt liv. Det reflekterar man inte ens över när man är 20, förstår du? Musik är min konstform och den ligger mig jättenära om hjärtat, men tidigare var det en sorts egodriven tävling och det är det inte längre. 

Aleks röst har, som tur är, inte förändrats. Han rappar dock inte alls på ”För oss”, utan tagit in gästerna STOR (”Det är sjukt när jag lyssnar på hans verser, jag kan behöva göra replays för att höra hans punchlines, det visar på en artist som verkligen tagit sitt hantverk till det yttersta om du måste gå tillbaka flera gånger för att fatta en punchline”) och Tasha17K (”Hon är jätteduktig, när jag såg och hörde henne första gången kändes hon som någon jag vuxit upp med, var en sådan bra vibe jag fick”). Musiken rör sig sömlöst mellan house, r&b, afrobeats och hiphop. Han dansar inte själv, och studerar inte olika stilar närgående, utan han tror det handlar mer om att han alltid lyssnat på olika sorters musik.  

Om tidigare album berörde hans föräldrars bortgång – även hans mamma dog tidigt i hans liv när han var i 20-års åldern – så är det en annan förlust som påverkat detta album. Låten ”Baba” handlar om hans farmor som gick bort nyligen. Baba betyder farmor på serbiska (Aleks ursprung är Montenegro och Finland). Det var farmor som tog hand om honom mycket när han var yngre, hon som alltid funnits där. Hon gav honom kärlek som ingen annan. Aleks var tvungen att ta en paus från inspelningen när hon gick bort, det kändes ett tag meningslöst att fortsätta eftersom hon inte skulle höra det.

Aleks är uppfostrad av farmor, mamma, fastrar, mostrar och har på nära håll sett kampen som kvinnor – framförallt ensamstående – för dagligen för sina barn, och barnbarn. Aleks utstrålar ett lugn, är ytterst trevlig och artig, eller ”en soft person” som Masse Salazar säger. Det var många som reagerade starkt och var förvånade när Aleks häromåret lyfte något som den kontroversiella influencern Andrew Tate sagt i en positiv bemärkelse. 

– Det sättet Tate pratar om kvinnor och som han beter sig är inget jag står bakom. Jag är uppfostrad av kvinnor. Det jag uttryckte mig positivt om är att han pushade för att maskulinitet skulle komma tillbaka. Det han sa var att som man ska du ta ansvar, träna, ta hand om dig själv, stå upp för det du tror på, kuva dig inte. Det är maskulinitet som rimmar med mig. I avsaknad av en man i mitt liv under min uppväxt är att vara pappa det största och viktigaste för mig i mitt liv. Jag ser mannen som en beskyddare och tycker inte det är något fel med det. Vi har levt i en feministisk era där det blivit normalt att säga att män är skit, jag tycker det har gått för långt. 

Är du feminist? 

– Nej, om det bara skulle innebära att kvinnor ska ha lika rättigheter, lika lön och sådant, då skulle jag vara det. Jag tycker vi kommit långt där. Historiskt hade jag behövt stå upp för kvinnan, nu känner jag att jag behöver stå upp för mannen och lyfta de frågorna. 

Men kan du inte lyfta dina värderingar utan att dra in Andrew Tate? 

– Jo, jag sa det då, att jag står inte för allt han säger, men det här tycker jag är bra. Jag nämnde Jordan Peterson också som jag inte heller alls står bakom.

I mitt huvud tänker jag på alla kvinnor som dödas eller utsätts för våld av män, hur kan någon då tycka att feminismen gått för långt. Jag uppfattar dock Aleks som en sådan person jag hade kunnat ha respektfulla diskussioner med, att saker han nämner om lika rättigheter är de facto feminism. Aleks börjar prata om en sjuklig manosfär där maskulinitet för unga män handlar mer om att ha de fetaste klockorna, värsta bilarna, att inte gifta sig. Aleks lever själv väldigt enkelt och han har slutat lägga ut sina åsikter på sociala medier utan tänker att musiken får tala istället. 

Bilderna på Instagram nu är när Aleks är ute och vandrar, campar och paddlar kanot. Han poserar med getter och marknadsför sin musik. En lång väg kan tyckas för en kille från betongen med invandrarbakgrund. 

Du hade kunnat vara en av de där grabbarna som suttit inne eller varit död. Du beskriver ofta svåra saker som du tagit dig vidare från. Vad är det som gjort att du lyckats? 

– Jag tackar Gud, och jag tror att det har hjälpt mig att jag alltid varit en reflekterande person. Kanske för att när min pappa dog var jag bara nio år och jag började reflektera kring mitt liv, vilket är väldigt ungt.

När slutade du att vara barn? 

– Jag kommer aldrig sluta vara barn. Jag tar mitt ansvar men man måste kunna ha kul och skratta åt skitlöjliga saker och leka. Jag leker med min son hela tiden, jag leker mer än vad han gör.

Hur ser du på orten där du växte upp idag? Jag syftar mer på orten som en kontext än en särskild förort. 

– Jag är jättetacksam till förorten och de människor som har funnits där. Det är en del av vem jag är och det gav mig mitt uttryck. Men det finns också en viss mentalitet som jag har haft – även som vuxen – som inte har varit positiv. Jag nämner det i ”Sayonara”, jag kallar den förortsdemonen. Det är svårt att förklara för en människa som inte har upplevt samma saker som jag och många andra med mig. Det är en form av mentalitet där jag sätter mig själv i en box. Jag tycker att vissa saker är svenniga som inte är det, utan som egentligen är utvecklande och positivt. Men min inre förortsdemon säger ”vad är det för svennig grej?!”. 

– Jag jobbar fortfarande aktivt med att ta mig ur den mentaliteten. Jag vill lämna förortsdemonen som försöker bura in mig, och samtidigt ta med mig det som är bra från orten; att aldrig ge upp, att stå upp för vem du är, att vara stolt över din härkomst, att kunna sticka ut.

Hur har förortsmusiken förändrats? 

– Skillnaden är att den har blivit mycket råare. Det är inte om din talang utan en tävling om vem som kan vara råast, där det kriminella dominerar. Det är synd att det har blivit så men det är vad det är. Jag är tacksam att jag har fått växa upp under eran som jag ser som hiphopens guldtid. Den är en del av mig, jag är en del av hiphop. Jag är glad att hiphop finns för våra yngre också. Det finns jättemycket talang och nu är svensk hiphop på topplistorna vilket jag är glad över.

– Hiphop kommer alltid vara i en formbar fas. Den kommer aldrig stagnera. Jag hade inte velat att hiphop var boom bap idag. Jag hade själv tyckt det var skittråkigt. Jag gillar att den får ta nya uttryck, leta sig in i nya gränder. Men jag hoppas den kan återknyta till folket, att den inte blir en corporate grej för mycket. Hiphop ska vara rösten, folkets poesi. 

Intervju: Marimba Roney
Foto: Susanna Tajik