Sveriges-Snyggaste-Rappare-2018-S
Intervju: Sveriges Snyggaste Rappare


 

 

Thomas Gunnarsson har länge, och på nästan alla sätt det går, varit en del av den svenska hiphopkulturen. På 90-talet var han en del av svenska graffitivärlden och sedan dess gjort konst som Art By OKOK, Sveriges Snyggaste Klottrare och projektet Tags And Throws. Nu lägger han även till Sveriges Snyggaste Rappare i sin portfolio och återvänder till rap för första gången sedan början på 00-talet, då med gruppen The Narcissists. För Kingsize berättar han om paraplyet varunder hans konst verkar, att bomba tåg och dricka ayahuasca, att söka inåt och hitta huvudkaraktären för albumet ”Tommy”.

 

 

– Sveriges Snyggaste Rappare är egentligen bara ett namn under OKOK. På samma sätt som jag tittar på mitt fotograferande, filmskapande eller målande så ser jag rappen som en del av det, under samma paraply. Att vara konstnär och få uttrycka sig på det sätt man vill och inte vara rädd för att testa olika sätt att få ut sina känslor. Det är olika verktygslådor, kan man säga.

 

Thomas Gunnarsson har verkat inom den svenska hiphopkulturen och dess förgreningar på många olika sätt och i många olika skepnader. Det mesta har varit relaterat till konst, men han har även varit en del av kollektivet RMH (Respect My Hustle) under tiden Adam Tensta gjorde succé med ”My Cool” och man kunde fått skivkontrakt med Interscope. Men det var graffitin som tidigt fångade hans intresse, tack vare filmer som ”Beat Street” och ”Style Wars”.
– Jag började först försöka dansa breakdance, innan graff, men den stora förändringen kom när min mamma tog med mig till en vägg i Huvudsta. Det var en hel tunnel som var målad. Då fattade jag inte att folk hade gått ut och gjort något olagligt eller att det var sprej. Men sen fick jag köpa två sprejburkar och måla väggarna i kolonistugan vi hade.

 

Det utvecklades till att han snodde pennor från skolan och bombade alla hissar på gården. Tack vare vännen och producenten Moonshine, som han senare bildade rapgruppen The Narcissists med, lärde han sig att måla. Men precis som de flesta som sysslar med konst har det tagit sig uttryck på många olika sätt och mynnat ut i flera olika projekt. Thomas menar att själva processen är den röda tråden i hans artisteri.
– Jag tror processen är det som kanske symboliserar mig mest. Att ta sig framåt, att göra mer. Jag kan skriva fyra verser och två hooks på morgonen, sen går jag till ateljén och målar på en canvas och sen går vi och spelar in här i studion och sen kommer jag hem och gör fyra teckningar. Det är väldigt korta stunder under min vakna tid som jag inte gör någonting kreativt.

 

Vi har en intervju med illustratören och konstnären MANDER i det här numret också, som berättar om hur graffitivärlden såg ut på 90-talet. Hur skulle du själv beskriva det?
– Tommys graffbakgrund eller sätt att vara graffitimålare på skiljer sig från mitt sätt att vara graffitimålare på, eller i alla fall sättet jag växte upp. Jag växte upp på K-line, på Kungsängen-linjen mellan Karlberg och Kungsängen då. Där växte jag upp med massa folk som målade ”burners”, dels lagligt men också mycket längs linjen. Vi var såna som tog en rollfärg, rollade hela väggen och skissade upp i totalt mörker i en och en halv timme. Vi kunde stå i fyra-fem timmar och göra grejer. Sen drack vi fett mycket bärs och var ute och härjade och surfade på tågen och drog insidor och sånt men det var mer kopplat till att vi drack än att det var vår grej.
– Tommy är mer ute och förstör för att det finns massa problem i hans liv. Det är ett av dom uttryckssätten som finns kvar som han kan och som han kan få direkt feedback av. Så han är lite mer röjig i sin graffstil än vad jag har varit. Men jag har upplevt väldigt många människor som är som Tommy är.

 

”Tommy” är det första albumet under pseudonymen Sveriges Snyggaste Rappare och bjuder in till en intressant och mörk värld som enligt Thomas dels är baserad på hans egna erfarenheter och dels på karaktären Tommy.
– Stommen i karaktären Tommy kommer ju från mig och mitt liv och situationer som jag har varit i. Men jag har också plockat in karaktärsdrag och detaljer som inte har existerat i mitt liv, men som har existerat i min kompiskrets och människor man möter. Så det är ju baserat på ett riktigt liv till 60 procent kanske, sen har jag tagit in massa andra detaljer i det hela, för att kunna bredda historien så att den inte bara handlar om mig.
– Hiphop ska alltid handla så mycket om ”jag, jag, jag” – vad jag gör, vad jag har och vad jag är – jag tröttnade på det när jag började skriva. Så jag började skriva om massa olika karaktärer, men Tommy återkom hela tiden för att jag kunde koppla så mycket till honom på något sätt. Jag skrev så gott som hela albumet på en strand i Indien på tre-fyra veckor. Då kom historien bara. Det var som att jag öppnade upp ett universum lite, där jag kunde måla historier. Jag kunde genom Tommy ta upp saker som var svåra att ta upp själv.

 

Beslutet att återvända till rap kom framförallt tack vare Oskar Skarp, som också producerat hela albumet, då han ”tjatat på mig i typ sju år att jag ska rappa”. Resultatet är ett semi-introvert konstverk med ett säreget språkbruk och framförande.

 

Albumkonceptet och sättet du skriver och framför texterna är väldigt eget. Det känns som att du är en person som gör en poäng av att inte låta som alla andra, du kör ditt egna race?
– Jag försöker inte sticka ut medvetet, jag skriver på det sättet jag skriver. Jag sätter mig ner på morgonen, dricker kaffe och helt plötsligt finns det två-tre verser på datorn. Det kommer från någonstans, det är inte jag som sitter och tänker ut det. Jag öppnar upp någon form av sluss till ord. Jag har läst jävligt mycket böcker och är intresserad av ord, jag har strukit under saker i böcker i snart 15 år. Så man samlar ju på sig ett jävligt stort ordförråd och känsla för hur saker kan berättas.

 

Jag tänkte fråga just om du läser mycket, för du har ett väldigt utvecklat metaforiskt språk. Jag tänker på rader som ”Adam står i centrum och becknar äpplen till Eva”… Apropå att allt du gör har en konstnärsanda.

 

– Absolut. Jag har också läst och skrivit poesi, som ingen har fått läsa. Och skrivit sjukt mycket dagbok. Och i dagboksskrivandet, speciellt när jag har rest i Indien så har jag rest själv mycket, då sitter man bara på massa konstiga platser och det finns inget annat att göra. På något sätt har jag skrivit lite bok, i dagboksform, och på det sättet hittat hur man formulerar sig.

 

Jag gick tillbaka till din Gatuslang-intervju och det som var intressant var att du då pratade om att du ville använda konsten för att söka mer inom dig själv. Det är fyra år sedan. Är detta resultatet av det sökandet?
– Ja, men jag har gett mig in på den där grejen. Jag tror den stora switchen var när jag insåg att det finns ett till universum. Det är inte bara universumet utanför mig utan det finns ett universum inom mig också. Jag kom verkligen, verkligen fram till den insikten när jag drack ayahuasca i Peru med shamaner i djungeln under full ceremoni. Jag kommer från ett hem där det inte pratades om religion och Gud över huvud taget, det var mer ”dom där kristna människorna”. Så jag hade inget av det hemifrån, men jag hade börjat intresserat mig lite för det där. Ayahuasca funkar ju det på sättet att du tar dig dit när du är redo. Du är kallad att komma på något sätt.
– Sen har jag mer effektivt de senaste två-tre åren gått in mer i mig. Vem är jag? Hur beter jag mig? Vem vill jag vara? Vad står jag för? Vart vill jag? Varför blir jag arg på dom här sakerna? Analysera vad fan som händer.

 

Precis, det känns som att hela albumet är en dissekering av en själv som person och som inte hade gått att skriva utan att göra det…?
– Det tror jag definitivt att det är. Jag märkte det för en vecka sen, då hade jag inte lyssnat på albumet på två veckor och vi hade möte med en kille som skulle göra en video. Vi lyssnar på albumet och i mitten börjar jag bli helt gråtfärdig. Efteråt hade jag ingen aning om vad jag hade känt, förutom att det var starkt. Sen pratade jag med min flickvän om det och hon sa ”var det inte så att du kände dig stolt?”. Då klickade det i hjärnan. Folk som lyckas, tar sig från botten och upp, det är det som berör mig mest. Och helt plötsligt så gjorde jag det åt mitt eget album, vilket kändes lite pinsamt. Men på något sätt att Tommy lyckades gå från mörker till ljus, att jag helt plötsligt lyckades göra ett album från att inte ens ha rappat för ett år sedan… Då landade det. ”Det här är ganska fett ändå”. Jag tycker att jag har gjort en fet tavla, och det blev känslosamt.

 

Fan vad fint ändå, det är nog många som kanske aldrig får uppleva den känslan i sitt liv, att man verkligen tillåter sig själv att känna sig stolt?
– Och det där var så intressant för jag kunde inte sätta ord på det jag kände. Är det panikångest? Men sen fick jag ordet på det, ”du var stolt bara”. Det är också grejen med böcker, för det pratade jag om med vänner sen: om man läser mycket böcker får man ett större ordförråd och då får man också en större chans att förstå vad man känner. Vilket är en jävla viktig detalj, skulle jag vilja säga. Jag märkte det verkligen i den stunden.

 

Har du också använt Tommy som ett redskap för att gräva i dig själv?
– Jo, men absolut, lite. Jag har skrivit skitmycket efter ”Tommy” också och jag tror att grävandet egentligen börjar nu, efter det här. Tommy var nyckeln för att kunna gräva i mig, tror jag.

 

”Skaffar du rätt nyckel tar du dig genom rätt dörrar”…?
– Ja, precis. Allt är steg och ”Tommy” är nog definitivt en pusselbit in i massa andra världar.

 

På albumet nämner du en tydligt personlig detalj, DJ Fanatic som tog livet av sig. Har det också varit som terapi för dig att skriva låtarna?
– Det tror jag allt jag gör är. Nu vaknar jag inte så mycket med ångest, men förut gjorde jag det. Då behövde det gå snabbt innan jag började måla eller rita. Det behövde hända grejer. Att skapa är terapin och det här blir bara en del av det precis som i konsten. Ett av verktygen.

 

Är du en cynisk person? Jag tänker på rader som ”allihop besudlade sedan födseln av historiens vingslag”…
– Jag tror på oss. Jag tror fett mycket på oss! Jag tror att vi som mänsklighet lever sjukt mycket under vår potential. Men jag ser potentialen och jag ser att vi är på väg in i något form av ljus. Och jag är inte ensam. T.I’s nya album, J. Cole när han blir intervjuad… Saker är på väg att vända. Mörkret har skapat jävligt mycket retardness, retardness skapar inte så mycket ljus. Men nu är folk trötta på mörker. Nu tar jag upp ganska mycket av det också, jag pratar om knark och sånt… Men jag pratar inte så jävla promotande om det, jag försöker visa en annan sida.

 

Och det är väl det som är den röda tråden genom det här albumet också, resan mot ljuset för både dig och Tommy?
– Tommys mörker och ljus är lite mer extrema än mina. Hans mörker är mer plockat från andra människor runt omkring mig, medan den ljusa delen är mer mitt nu. Mitt mörker har aldrig varit så mörkt som Tommys. Visst har det hänt skit, både min mamma, min pappa och min storebror och tre personer från mitt graffiticrew har gått bort, men det har aldrig lett till ett sånt mörker. Däremot vägen till ljuset är en version av vad jag är men också ett försök att måla en bild till vem som helst därute att du kan också gå till en bättre version av dig själv. Det behöver inte vara Tommys väg, men det finns en väg för alla. Bara man ger sig fan på att man vill bli den människan. Och det har jag gjort. Jag är inte färdig, men jag har blivit väldigt intresserad av vägen och det hoppas jag faktiskt kan vara något som inspirerar människor som lyssnar.

 

Det är en sak som jag verkligen tror det här albumet kan göra, just för att du har satt mörkret i en intressant kontext som många kan relatera till eller åtminstone väcker känslor.
– Helheten ja, folk kan tänka sig att gå från ett mörker till ett ljus vart än ens mörker är och vilket ljus man än vill till. Men det är också vissa korta stycken och rader som folk fastnar för, har jag fått höra. Och det är ju en spegling av den personen, men reagerar på någonting som man funderar på eller känner igen sig i. Det är nog väldigt få som kan koppla direkt till hela Tommy-storyn. Men berättelsen att det kan gå bra från att det går dåligt är ju inte ny.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Emelie Viola Larne

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL