5e81bb9b7f80ce30463cf002
5e78b0917f33f434794a1c02
nas-kingsize-2013-S-foto-markoholmgren
Recension – Nas live på Berns, Stockholm (Konsert)


Av Alexander Kihlström.

 

 

Nas är onekligen en av världens främsta rappare genom tiderna. Oavsett smak så går det liksom inte att komma med något argument som är vassare än hela Nas diskografi. Förutom Illmatic, det bästa hiphopalbumet genom tiderna enligt många, är åren fram till nu kantade av en mängd klassiska låtar och album. Få rappare kan mäta sig med det Nas har bidragit med till musikvärlden överhuvudtaget.

 

 

Det gör ju per automatik att: 1. Man har förväntningar som är högt ställda, men: 2. Det är svårt för Nas att misslyckas med det bagage fyllt av låtar som han kan ta med sig på turné.

 

 

Jag var på den sena av de två konserterna Nas gjorde för dagen och där har vi ett av de största problemen jag har med spelningen. Nas var först bokad till just denna spelning, men den sålde slut så snabbt så Nas(?) ställde upp att köra en spelning till, några timmar tidigare. Hedervärt kan man tycka, självklart ska så många som möjligt få möjligheten att se ”God’s Son” när han väl är här! Men det påverkar också den ursprungliga spelningen. Nas röst tappar mer och mer kraft under spelningens gång, men det är ändå beundransvärt att han vågar ge 100% när rösten ska bära låten, som i crescendot i en låt som ”One Mic” t.ex.

 

 

Energin finns också där, givetvis. Nas är en rappare som aldrig går ut och ställer sig på scenen och försöker få det överstökat. Han älskar det han gör. Men det är inte utan att man undrar hur det hade sett ut om den tidiga spelningen inte hade ägt rum…

 

 

Början av konserten är bland det bästa Nas har gjort. Han börjar med ”The Don” som är en idealisk låt för att starta en show och visst vaknar folk till. Ganska tidigt drar han av en av hans absolut bästa låtar: ”N.Y. State of Mind” och det går inte att landa snett med denna perfekta låt, även om basslingan gärna kunde lyftas fram mer. Men det handlar snarare om ljudet på Berns som är bra på att suga upp ljud man vill höra, som rap eller bas, och lyfta fram mindre uppskattade ljudegenskaper som diskant. Men ljudet på Berns har recensenter tjatat om länge nu och det är ärligt talat inte fullt så dåligt som alla alltid säger, men visst finns det mer att önska där.

 

 

Nas kör igenom en imponerande lista av låtar som ”Represent”, ”The world is yours”, ”Street Dreams”, ”I Can” och självklart stannar han upp och säger att han inte kan göra en spelning utan att tillägna en låt till ex-frun Kelis och han kör ”Bye Baby”. Nas riktar sig till de svenska damerna i publiken och påpekar att han är singel, men att han bara vill ha ”crazy chicks” som klarar av honom…

 

 

Det blir också en period med klassiker där Nas frågar oss: ”do you remember this classic?”, vilket de flesta självklart gör. Men när Nas DJ Green Lantern (som gör ett utmärkt jobb hela kvällen och tänder till publiken när det behövs som mest genom att mixa in andra beats i klassiska Nas-låtar t.ex.) slänger på några av mina personliga favoriter som ”Shoot ’em up”, ”Phone Tap” (av The Firm) och ”Halftime” så blir det kortvarigt. Det känns som att man blir lurad på konfekten när man först blir oerhört peppad av att höra några av sina favoritlåtar för att sedan bli lämnad, suktandes. En del av showen Nas kan skippa, enligt mig.

 

 

Men ”classic-delen” slutar ändå i en klassiker, nämligen ”One Love” från Illmatic. Det blir ett okej plåster på såren och Nas gör det snyggt när han övergår till Bob Marleys klassiska låt med samma namn och passar på att hälsa till sin vän Damien Marley. Den förväntade allsången uteblir dock, mycket för att publiken inte verkar vara med på att det är just den låten som spelas lite kort.

 

 

Publiken får dock snabbt en chans till med ”Gor ur self a…” som genast peppar alla Nasty Nas-fans i lokalen igen. Green Lantern gör återigen ett snyggt jobb när han övergår till ”One Mic” och här får Queensbridge-rapparens röst jobba oerhört hårt. Man märker också av en energidipp nu mot slutet av konserten. Det gäller även delar av publiken och man ser att en del lämnar lokalen, dock med leenden på läpparna. Att de lämnar handlar förmodligen mer om jobb/skola dagen efter och SLs värdelösa tider på nätterna än Nas uppträdande.

 

 

Han avslutar dock så starkt han kan med ”Made you look” med den energi han har kvar. Han följer upp detta med att försöka sig på en ny låt, men misslyckas med att minnas texten tyvärr. Nas är dock ett riktigt superproffs och han lovar att han kommer att sätta den nästa gång han kommer hit och jag tror honom. Sista delen av showen dippar ändå en del och setlisten hade kunnat skyfflas om lite istället för att det nu slutar ganska lugnt och utan den där goa känslan i kroppen som man annars lätt får när man lyssnar på Nastradamus, en av de allra bästa rapparna genom tiderna.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Foto: Marko Holmgren

 

 

Red anm: Iggy Azaleas spelning som förband recenseras ej då skribent ej såg hela uppträdandet.

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL