jean-grae-interview-2-S
Intervju – Jean Grae


En av hiphopvärldens vassaste kvinnliga MC:s stod på Way Out Wests scen i somras och fick lovord för sin spelning. Kingsize har träffat Tsidi “Jean Grae” Ibrahim för att tala om hennes standup comedy-ambitioner och två kommande albumprojekt under 2013.

 

 

Rättvisan är blind, brukar de säga i det stora landet i väst. Jag önskade att man kan kunde säga detsamma om musik. En bra rappare är en bra rappare oavsett sociala, kulturella eller fysiologiska förutsättningar. För Jean Grae är det sant, ändå får hon alltid frågor om ”female rappers” eller ”femcees” i intervjuer med henne. Är du en kvinna som rappar så måste man tydligen prata om hur det är att vara en kvinna som rappar, inte hur det är att rappa, punkt. För mig är Jean Grae ingen ”femcee” eller liknande. Hon är däremot en av New Yorks absolut tyngsta MCs…

 

 

”In the male dominated world of hiphop, female MCs have always had to fight for their place at the table. However, ever since she showed up on the scene in the 90s, Jean Grae has been an inspiration for men and women behind the mic. I’m joined right now by the queen of the underground. The one, the only, the conscious femcee: Jean Grae!”

 

 

Så börjar den erkänt duktiga journalisten och hiphopexperten Marc Lamont Hill (CNN, Fox News, MSNBC och mycket annat) sin intervju med Jean Grae för HuffLive (Huffington Post). Sista delen sägs med en skämtsam ton eftersom Jean Grae tidigare har satt sig emot både termen ”conscious” och ”femcee”, med all rätt. Termen ”conscious” är inget negativt i sig, men tenderar att klumpa ihop alla rappare som har något vettigt att säga i en homogen hög, och som sagt: ”is there an unconscious rapper?”. Termen femcee är mer problematisk, men det är svårt för någon att säga emot argumentet: ”Säger du mancee? Vilken är din favorit av kvinnliga hjärnkirurger?” som Jean Grae skämtsamt har sagt.

 

 

Skämt är också något som ligger Jean Grae varmt om hjärtat, vilket man märker under vår intervju. Hon har därför också börjat testa på att göra något så otraditionellt för rappare som stand-up comedy. Jag, och säkerligen många andra med mig, kunde i yngre år använda humor för att avväpna motståndare i en trängd situation. Huruvida det är fallet med Jean Grae vågar jag inte uttala mig om, men även om Marc Lamont Hills inledning på sin intervju är tjatat ur led så finns det ändå en sanning i det. Kvinnliga rappare har alltid varit i underläge mot sina manliga gelikar: i antal, men inte i skills. Det har Jean Grae varit ett lysande exempel på. Hon har gjort en grej som få män har kunnat nå upp till. Det säger också ganska mycket när någon som Talib Kweli i vår intervju med honom nämner henne som en av sina absoluta favoritrappare.

 

 

Sydafrikafödde Tsidi Ibrahim flyttade kort efter födseln till New York med två världskända jazzmusiker till föräldrar (Sathima Bea Benjamin och Abdullah Ibrahim). Där växte hon upp samtidigt som hiphop som genre också gjorde det under 80- och 90-talet. Från 1996 och framåt har hon också varit en aktiv del av kulturen. Först rappade hon under namnet What? What?, som en medlem I gruppen Natural Resource, för att sedan byta namn till Jean Grae (taget från karaktären Jean Grey i X-Men) och började köra solo. Under det namnet har hon släppt flera skivor sedan debuten Attack of the Attacking Things (2002) och nyligen kom samlingsskivan Dust Ruffle med osläppta låtar från tiden 2004 – 2010. En tid som inte har varit helt problemfri där Jean har övervägt att lämna rapkarriären ett flertal gånger, men suget verkar nu ha återvänt för att stanna. Snart (datum är inte satt än, vi säger till när vi vet!) kommer albumet Gotham Down som redan har släppt ifrån sig låten Kill Screen, med tillhörande (grymma) video. Skivan är andra delen i en serie av två, men den släpps innan den första (väldigt efterlängtade) skivan Cake or Death (förvirrad? det är lite av poängen).

 

 

 

För ett tag sedan träffade jag denna ödmjuka, smarta och oerhört roliga rappare i en hotellobby i Göteborg. Efter att Jean beställt en mimosa i baren satte vi oss ner för en pratstund där nästan alla svar från Jean ackompanjeras av ett skratt eller ett finurligt leende…

 

 

Jag såg att du skrev en tweet för några minuter sedan… Jag följer dig på Twitter ( @JeanGreasy , red. anm.) och du är väldigt aktiv. Du skojar mycket med dina fans och svarar ofta med ett skämt. Tänker du mycket på att du måste vara rolig, eller kommer det naturligt?

 

– Det är bara så min personlighet är. Jag gillar att skämta, det kan alla mina gamla vänner intyga också. Men några personer på Twitter har t.o.m. sagt åt mig att sluta skämta eftersom att jag är en rappare. Jag kan inte skämta, för att jag gör raplåtar? Allvarligt? Ska jag gå runt och prata i rimform också? Löjligt. Jag har faktiskt inspirerats av stand-up sedan jag var väldigt ung. Så nu har jag börjat testa på det själv också, jag gjorde nyligen min första show och det var riktigt läskigt.

 

 

Ja, jag läste om dina stand-up äventyr och det kändes självklart på något sätt, att du skulle göra det. Men det kändes läskigt tyckte du? Vad är skillnaden mellan att stå på en scen och göra stand-up och att stå på en scen och rappa?

 

– Det är inte själva scenen som är skrämmande på något sätt, jag är van vid att stå på en scen och det gillar jag. Men på en stand-up show så finns det ingen musik att falla tillbaks på. Jag har dragit skämt på mina rapkonserter i många år, men om ett skämt inte landar där så kan jag be min DJ att sätta på nästa beat. Det är inte lika lätt på en stand-up show… Jag har blivit ganska bra på att läsa av publiken och anpassa showen efter folket, när jag rappar. Vi har oftast inte en setlist klar innan. Vi har material och sen väljer vi låtar, delvis anpassat efter scenen men också lite efterhand under showen – beroende på hur publiken är. Den förmågan har jag ännu inte lyckats bemästra när det gäller stand-up, men jag hoppas att jag når dit.

 

 

Du har kört stand-up ett par gånger. Men vad är det för publik? Känner de igen dig som Jean Grae, rapparen?

 

– Nej, inte direkt. För den publiken är jag ett nytt ansikte, vilket jag tycker är oerhört spännande – men också lite läskigt så klart.

 

 

Kommer du att fortsätta med komedi? Finns det någon chans att allmänheten får se det snart?

 

– Jag tänker nog fortsätta med det. Jag trivs väldigt bra än så länge, men jag kommer inte att lägga av med musiken. Förhoppningsvis kommer det lite komedigrejer framöver, i form av korta serier jag har varit med och gjort. Men jag kommer att dela med mig så fort det finns något vettigt!

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

På tal om din musik så intervjuade jag din vän och kollega Talib Kweli för ett tag sedan…

 

– Åh nej. Vad spred han för lögner om mig? Sa han något hemskt?

 

 

Absolut, hela tiden… haha. Nej, tvärtom. Han sa att du är en av hans absoluta favoritrappare, vänner eller ej. Att höra det måste kännas ganska bra?

 

– Jag vet inte, det är konstigt för mig… för vi har känt varandra sedan vi var typ 12 år. Jag ser ju också Talib som en av de främsta i rapvärlden, men framför allt ser jag honom som min vän. Jag vet också att han alltid är ärlig, så när han säger en sådan grej så känns det givetvis bra. Men jag kan få en speciell känsla när mina rappande vänner som Talib eller Pharoahe, som jag själv är ett fan av, säger till mig att JAG gör något bra.

 

 

Hur ser skivsläppen ut nu då, Cake or Death skulle släppas först egentligen men nu blir det Gotham Down, skiva nummer två – som blir skiva nummer ett?

 

– Haha, just så. Tidsmässigt enligt den tematiska strukturen på skivorna så är Cake or Death innan Gotham Down i tidslinjen, men jag släpper Gotham Down först, haha. Ni får se när skivorna kommer men jag talar mycket om tiden som ämne, där jag bland annat pratar om att det du gör nu inte bara påverkar din framtid utan även din historia.

 

 

Tematiska album är alltid intressant, men vad kan du berätta mer om skivorna och hur de släpps?

 

– Båda är i stort sett klara. Cake or Death är färdig, men det är också ett väldigt stort projekt där det ligger väldigt mycket jobb bakom. Med det i åtanke så ville jag eliminera alla restriktioner i arbetet, jag ville ha total kreativ frihet, och släpper den själv. Sen är Gotham Down en mer traditionell, rak skiva. Jag experimenterar lite med samma idéer där men det är nog en mer typisk Jean Grae-platta och den kommer på Blacksmith/EMI (red anm: Talib Kweli har nu lagt ner skivbolagsetiketten Blacksmith och i skrivande stund är det oklart genom vilket bolag Jean Grae släpper skivorna.)

 

 

Så det är inga meningsskiljaktigheter som ligger till grund för att du inte släpper båda skivorna på Talibs Blacksmith Records?

 

– Nej, inte alls… Men jag kan ge dig lite ”dirt” om Talib Kweli om du vill? Haha…

 

 

Vi tar det nästa gång! Hur länge har Cake or Death varit klar? Hur ser förberedelserna ut nu innan skivan kommer?

 

– Den har varit klar i några månader. Sen bestämde vi oss för att skapa intressanta liveshower kring skivan, som vi lägger ner mycket arbete på. Det är ett oerhört stort projekt. Många rapprojekt bör vara med en DJ och en rappare, vilket många verkar glömma bort idag. Men Cake är ett projekt som verkligen kräver ett stort och grymt liveband, ni ska få se. Gotham Down kommer också att bli ett grymt projekt men där kan jag turnera runt ensam med en DJ på ett helt annat sätt.

 

 

Gotham Down kommer först alltså. Hur har arbetet sett ut med den skivan? Mer som det brukar vara för dig när du släpper album?

 

– Absolut, mer som vanligt. Men den här gången producerade jag hela skivan själv. Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé, haha… Det tog väl en vecka innan jag tänkte: ”what the fuck?”, vad har jag gjort? Men det har varit lärorikt att göra allt helt själv. Sen får jag ju behålla alla pengar själv också? Haha…

 

 

Det måste ha varit ett helt annorlunda arbete på Cake. Svårare?

 

– Annorlunda och mer utmanande, helt klart. Här var jag exekutiv producent och fick bestämma vem som skulle spela vad, på vilket sätt, osv. Men jag har jobbat med många duktiga musiker och även folk som var med mig när jag släppte Jeanius t.ex. Vi har experimenterat och ignorerat vad man får och inte får göra. Vi har gjort någon låt på 2 minuter, någon på 8 minuter, osv. Kreativiteten har flödat i hela projektet. Jag vet att jag ändå inte kommer att spelas på 106 & Park, då passar vi på att utnyttja det. Vi kan utnyttja att jag inte måste följa de imaginära regler som finns för artister som får sin musik spelad där.

 

 

Du har tidigare haft tankar på att lägga av och det har gått några år sedan du släppte Jeanius (2008) tillsammans med 9th Wonder. Har jobbet till att äntligen släppa nytt material från och med mixtapet Cookies or Comas (2011) varit kämpigt? Har folk stressat dig?

 

– Det är klart att jag har mina bra dagar och dåliga dagar som alla andra, men jag älskar det jag gör. Jag känner mig heller inte stressad över tid t.ex., att det går några år mellan mina släpp gör inte så mycket för mig. Jag har ju gjort mycket andra grejer genom åren också. Men nu har jag blivit bättre på att jobba med ett schema och försöka pricka av saker efter hand. Cake har också varit ett väldigt kostsamt projekt och ibland har budget och byråkrati saktat ner vissa processer, trots att jag gillar att jobba snabbt och effektivt. Det är aldrig kul. Men det har inte varit stressigt direkt, även om det kan bli tröttsamt att få frågan: ”när kommer skivan?”. Då säger jag alltid: ”den kommer när den är klar”, det är allt jag kan säga som svar tyvärr. Det får ta den tid det tar ibland.

 

 

Har du samma passion nu som när du började rappa? Är det samma glöd eller har den utvecklats till något annat?

 

– Det är annorlunda. Förr hade man en annan sorts hunger, antar jag. Nu har jag nog en större passion för att fullända min teknik och utveckla mitt hantverk så mycket jag kan. Jag har en passion för att bli bäst på mitt yrke, istället för att bara rappa några bars. Det har visserligen aldrig varit så simpelt, men nu är det i alla fall mer fokuserat och med större eftertanke bakom låtarna.

 

 

Du ser ändå rap som ditt yrke? Många rappare och andra musiker för den delen, ser det som en hobby. Men man måste kanske behandla det som ett yrke och satsa fullt ut för att nå dit du har nått idag?

 

– Jag tror att det underlättar, helt klart. Jag ser rap som mitt yrke, definitivt. Som med alla yrken så finns det vissa stunder där man funderar på att göra något annat istället, men oftast älskar jag det och kan inte tänka mig något annat… och ärligt talat? Det är inte ett särskilt ansträngande jobb, haha. Jag får resa runt jorden och göra det jag älskar. Det som är svårt med ett kreativt yrke är att du inte har några bestämda tider utan måste förlita dig på att din självdisciplin ser till att du får saker gjort. Det är det som kräver mest av en rappare, för du har egentligen ingen chef. Du har ingen som säger: ”nu måste du skriva en vers!” – det måste du göra själv.

 

 

Självdisciplin är ofta en viktig ingrediens för framgång. Men belöningen är ändå häftig. Du åker världen runt och står på scener framför fans som älskar dig…

 

– Haha, ja när du beskriver det så där… så kan man inte klaga direkt. Jag måste bara försöka kontrollera alla tokiga saker som händer i mitt huvud, jag måste försöka fungera som en vanlig människa bland er andra också, haha. Men nu sitter jag här och funderar lite, eftersom du tog upp det. Det här är mitt jobb! Jag måste nästan nypa mig själv i armen. Mitt jobb just nu är att prata med dig om mitt jobb, haha… och folk är intresserade? Det är helt galet! Folk vill komma fram till mig på gatan och prata om min musik?!

 

 

Det känns lite som att din passion till mångt och mycket handlar om den reaktionen från folket. Det ser man inte minst när du kör live och blir hyllad av kritiker och publik gång efter gång för dina shower…

 

– Ja det är helt otroligt. Om man inte älskar att gå ut på scenen varje gång man spelar, så är det ingen idé att göra det tycker jag. Ifall man inte har kvar den passionen så är det ingen idé att fortsätta.

 

 

Vi ser i alla fall fram emot dina kommande släpp och att du fortsätter, gärna för alltid!

 

– Haha. För alltid är en väldigt lång tid. Jag kan inte gå runt med rullator upp på scen, det vill ingen se.

 

 

Som Rolling Stones ungefär…

 

– Ja, eller hur. Att de orkar fortsätta förstår jag inte. Hade Keith Richards haft ett vanligt jobb hade han nog inte varit vid liv idag. Men jag tror att de har hittat sin passion i musiken. Därför kan de fortsätta för alltid i stort sett. Det är nog det som är en av hemligheterna här i livet, hitta din passion och lev ut den. Det har jag gjort…

 

 

 

2013 kan helt klart bli Jean Graes år, med tanke på hennes två kommande projekt. Förhoppningsvis innebär det att hon kommer tillbaks till Sverige och gör ytterligare några bejublade framträdanden.

 

Angående intervjun jag syftade till från början… Marc Lamont Hill pratade om ett mental bord som man måste kämpa sig fram till: “female MCs have always had to fight for their place at the table”. Vad var det första vår favorit rappare/stand-up komiker sa när hon satte sig vid intervjubordet efter presentationen? ”Man! I had to fight like 10 dudes to get to this table!”.

 

 

 

 

Text: Alexander Kihlström
Foto: Sarah Graffman

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL