Konsertrecension – Waka Flocka Flame på Debaser Strand, Stockholm


Av Emiliano Strauss.

 

 

Klockan är kvart över sju på kvällen. Strands dörrar skulle ha slagit upp för en kvart sedan. De är stängda och utanför är det tomt.

 

En timme senare, klockan kvart över åtta, är dörrarna öppna. Ett fåtal personer har hittat in. Lokalen känns tom och det är betydligt fler människor i baren som ligger vägg i vägg.

 

När klockan slagit halv nio intar Jaqe och Markus Price scenen. De femtiotal personer som stått utspridda i den tomma lokalen närmar sig scenen. Lite blygsamt presenterar Jaqe sig.

 

– Vi tydligen lite bråttom, men kör med det vi har, säger han.

 

Markus Price, som presenterat sig desto mindre blygsamt, smäller igång ett beat och börjar studsa. Publiken följer efter. Jaqe uppträder med nytt material som får ”I Centrum” att hamna i glömska. Det låter olikt det mesta och imponerar nog de flesta i rummet. Men tyvärr är Strand fortfarande tomt. Lokalen är varken svettig eller rökig nog. Jaqe avverkar sina låtar och går av. Det är för städat.

 

Klockan 21 går Dj Black Moose upp på scenen. Kingsizegalans favorit-Dj tar upp en mick och väcker liv i stället. Sedan ägnar han sig åt att samla billiga poäng med gamla hits. Publikmängden har dubblats sedan Jaqe klev av scenen.

 

När Abidaz ska gå på har Black Moose samlat publiken kring scenen. Precis som sin skånska kollega presenterar Abidaz en del nytt material. Det låter stenhårt och väcker nog intresset hos mer än en av Waka-fansen. Publiken studsar i takt, men återigen är det något som stör. Lokalen känns halvtom. Även om temperaturen onekligen stigit är det fortfarande inte svettigt nog. Inte rökigt heller, och det är fortfarande för städat.

 

Ungefär en timme efter utsatt tid, klockan tio, är det dags för kvällens huvudakt. Så fort den enorma sydstatsrapparen intagit scenen har han också tagit över den. Hans numera världskända headbang får dreadlocksen att dansa vilt. Publiken kan inte annat än att gå igång.

 

Framme vid scenen har svetten börjat rinna och stänka från publikens pannor. Det är packat med folk där och börjar bli riktigt stökigt. Men det räcker med att vända sig om för att påminnas om att lokalen fortfarande är halvtom. Röken saknas fortfarande.

 

Ju längre Waka Flocka Flame kommer med sin show, desto varmare blir lokalen. Efter ett par låtar känns det plötsligt halvfullt på folk. Ingen verkar kunna hålla sig från att studsa med axlarna och se arg eller äcklad ut. Vissa varvar det med hårdrockslikt diggande.

 

Waka själv gör detsamma. Han kör banger efter banger – No hands, Lurkin, I don´t really care, Bustin’ at ’em och Rooster in my rari för att nämna några – och skapar ett kaos som sprider sig allt längre bakåt i lokalen.

 

Mellan låtarna pratar han lugnt och rör sig sakta. Han konverserar med personerna längst fram i publiken, poserar för deras kameror och lånar till och med vissa av dem för att filma själv. En stillsammare underhållning som gång på gång avbryts plumpt av en ny banger. Ibland helt utan förvarning.

 

Det är tydligt att Waka Flocka Flame vill ha det stökigt. Han berömmer ständigt de som dansar vildast i publiken och bjuder efter ett tag upp två killar på scen. Han vill att de ska fortsätta vara vilda, fast med honom på scen. De får stanna resten av showen.

 

En stund senare ber han Dj Ace ta upp lite tjejer på scen.

 

– We need at least ten! säger han.

 

Ace slår på charmen och börjar bjuda upp. Vissa får han nästan tvinga upp. Det är inte lätt att hitta tio tjejer på Strand ikväll. Flera killar anmäler sig frivilligt men nekas. Till sist ger Ace upp och nöjer sig med de sju tjejer han fick upp. Han går tillbaka till sitt bord och sätter på Round of Applause. Hela scenen börjar dansa. De är omkring 15 personer nu.

 

Ace drar av sig tröjan och ställer sig på Dj-bordet. När basen sätter igång efter ett break hänger han sig i ljusanläggningen i taket. Waka studsar omkring på scenen och skriker ut rader och annat. Om han inte vore ett huvud längre än alla andra hade troligtvis mer än ett öga skadats av hans flätor.

 

När flera av tjejerna smitit av från scenen sätter Ace på ”Hard in da paint”. Många väntade på den. Men Waka ber honom vänta lite.

 

– We gotta get everybody on stage for this one, säger han.

 

Publiken tvekar lite men när det visar sig att han menar allvar börjar de strömma upp. Nästan bara killar den här gången. Waka själv hoppar ner. Han varnar för att det kommer gå vilt till. De som inte är redo för en mosh pit bör gå långt bak, säger han.

 

går igång blir det totalt kaos. Både på golvet och scenen. Flera gånger stängs musiken av när Dj-bordet stöts till. Men varje gång introt går igång igen är det som att det var första gången den spelades. När Dj Ace till sist ställt sig på bordet med datorn i händerna kan låten spelas i ett.

 

Sedan fortsätter konserten så. Ace står på bordet med sin dator och Waka driver omkring på golvet i mitten av en mosh pit. Efter en stund ber de publiken kliva ner igen och Waka går upp för att avsluta kvällen.

 

När han håller på att avsluta sin sista låt har klockan nästan hunnit bli elva. Lokalen känns nu överfull. Alla har svettfläckar på kläderna och synen är dimmig. Efter några minuter har nästan alla gått ut.

 

Utanför påminns man om att det inte var särskilt mycket folk på konserten. Lokalen var nog halvtom ändå. Men alla verkar ändå nöjda. Bara en kille hörs klaga:

 

– Fan, du rev sönder mitt linne när vi fackade ur med Waka, säger han till sin vän.

 

Det var värt det, kommer de snabbt fram till. De fick svettas och de fick headbanga med Waka Flocka Flame. Mycket bättre än så kunde ha varit.

 

 

Press

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Foto: Patrick Tyrrell



Publicerat:
Redaktionen



NULL