Av Niklas Thander.
Mixtapet Summer Knights är sprängfyllt av smarta dubbelmeningar; slagfärdiga, målande ordlekar och såklart: 90-tals vibb. Även om Joey Bada$$ är ledaren för en ny generation som är på väg in i rapbranschen är han kraftigt inspirerad av förrförra årtiondets hiphopscen, och blandar det nya med det gamla. Joey och hans Pro Era-crew kan referera till både Pokémon (”Young scorcher trying to evolve like Charmeleon”) och Harry Potter utan att det blir lökigt, medan slangen, interpolationerna, atmosfären och anspelningarna ständigt letar sig tillbaka till 90-talets New York-rap. På spåret ”Sweet Dreams” gestaltas känslan bäst när Joey upprepar citatet från Nas låt ”Loco-Motive”: ”stuck in the nineties”, vilket helt plötsligt kan ses från ett nytt perspektiv när personen som yttrar det är född mitt i det.
Den klassiska Stetsasonic-samplingen”Go Brooklyn” dyker upp ett flertal gånger på Summer Knights vilket är talande för den rådande stämningen i produktionen. Det finns en hel del kvalitet, och det är kanske inte så konstigt när man tar in väl beprövade kort som Alchemist, Oddisee, DJ Premier, Statik Selektah, MF DOOM och Lee Bannon. Men likväl är Pro Eras husproducenter, Chuck Strangers och Kirk Knight, bara några knappa steg bakom och mixen av det närproducerade och det importerade är en snygg indikation från Joey Bada$$ om att han tror på sitt crew. Dessutom spottas alla gästverser av kollegor från kollektivet (med undantag av ett inhopp från Smoke DZA), vilket allt som oftast håller god standard och bjuder på en riktig höjdpunkt: Kirk Knights come up-vers på ”Amethyst Rockstar” som kan vara den bästa på tapet.
Vad gäller Joeys rap så är det mest utmärkande hans enorma självförtroende. Det är inte bara orden det leks med (framförallt homofonerna är i toppklass), utan även tonfallet, röstläget, flowet och utstrålningen är konstant i rörelse. Trots detta saknar jag en viss variation ämnesvis, då flertalet låtar fastnar i en ”weed’n’pussy”-mentalitet och blir något av transportsträckor, visserligen underhållande sådana, fram till huvudattraktionerna. ”My Youth”, ”Word Is Bond”, ”95 Til Infinity”, obligatoriska posse-cutten ”Sorry Bonita” och ”Unorthodox” håller alla riktigt hög klass. Rörande hyllningsspåret ”#LongLiveSteelo” till bortgångne Capital Steez får också en hedersomnämning, men är helt enkelt på tok för kort. Även om Joey Bada$$ bara är 18 år, har han redan visat såpass mycket under året som gått sedan genombrottstapet 1999 att det är dags att ändra den benämning som ofta tillskrivs honom. Istället för ”en av de mest talangfulla unga lyricisterna” är han rätt och slätt ”en av de mest talangfulla lyricisterna” på rapscenen idag. Det är med stor förväntan jag ser fram emot att få följa ännu ett år i Joey Bada$$ karriär.
