riff-raff-neon-icon-album-new-S
Recension – Riff Raff “NEON iCON” (Album)


 

En sammanfattning av Riff Raff för den oinvigde; en Orions bälte beundrare, skryt-uppviglande, förkroppsligad party trick med en svaghet för delfin-läten och färgbeskrivningar som ”aquaberry”. Han är enligt egen utsago ”the white Wesley Snipes”, hög som en häst, har perfekt skottform och kunde ha spelat för Vanderbilt Commodores (som en av två svenska NBA-spelare, Jeffery Taylor, spelade för i college). Riff Raff, tidigare okänd som civilpersonen Horst Christian Simco, syntes för första gången i MTVs 2006 serie ”From G’s To Gents”. Riff Raff, hans stil är cornrows, zig-zag stajlade skägglinjer med olika klädkombinationer av fluorescerande och skärande färger. Riff Raff har gett sig själv följande smeknamn – Jody Highroller, Peppermint Patty, och kändis-variationer av rap game, t ex ”rap game Bill Cosby”. En ännu mer kortfattad sammanfattning; du såg väl album-omslaget ovanför?

 
Den eviga internet-frågan är om Riff Raff är på riktig. Kanske, kanske inte. Kanske är Riff Raff strategisk underhållning, den typen som är konstruerad att få uppmärksamhet oavsett om den är av positiv eller negativ karaktär. Men det är just det med Riff Raff, det är kanske efter kanske tills en labyrint av kanskes omgärdar en. Well played best troll rapper alive, well played.

 
Lyriken betyder sällan något särskilt och följer inte några röda berättar-trådar, men det är levande nonsens. ”Rocky byzantine, my attitude is Charlie Sheen/ walk around with more rice on me than a triple bream” är sådan expressiv och ja, underhållande bildspråk. Så klumpig är hans delivery att det haltande söder-flowet blir ett välkommet drag. När han i vissa rader avslöjar sin omgivnings reaktioner på hans drömmar, ”that bitch tryna tell me be realistic/ I pull up 5 years later in a drop top six”, är det som att se en valp brösta upp sig. Det är något livsbejakande med Riff Raff, det är en man som blomstrar p g a sin excentriskhet och stoltserar med den. Han är annat än en symbol för normen.

 
Släppt via producenten Diplos bolag Mad Decent, annars ett hem för elektronisk och basig klubbmusik, är distinkt Riff Raff som han har kommit att låta. Vissa produktioner med en melankolisk riktning (”Versace Python”, ”Lava Glaciers”), besynnerliga skryt-kavalkader över DJ Mustard eller något Gucci Manes högra hand Zaytoven hade kokat ihop (”Wetter Than Tsunami”) och country drömmar som klickar utomordentligt på den fint bitterljuva ”Time”. Frågorna om Riff Raff består, men de skulle aldrig ha uppstått om det inte vore för hans underhållningsförmåga.

 

betyg 3,5

 

 

/// Damir Sepulveda Espinoza



Publicerat:
Redaktionen



NULL