Av Malkolm Landréus.

Allt sedan kollektivet Kartellen bildades har Sebbe Staxx & Kinesen i allt högre utsträckning punktmarkerat Sveriges maktsamhälle och blottat problem ur tragiska livsöden, som för majoriteten av befolkningen endast synts i periferin. Detta i form av kompromisslösa texter som av oliktänkande skulle kunna tolkas som ren uppvigling och av andra som en välbehövlig samhällsrapport. Förra året sparkade de upp dörrarna till maktsamhällets portar med albumet Ånger och Kamp. Med uppföljaren står de nu i politikernas farstu – och de kräver svar på sina frågor.

Det är inte bara Sebbe Staxx råa berättarröst av hans egna och Kinesens texter som gör Ånger och Kamp del 2 till ett så imponerande album. Ackompanjerad av Stress, som här visar varför han är en av Sveriges bästa producenter, skapas en helhet av höga toppar utan dalar. En raritet sett över ett helt album. Olof Palme-introt i ”Underklassmusik”. Myrnas trollbindande refräng i ”Trolltider”. Florence + The Machine-samplingen i ”Dra oss tillbaka”. Barnkören i ”Förortsbarn”. De genomarbetade och noggrant utvalda skitsen med Ola Rapace, Hanna Alström och Mats Nileskär.

Guldkornen är många. Då har jag inte ens nämnt låten ”Svarta duvor & vissna liljor” – en fullfjädrad kampsång mot Sverigedemokraterna i synnerhet och politiker i allmänhet, där Timbuktu och Staxx går en hård kamp om bästa versen i vad som får betraktas som en modern anthem för antirasism:

”Kom igen, det är mitt land, ditt land / Fuck SD tills dom skickas ut från riksdan’ / Svensk politik handlar bara om paran, och det bästa med Sverige är Zlatan”

Det är ingen långsökt tanke att de mörka moln som under de senaste åren har samlats på Sveriges annars klara himmel har gynnat Sebbe Staxx och Kinesens kreativa process. Här finns mer ilska och frågor än någonsin tidigare. Men i egenskap av drogfri tvåbarnsfar finns också mer eftertanke. För de som tittar på tv-serien Sons of Anarchy kan man dra tydliga paralleller till huvudkaraktären Jax Teller. En man omringad av våld och droger som hela tiden letar efter en väg bort mot ett bättre liv för sig själv och sin familj.

För samtidigt som Staxx fortfarande kan tyckas vara burdus i både ord och handling är det en mer mogen person både som människa och artist. Det personliga utanförskapet används inte längre som martyrskap utan som vägledare och reflektivt bollplank för att finna bättring i situationen. En metamorfos från kriminell till begåvad poet och kärleksfull far, något som kanske bäst beskrivs i extremt vackra ”Älskade barn” med sångfågeln Myrna. Det är den omvandlingen vi får ta del av här. Och jag älskar varje sekund av det.