”Populärkultur blir dyrare på grund av ökad inflation och ökade produktionskostnader, som exempelvis stigande papperspriser för tidningar och ökade gager för artister som gör att konsertbiljetter blir dyrare.”

Det svarar Google Gemini på min googling: ”Har populärkulturen blivit dyrare?”

Det är en känsla jag burit på ett tag, att priset på populärkultur skenat. Då menar jag att det har skenat snabbare och våldsammare än andra delar av samhället, för allting blir ju, precis som Gemini så korrekt återger, dyrare med tiden. Särskilt de senaste åren med pandemier och en omvärld i politisk gungning. Matvaror, flygbiljetter, elctricitet, bensin, hushållspapper; allting har blivit dyrare.

Utan att vara nationalekonom kan jag förstå varför. När Ryssland stänger av gasledningar ökar elkostnaderna i Europa. När Trump smaskar på tullar stiger priset på allt från stål till tvättmaskiner för att importkostnaden ökar och därmed slutpriset. Om ett fraktfartyg fastnar i Röda havet eller Panamakanalen eller blir stoppat av rebeller blir logistiken trög och allt på butikshyllorna följer i pris. Jag förstår att när torkan slår ut skördar i Sydeuropa blir grönsakerna dyrare, och att när kronan försvagas blir nästan allting dyrare att köpa in.

Konsumenten står sist i ledet och tar den hårdaste smällen. Särskilt mycket svider slaget när lönerna inte hänger med. Så har det varit i flera år.

Allt det här förstår jag på något abstrakt plan. Desto svårare ter det sig för mig att förstå hur populärkulturen blivit en lyxvara. Visst, populärkulturen, som definieras som ett ”samlingsbegrepp som täcker flera kulturella fält, t.ex. populärlitteratur, populärmusik och populärpress” enligt Nationella Uppslagsverket, har många ben, och alla har inte skenat i pris.

Men signalerna är för mig tydliga.

• Biobiljetter startar på 200 kronor, sen tillkommer 3D, Dolby Atmos, IMAX, VIP, käk, snacks. Räkna på 500 kronor.
• Att titta på Sverige-match kräver ett abbonemang på 399 kronor i månaden. Det har alltid varit en folklig rättighet utan kostnad.
• Konsertbiljetter kostar sällan under 1 000 kronor, oftast över 2 000 kronor. Det vill säga om man får tag på en biljett. Andrahandsmarknaden är superfansens Mordor.
• Att gå på museum kostar allt som oftast några hundralappar, förut var det gratis.
• Mat och dryck på stan är inte längre någonting de flesta har råd med. Det är en lyx som måste budgeteras för.
• Evenemang, nationella som lokala, kräver numera inträde. Att ta med barnen på någonting som inte kostar finns snart inte.
  

Jag menar att kostnadsökningen inom populärkulturen inte speglar samhällets breda ökning. Kanske känns det så för att populärkulturen ligger närmare hjärtat, för att det känns som att den alltid ska finnas på tillgängligt avstånd för alla, oavsett omvärldsläge och sittande regering. Kanske är jag bara bitter. Eller så pågår det något mörkare.

Förbehåll för foliehatt, jag ska förklara vad jag funnit. Eftersom Gemini försåg mig med en självklarhet till svar, långt från tillfredställande och tillräckligt, gjorde jag det som var norm för bara några år sedan: jag sökte vidare på egen hand.

Under ekonomiskt osäkra tider blir rika rikare och fattiga fattigare. De ekonomiska samhällsklyftorna ökar under lågkonjunkturer. Den här effekten är känd sedan 1940-talet, då ekonomer under depressionen fastslog att inkomstjämlikheten tilltar under ekonomiskt svajiga tider. Sedan finanskrisen 2008 har inkomstjämlikheten ökat år för år. Det bästa som kan hända samhällets ekonomiska toppskikt är kris och panik på marknaden.

I en artikel från New Statesman berättar skribenten Will Dunn att han i en intervju med lyxvaruhuset Harrods överhuvud såg hur lyxchefen slickade sig runt läpparna när de talade om den lågkonjunktur som vrider om Storbritannien: “The rich get richer in a recession”, sa han.

Burberry rapporterade nyligen det starkaste året på nio år. Aston Martin likaså. Och Harrods sitter med guldvittring för att deras klientel tjänar pengar på samhällsekonomiskt motstånd. Samtidigt ritar arbetarfamiljer upp budgetkalkyler och rör sig eftertänksamt längst livsmedelsbutikernas gångar. Man äter bara på stan när någon fyller år.

Huvudfaktorerna till fenomenet är att låginkomsttagare är mer utsatta för arbetsosäkerhet och att eventuell arbetslöshet varar längre. Den gruppen är också känsligare för prissvängningar, särskilt på nödvändiga varor som mat, drivmedel och elektricitet. Även räntan slår hårt mot människor som redan lever på tajta budgetar, mycket eftersom de i regel har högre lån.

På andra sidan vågen finns de rika; för dem innebär en skakad ekonomi rabatter och investeringsmöjligheter. Eftersom de har kapital att investera i osäkra tider tenderar de att tjäna pengar eftersom de köper billigt och säljer högt när ekonomin återhämtar sig. Högre räntor kan tvärtom gynna de allra rikaste, vars pengar växer snabbare.

Nu åter till populärkulturen. När Oasis annonserade sin comebackturné var trycket enormt. De som ville komma över biljetter förstod att det skulle krävas motivation, ihärdighet, en gnutta tur – och en stor summa pengar. För många blev summan dock större än vad de trott eftersom arrangörerna använde sig av dynamisk prissättning. Priserna skiftade friskt mellan 96 och 400 euro. På andrahandsmarknaden var siffrorna dubbla.

Biljettpriser är inte längre siffror på en affisch, de är rörliga mål. Arrangörer höjer eller sänker priset i realtid efter trycket i kön, ungefär som flygbiljetter, fast med större svängrum. När efterfrågan exploderar, som vid Oasis-comebacken, stiger marknadspriset och de bästa platserna blir dyrast först. Det kallas ofta platinum eller liknande och har granskats av myndigheter just för att fans riskerar att betala långt över utgångspriset när algoritmen skruvar upp. Det är ett recept för att exklusivisera, ett sätt att pressa priserna så högt det går. Resultatet är att de som har råd får platserna.

Det här blir vanligare och vanligare. 2025 markerade ett rekordår för svensk konsertkultur; Ed Sheeran, Lady Gaga, Kent, Håkan Hellström, Billie Eilish, de är toppen på ett isberg av artister som intagit svenska arenor i år. 

Varför just i år? Slump? Eller kan det vara så att det finns stora summor pengar att hämta i en skakig tid eftersom ekonomitoppen drar ifrån. När de med mest pengar klarar högre priser riktas utbudet mot dem.

I skakiga tider söker arrangörer säkra intäkter. Företagsköp, premiumloger och resvilliga fans fyller de dyraste raderna först. Svag krona och högre kostnader pressar resten uppåt. Resultatet märks på läktaren: samma show, högre tröskel. Inte för att kulturen blivit finare, utan för att tillträdet blivit exklusivt.

Tiden då en konsert kunde vara spontan är över. 

Här någonstans blir frågan politisk, inte bara personlig. Om vi vill att populärkulturen ska vara vardag och inte lyx måste någon ta strid för tillträdet. Det går att göra utan att förstöra kalkylen: öppna fler billiga platser, stoppa överdrivna avgifter, redovisa prissättningen, satsa på fria eller låga inträden i det offentligt finansierade. Låt barn och unga gå före.

Det handlar också om idéer. Vänj inte publiken vid att allt är premium. För gör vi inte det riskerar flera destruktiva beteenden att förstärkas, exempelvis kultur på krediter. Om än det är ovanligt så händer det att människor lånar pengar för att finansiera kulturella upplevelser, exempelvis dynamiskt prissatta konserter. Vi vill nog inte veta hur många som lånade sig till en plaststol på Oasis-turnen. Ansvarstagande banker som Lån & Spar Bank viftar ständigt med denna påminnelse: att lån ska bära sådant som bygger värde över tid, inte biljetter som är slut i morgon.

Gör i stället plats för det enkla: ståplats, matinéer, lokala scener, bibliotekens program. Låt en kväll i salongen vara möjlig även den månad elräkningen kom (vilket desto värre är varje månad).

Jag bad en AI förklara varför allt blivit dyrare och fick ett svar om inflation. Sant men tunt. Det mörka är något annat: när toppen drar ifrån flyttar kulturen efter. Vi kan acceptera det. Eller så bestämmer vi oss för att populärkultur faktiskt betyder för alla. Då börjar arbetet här: sänk tröskeln, öppna dörren, släpp in fler.