Roc-Marciano-Reloaded-S
Recension – Roc Marciano “Reloaded” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Om Roc Marcianos moderna gatu lo-fi “Marcberg” var skildringen av den känslobedövade gatusoldaten, så är ”Reloaded”, en utforskning av Roc Marcianos personas evolution. Genom både 2010s ”Marcberg” och årets ”Reloaded” framstår han som en omänskligt dedikerad kriminalbegåvning. Om gangster- och gaturappare på 90- och 00-talet hjärntvättades av ”Scarface” och ”New Jack City” till att undermedvetet finna något ädelt i att skapa ett imperium som kraschlandar, så visar Roc Marci inte några som helst tecken på att han lider av Tony Montana- syndromet. Han uppvisar istället en fokusering som zen entusiaster skulle bli avundsjuka på. Det gör
att orden ”you know the routine”, en tråkig klyscha i andra verk, framstår som den triumferande och livsfarliga sanningen. Det är både imponerande och kusligt.

 

 

Om jag inte har gjort det klar nog så här långt, låt oss få det ur vägen; Roc Marcianos ”Reloaded” är robust genre-rap. Minimalistiskt, bastant, rå, slående östkust gatu- och gangsterrap revivalism för 2012. Beanie, kängor, stor jacka och en näve pondus är allt du kommer att önska dig till julklapp efter att du låter Marcianos monotona röst konvertera dig till gaturap aficionado.

 

 

Marcianos öra för detaljer som fyller ut och skapar den där grandiosa cinematiska känslan går att uppfatta överallt. Samplingar, beats, ord, formuleringar, rösten, teman – inget av dessa saker känns undermåliga eller överflödiga. Allt har ett syfte och inget är ansträngt eller tvunget. Skicklige Marciano får det snarare att låta organiskt dystert. Han måste dessutom vara en av de bästa på att uttrycka sig underhållande om pengar ( ”been getting money since dinosours”, ”pockets got elephantitis”).

 

 

Beatsen följer alla samma iskalla boombap minimalism genom skivan. Majoriteten av de olycksbådande psykedeliska soulslingorna har Marciano själv satt ihop, ifrånsätt ett par spår som The Alchemist, Q-Tip, The Arch Druids och Ray West bistår med. De enda två gästerna är Knowledge Pirate och Ka (som Marciano samarbetar med på kommande plattan ”Metal Clergy”). Båda passar som handen i handsken och sistnämnde bjuder på minnesvärda rader ( ”my body heals faster than
the scars in my mind” ).

 

 

Genom ”Reloaded” rättfärdigar Marciano moraliskt korrupta handlingar med känslokalla yttranden som ”it all boils down to the green mama”. Kort och koncist. Behövs inte sådant beteende förklaras djupare då? I exempelvis ”Death Parade” är Roc Marciano hänsynslös i momenten där liv måste tas för att beakta ekonomin. En av de ”skyldiga” försöker slingra sig men med sedvanlig hotfull nonchalans rappar han ”man of the cloth /that bullshit and endless talk, ran its course”.
Fruktan i hans offers ögon går att se framför sig. Med det sagt, så låter han dig inte få motiven och förklaringarna till denna livsstil där och då. Sånt låter han dig leta efter. Om du nu vill. För Marci har inget emot att du mytologiserar eller demoniserar honom. Rädsla och rätta sorters rykten är bra för Marcianos typ av business.

 

 

Det är så han jobbar med sin rap. Vaga situationer och scener beskrivs upprepande. Han lämnar mycket fri för tolkning. Det är en fängslande teknik. Till skillnad från filmer och tv-serier så behöver man inte oroa sig över att ogilla huvudpersonens utveckling. Ja, Roc Marciano är den arketypiske gatusoldaten som klättrar uppför ”karriärstegen”, den premissen är den som måste köpas i början men mycket av de antydande detaljerna Marciano bjuder på är upp till ens fantasi och tolkning. Det går dock att se en viss utveckling från ”Marcberg” till ”Reloaded”; han lever ännu striktare efter gatans regler. Marci förstår sig på, men lägger inte lika mycket tid på existentialistiska frågor längre, som på ”Marcberg” där fasaden bröts ner mot slutet. Prioriteten är struktur och regler för att maximera och bevara inkomsten. Som han uttrycker det i en av många cinematiskt präglade rader, ”grind hard for the paper this is the tip of the glacier/ sip the henney whitout the chaser/ piss on the city from the skyscraper”.

 

 

När såväl sista spåret ” The Man” rullar igång, med vad som är den enda upplyftande samplingen på albumet, så känns det välförtjänat och katartisk när han rappar ”I turn pain into power”. En mäktig rad från ett av 2012s absolut främsta verk.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL