mwuana-2018-2-S
Konsertrecensioner Way Out West, dag 3 (Daniel Adams-Ray x Human, Kamasi Washinton och Mwuana)


 

 

Daniel Adams-Ray x HUMAN
Scen: Linné

 

Daniel Adams-Ray verkar vara född till att styra en scen. Med ett självsäkert grepp om taktpinnen i ena handen och micken i andra levererar han en komplett spelning, där tusen saker komprimeras till ett snyggt, modernt och poppigt paket. Här finns rap, sång, dans, lekfullhet, känslor och dans, som gör att partystämningen är hög trots att man är först ut på en regntyngd lördag. Det hjälper också att Adams-Ray har en portfölj av dunderhits att portionera ut, vilket sker genom sömlösa övergångar. Nyare HUMAN-låtar avlöses av moderna klassiker som ”Dum av dig”, ”Lilla Lady” och ”Gubben i lådan”, allt till ett högt publiktryck. Detta är ett framträdande med bredd, och varken publik eller artist vill kännas vid att konserten faktiskt också måste ta slut. Och även då smyger Adams-Ray in ett sista trumfkort, när AC/DC:s ”Thunderstruck” går över i en uppdaterad version av Snooks ”Mister Cool”. Så gör som Daniel säger, och ta av dig din magväska.

 

Bästa låt: ”Där regnbågen tar slut”.

 

Detta minns vi: Avicii-hyllningen? Körens klockrena insats? Tillägnandet av en låt till nyfödda sonen? Det finns hur mycket som helst att välja på, men göteborgsrapparen Calimano som bjuds upp från publiken för att droppa bars är en självklar höjdpunkt.

 

Publiken: Fylls på i takt med att åskvädret släpper greppet om Slottsskogen, och lever upp till hitkavalkaden med fin allsång. I slutet motsvarar ljudnivån en några gånger större publik än vad som faktiskt är på plats – ett gott betyg till alla inblandade helt enkelt.

 

//Niklas Kallin Thander

 

 

 

Kamasi Washington
Scen: Flamingo

 

Att se Kamasi Washington med band är inget annat än en mäktig upplevelse. Den kanske mest talangfulla uppsättningen musiker som gästade årets Way out West levererade en musikalisk prestation på hög nivå, där friflygande saxsolon och makalösa crescendon blandades med seriöst mellansnack och äkta spelglädje. Och just glädje är ordet som får beskriva den soliga spelningen, även om Kamasi Washington själv sällan släpper på den koncentrerade rynkan i pannan. Det otroligt samspelta gänget bjuder bara på omkring fem låtar, men det betyder också att låtarna får tid att byggas upp och utvecklas tills det att man når en svårmatchad frenesi. Avslutande ”Fists of Fury” är ett mästerligt exempel på detta, och som en bonus får vi också ett kontrabassolo som nästan borde tillägnas en helt egen liten konsert. Det enda som går att klaga på har inte med musikerna att göra, utan får riktas mot arrangörerna – det här är en akt som borde fått en chans i sensommarnatten istället för mitt på dagen.

 

Bästa låt: ”Fists of Fury” går under tio minuter från melankoliskt till aggressivt till rysframkallande.

 

Detta minns vi: Miles Mosleys enastående kontrabassolo var en fröjd att se, där teknik och känsla Ett annat fint ögonblick var att få se far och son spela, när ”pops” Ricky Washington tog plats på scen med sin flöjt.

 

Publiken: Mysig, vaggande och hänförd.

 

 

//Niklas Kallin Thander

 

 

 

MWUANA
Scen: Linné

 

Mwuana går från klarhet till klarhet, men sanningen är att han alltid – åtminstone efter att han blev Mwuana – har varit så här bra. Det är egentligen inte att han är en spektakulär live-artist, även om han helt uppenbart har en talang för att hänföra en publik, det är bara så enkelt att hans musik är så pass bra att inte mycket annat behövs än att den spelas. Denna kväll får vi kanske det tydligaste exemplet på det.
Under ”Se dig”, av alla låtar, bildas den första dansmoshpiten. Sen följer dom efter varandra under spelningens gång. Dida, Parham och Karim backar upp på micken och Million Stylez gör ett passande och uppskattat inhopp med ”Ms. Fatty”. Medan artisterna höjer trycket från scenen får vi som står framför den anstränga oss för att hålla oss på benen. Det är en sprakande fest som gör mycket för att kompensera en annars sval festivaldag.

 

Bästa låt: Den avskalade Dramaten-varianten i all ära, men när Mwuana avslutar med den ”riktiga” versionen av ”Ensam” spelas lyfter det redan skyhöga tältet på Linné.

 

Detta minns vi: Inramningen med ösregn, publikens energi och en av festivalens bästa spelningar.

 

Publiken: Precis så fantastisk som man vet att den festivalpublik kan vara.

 

// Malkolm Landréus

 

 

Foto: Jacob Birgersson

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL