buckshot_9thwonder_solution-S
Recension – Buckshot & 9th Wonder “The Solution” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

”The Solution” är fortsättningen på 9th Wonder och Buckshots samarbete, som vid sin start 2005 var en något överraskande kollaboration. Två album senare vet man vad man får. Buckshot har lyckats solidifiera sig som en habil rappare utan att leva för mycket på gamla meriter och 9 th Wonder lyckas
fortfarande att hålla utvecklingskurvan uppåtriktad, trots att han vid det här laget börjar närma sig veteranstatus. Deras tidigare album, ”The Chemistry” (2005) och ”The Formula” (2008) är två album jag återupptäcker med jämna mellanrum, för att sedan glömma och så håller det på. Varje gång slås jag av hur bra de två passar ihop. Precis som på debuten visar ”The Solution” att kombon har en speciell anknytning till varandras förmågor. Buckshot har en in-your-face närvaro utan att behöva skrika ut sina rader, vilket behövs till 9ths beats. Han leker med melodiska intonationer, och manglar dämpat fram ömsom skryt-rap, ömsom vardagsreflektioner över drömlika, silkeslena produktioner, med basslingor och trummor som påminner om legenderna Pete Rock och Dilla. Beatsen domineras av inslag och samplingar av klassisk soul, och det är allt som oftast fantastiska tillämpningar av en samplad fras, ord, wail eller jämmer. Produktionen är rakt på sak medan man kan hitta Buckshot utanför ramarna, rappandes utan ett mål i sikte. Men det är ren, jämn rap utan utsmyckningar och det haltar aldrig. Raderna nedan är ett exempel på Buckshots lyrik när den är som bäst:

 

”I said two things – every hustle got a hassle/
Watch the money on the lasso, it comes with a string/

 

En av styrkorna är att de får det att låta enkelt, när det egentligen är ganska komplext. Texterna sträcker sig bortom Buckshots gäckande flow och beatsen flyter obesvärat fram, vilket gör att man lätt missar den eleganta sofistikerade kopplingen som låter de två skilda förmågorna skapa något
enhetligt. Om albumet saknar någonting, så är det hooks – i och med att de bara har två gästartister försöker Buckshot själv att stå för refrängerna vilket i princip bara lyckas i ”The Feeling” och ”Keep It Going”. Jag förstår och respekterar försöket att göra ett så sammansatt album som möjligt, men i längden undrar man hur det hade låtit om någon bättre än Dyme-A-Duzin (Phonte?) hade fått spetsa ett eller två av 9ths fantastiska soulbeats.

 

 

Det visar sig efter ett tag att Buckshot är, trots sin talang, för endimensionell för att kunna hantera ett helt album, och skulle behöva lite stöd för att leva upp till 9ths beats. Följden blir att Buckshot försöker för hårt för att serva beatsen och kan inte hindra sig själv från att yttra sig ens i breaksen, istället för att låta beatet rulla. Det hela visar sig så tydligt på det avslutande titelspåret, där Buckshot uppmanar alla producenter att lyssna och lära från 9th Wonder medans han dränker beatet till den absolut sista sekunden. 9th Wonder räcker upp handen för att svara, men likförbannat är Buckshot snubben som skriker ut svaret. Nej Buckshot, jag vet att du kan, men du måste lära dig att låta de andra i klassen komma till tals. Buckshot får betyget: godkänt. 9 th får betyget: mästerligt. I slutändan är det ett vibrant och levande album som har attityd, och de visar att de har en samhörighet som de gör klokt i att hålla fast vid.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL