5d944ee401aeb77a2d1320a2
queff-denniz-vostok-S
Recension – Queff & Denniz Prime “Vostok” (Album)


Av Malkolm Landréus.

 

 

Efter en elva år lång och omtumlande resa genom musikbranschen är det äntligen dags för duon Queff & Denniz Prime att släppa sitt första album. Skivan fungerar som den avslutande delen i trilogin med mixtejpet Greetings from Russia och EP:n Midnight in Moscow. Och om EP:n var grabbarnas resejournal är det här den sista expeditionen, som Queff själv uttrycker det på albumets titelspår.

 

Där Greetings from Russia i mångt och mycket var stökig och spårad, var den senaste installationen Midnight in Moscow betydligt mer dämpad och personlig. På samma spår fortsätter duon på Vostok; med vibrerande elektroniska produktioner av Denniz och bland det mest utlämnande textförfattandet av Queff till dags dato. Självförakt, drogproblem och prestationsångest är känslor som målas upp och beskrivs med en ärlighet och smärta som man inte kan låta bli att bli berörd av. Att peka på enskilda låtar där dessa känslor beskrivs som bäst är dock svårt, då i princip samtliga spår tangerar dessa beröringspunkter.

 

Det är också det som är svagheten med plattan, då melankolin blir näst intill överväldigande. Samtidigt är det när mönstret ska brytas som fallgroparna synliggörs. ”Min stil” är visserligen skön, med sitt röjiga Transformers-beat och en fyndig vers signerad Toffer, men electro-rock skapelsen ”Vill i väg” med Jack Moy blir svårsmält och trots att DBS-kollegan Mächy har hemmaplan på dansgolvsdängan ”Dax”, blir det för mycket Tiesto över det hela. Som bäst blir det när Queff får ventilera över de mer svävande och luftiga Prime-produktionerna. Förutom återanvända (och lysande) ”Mina polare” är det när instrumentalen döpt ”We were a great idea” flyter över till berättelsen i ”Samma tak”, som rap och produktion tillsammans får briljera.

 

 

Vostok är inte en skiva präglad av bländande rap eller storslagna produktioner. Det handlar om känslor. Affektiva värden. Smärtan i en strid som aldrig tycks ta slut. Den råa ärligheten i Queffs texter tillsammans med Denniz Primez karaktäristiska produktioner skapar en atmosfär som omfamnar hela albumet. Det hörs också att duon har jobbat hårt för att täppa till hålen och höja kvaliteten. Det har de lyckats med. Samspelet är bättre och låtarna mer solida och mogna. Även om det tekniska i utförandet ibland får lida, är det förmedlingen av känslor som får en att fortsätta vilja lyssna. Ibland är det allt som krävs.

 

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL