Ofta ställs den yngre generationen rappare i kontrast till det äldre gardet, men i 20-åriga Adam Jakobssons fall tåls den eviga hiphop-klyschan att utmanas. För ADAAM har inte fötts på topplistan, utan han har gjort sina hundår. Hur hinner man göra sina hundår vid en så ung ålder? Man börjar tidigt. Väldigt tidigt.

I dagens rapklimat krävs det oftast bara en stor låt för att bli stjärna. En låt som sätter ditt namn på kartan och får in dig på spellistor, som i sin tur genererar streams, bokningar och följare. Allt som krävs är en dator och en mick. Så har karriärsbanan sett ut för många, men inte riktigt för ADAAM.

Innan han hunnit bli tonåring kunde han ses rappa lite varstans i Märsta och så småningom även via sitt Instagram-konto. Skolgården och centrum var vanliga platser där han kunde stå och spotta rader, vare sig de var hans egna eller andras.

 – Jag hade precis börjat skriva mina egna texter. Jag hade uppträtt och sådär, men jag hade uppträtt med Malcolm B:s texter. Jag såg en video från min skola bara för någon månad sen. Jag hade glömt det helt, jag trodde jag körde min egen text, berättar Adam och skrattar lite skamset.

Sin första tid i livet bodde Adam med sin mamma och pappa i Rotebro, den förstnämnda från Chile och den senare från USA. Uppväxten beskriver han som ”riktigt bra”, med många roliga minnen. Åtminstone från Märsta, dit han flyttade vid fem års ålder. Men när föräldrarna separerade gick flyttlasset tillbaka till Rotebro. En flytt som inte blev den bästa.

– Jag har tränat kampsport sen jag var liten. Jag körde kung fu, jag älskade kung fu! Innan jag flyttade tillbaka till Rotebro hade jag alltid varit tjockt disciplinerad, för att vara ett barn i alla fall. Det var när jag flyttade tillbaka dit som det inte blev disciplinerat längre. Innan hade jag fått ut mycket av energin på kung fun, men i Rotebro blev det lite mer kaos.

Kung fu, alltså? Var det mycket ”Mortal Kombat”-filmer när du var liten eller?

– Nä, jag har kollat mycket Bruce Lee bara. Jag kommer ihåg Jet Li, Jackie Chan. Feta folk asså. Jag älskade Bruce Lee.


Var det första idolen?

– Ah, hundra procent.

Tre år ägnade han åt kung fu innan han fortsatte med taekwondo och andra sporter. Åtminstone fram till 2014, när Adam istället valde att greppa micken. Och han gjorde det vid varje tillfälle som gavs. Något som så småningom skulle ge resultat. Via sin fru som kände Adams mamma, fick Marcelo Salazar, mer känd som Masse, nys om en ung hungrig rappare som han bjöd in till studion för att se och lära. Men det skulle bli mer än så. På plats i studion fanns vid tillfället AKI, som valde att bjuda in den då 12-åriga rapparen till sin låt ”Betonghiphop”.

Labyrint-rapparen berättar för Kingsize om inspelningen:

– Han var inte blyg alls utan ville verkligen visa vad han går för. Man såg hungern i hans ögon och hur han verkligen var villig att lägga tid och arbete på sin talang. Han var fett ung men hade redan en klar idé om vem han var och vad han ville göra. Han var fett vass redan som rappare och man fattade direkt att han kommer bli en av framtidens rapstjärnor. Jag gillade honom, så jag frågade om han ville lägga en vers på min låt. Han la versen som ingenting och vi släppte den på min EP ”Balkongvisioner Vol. 1”.

Adam minns tillbaka:

– Det var skitzat. Det var en jättestor bekräftelse för mig. Linda Pira hade lagt refrängen först så jag fick köra på den texten, men versen hade jag skrivit. Jag vet inte varför Linda Pira inte ville lägga den yani, men för mig det spelade ingen roll. För mig var det fett, oavsett vad. För mig var det värsta grejen.

AKI:s vittnesmål bekräftar också det som Adam själv menar har varit den största fördelen han tagit med sig från sin relativt ovanliga skolning. För även om han medger att han var ordentligt nervös så hade han efter flera år av rappande på skolgårdar och med vänner att det gick – och var viktigt – att dölja det.

– Jag var såklart nervös och tänkte massa saker, men slutresultatet blev ändå alltid att jag körde bara. Även om det var nervöst.

“Många ungar tror att man åker värsta bilarna och bara lever helt lyxigt yani. Det kanske är så för andra rappare, men för mig är det inte så.”

ADAAM

Att ha börjat sin karriär som live-rappare snarare än studio-rappare har inte bara format sättet Adam rappar och tagit sig fram på. Adam utvecklar resonemanget vidare och reflekterar.

– Jag tror kanske att det har gjort att jag ser på hela artisteriet annorlunda. Man kanske släpper låtar, men det betyder inte att man är artist. Om jag bara går till studion och laddar upp låtar via internet yani, det kanske blir ett stort steg att gå upp på scen och köra dom framför folk. Även om det inte var mycket folk som jag uppträdde för så gjorde jag ändå det där innan jag spelade in. Så det kanske inte var lika stort steg för mig när jag väl gick upp på scen med en låt som folk kunde, fattar du vad jag menar? Så jag tror det har gjort det lättare för mig.

En annan som tidigt såg Adams potential var Emil Forsbrand, som varit med rapparen under en stor del av resan hittills och sedan ett par år tillbaka är hans manager. För honom var det den tidigare nämnda oräddheten och en tydlig superstar-aura som fick honom att vilja satsa på den unga rapparen.

– Jag har varit ett fan av Adam sen första gången jag såg honom. Jag har likeat hans första Instagram-videos, då snackar vi 2016, 2017 kanske. Något jag alltid tittar på hos artister är ”är du en superstar eller inte?”. För du kan rappa bra, sjunga bra, du kan ser bra ut, men har du den här superstar-auran och driftigheten? Det är det jag vill ha. Och jag har bara fått en superstar-aura av Adam sen han var liten, han har gott med självförtroende och är helt orädd. Han är kort, men när du kollar på honom känner du ändå att ”det här är en stor kille”. Jag tro det var det jag fastnade för.

En annan underlättande faktor för Adam har varit att han aldrig varit ensam, även om vi ska återkomma till varför han på många sätt har varit just det. Men med sig på resan har han haft barndomsvännerna Baran Çelik och Dan Jteriteka, mer kända som VC Barre och D50. Alla tre har känt varandra sedan barnsben och 2020 startade de kollektivet Grind Gang Music som till följd av de senaste två årens framgångar utvecklades till aktiebolag i fjol.

– Det har betytt cok mycket asså. Jag vet att även om dom inte rappade så hade dom ändå varit med och om jag inte rappade så hade jag varit med dom. Vi hade stöttat varandra. Men att vi alla rappar känns skitzat bara. Och att det har gått bra, förstår du?

Det finns inte så många andra rappare från Märsta, som man hört om i alla fall. Tror du att du hade satsat på musiken även om det bara var du som gjorde på det?

– Hundra procent. Men det hade ju inte varit samma grej. Baran började ju rappa nyss, inte ”nyss” yani, men för typ två år sen. Så jag har liksom inte drömt om att jag och min vän ska bli rappare, jag har drömt om att jag ska bli rappare och sen blev det bara att min vän också blev rappare. Det är bättre än jag hade kunnat tro när jag var liten.

Och här är det värt att stanna till och reflektera över Adams karriär hittills. För likväl som att många andra rappare i hans generation inte ställer sig på en scen förrän de börjat släppa låtar så finns det många exempel på rappare som tagit sig upp med hjälp av andra artister. Antingen via samarbeten eller co-signs. I Adams fall finns ingen annan än honom själv att kreditera hans framgång, utöver sina kollegor i kollektivet Grind Gang. Det här är något som inte varit en slump, utan tvärtom en viktig del av Adams vision.

– Ah, hundra procent. Speciellt för att jag har gjort det så länge, fattar du vad jag menar? Tänk om jag hade gjort det här i sju år och sen sista året gör jag en låt med någon som blir stor och sen kan alla titta på min karriär och säga att jag slog tack vare den här shunon. Det får inte hända! Jag har lagt så många år på skiten att jag måste göra det här själv och sen kan jag börja göra saker med andra.

När jag pratar med honom slår det mig att att han lagt ner mer tanke i sin karriär än vad som kanske syns utifrån. Många av hans steg har varit kalkylerade och det är underförstått att det krävs en hel del disciplin och hårt jobb för att ha gjort det han har gjort.

– Jag tror det handlar om ifall man gör musik för pengar eller inte. Om jag hade gjort det för pengarna hade jag skitit i, då hade jag kunnat göra vad som helst med vem som helst. Men om man gör det för en annan anledning än pengar då tror jag att sånt där betyder mer. Wallah.

Men en av anledningarna var också isoleringen som det innebär att vara bosatt i Märsta. Trots att orten inte ligger mer än 45 minuter från Stockholms innerstad så är det en märkbar skillnad på pendeltåg och tunnelbana, på att reppa blåa linjen, röda linjen och… Märsta. När jag frågar honom om han tvingades säga nej till samarbeten efter att ha fått sitt första genombrott som 15-åring med debutsingeln ”Trap$tar” 2016, svarar han:

– Nä, det var det som var grejen också varför jag blev sådär. Jag såg folk som jag visste inte var lika bra – och jag menar inte att vara sådär, men jag vet att den här shunon inte är lika bra. Men han bor där. Och han gör en låt med honom. Och det går cok bra för honom. Jag tänkte ”fuck det här, mannen!”, förklarar han och fortsätter poängtera svårigheten att komma från en ort som Märsta.

– Jag bor i Märsta, jag har inte lika enkelt att få kontakt med dom här stora rapparna. Andra kanske har haft någon lite äldre som känner någon av de här rapparna eller deras manager och då blir det mycket såna där grejer, fattar du? Men vi bodde så långt bort från allt, så vi behövde för det första göra så att folk fick upp ögonen för Märsta och sen därifrån pusha vår grej. Det var inte folk som frågade oss om att göra låtar, så det blev som en frustration lite. Jag kände att jag måste göra det här själv.

Men då var då och nu är nu. Efter succéåret 2021, som innehöll både Grammis-nominerade ”Topp” och listtoppande Einár-samarbetet ”Dansa” samt debutalbumet ”TOPBOY”, finns det nog ingen verksam inom genren som inte har koll på Adam. Samtidigt flockas unga fans till hans spelningar, där de rappar med i varje ord.

Hur har ditt liv förändrats de senaste, säg, två åren?

– Jag vet inte, många ungar tror att man åker värsta bilarna och bara lever helt lyxigt yani. Det kanske är så för andra rappare, men för mig är det inte så. För mig är det mer hur jag spenderar mina vardagar, jag gör sånt här. Det är det som har ändrats cok mycket, menar han och tänker efter.  

Det blir ändå tydligt att en hel del trots allt har just förändrats. Med en lite mer allvarlig ton fortsätter han:

– Ibland kan jag glömma hur det var innan, fattar du vad jag menar? Jag har svårt att leva mig in i hur det var innan, det känns som ett helt annat liv. När det var nyss var det inte svårt, men nu när det gått ett tag är det svårt. Det var länge sen jag fick smaka på mitt gamla sätt att leva.

Gillar du livet som artist?

– Asså… jag gillar att jobba med det jag jobbar med, fattar du? Jag gillar mer att jag kan göra musik och leva på det än vad jag gillar artistlivet och den här uppmärksamheten. När jag var liten var det det jag jagade, jag tänkte att jag skulle gå i Kista galleria och så skulle någon komma och vilja ta bild med mig. Men en 17-åring kan inte be en 13-åring om en bild, fattar du? Så det kändes också overkligt. Jag kunde inte se det framför mig, men det var något jag ville, säger han och menar att saker ändrats med tiden.

– Jag ser inte på det likadant idag. Och det tror jag är bra. Om jag hade älskat uppmärksamheten så hade jag börjat leta efter den. Jag är tacksam och uppskattar varje människa som kommer och vill ta en bild, för det betyder att dom tycker min musik är bra eller att jag har en skön röst, fattar du? Det där uppskattar jag mer än någon som kanske bara sett mig på Insta. Jag gillar att man uppskattar det jag har lagt hjärta i.

Adam menar vad han säger och är fullt medveten om skillnaden på uppskattning och uppmärksamhet. Det betyder mer när det är genuint och när det går att ta på. Det blir inte minst tydligt när jag frågar hur det kändes att nomineras till en Grammis. En viss förvirring uppstår och det är som att Adam undrar varför jag ens frågar om det.

– Jag har aldrig sett på Grammis som… det är inte att jag inte uppskattar det bror, och jag vet vad en Grammis-nominering innebär. Men jag vet också att det där inte säger om du kan skriva eller inte, fattar du vad jag menar? Jag blev cok glad att vi blev nominerade, men jag blev mer glad över att få göra en låt med Stor eller Petter. Det är ett större bevis på att jag har gjort något bra. Det känns mer verkligt.

Hittills har Adams karriär till synes gått spikrakt uppåt. Men i somras åkte han på ett nederlag som skadade både hans karriär och – som i alla fall kunde ha skadat – hans rykte. Tillsammans med bland andra VC Barre, LOAM och vinnaren av Red Bulls Ord Mot Ord, Gabz, skulle Adam uppträda på Lollapalooza i slutet av juni. Spelningen skulle gå av stapeln sent på premiärkvällen och bli hans största i karriären hittills, men drömmen upp i rök. Kort innan spelningen tacklades han ner på marken, fick ett strypgrepp runt sin hals och greps av polis. Han släpptes mitt i natten, drygt sex timmar senare.

– Det är som det alltid har varit yani. Polisen finns ju för att dom ska skydda och hjälpa. Men där vi bor det är inte så. Poliserna vill fucka för folk på en personlig nivå, fattar du vad jag menar? Det blev bara cok tydligt. Det är inte något som jag blir ledsen eller arg över, jag är bara glad att folk såg det. I sekunden brann det ju, för att jag inte fick uppträda, men det var ändå bra att det hände där och då på ett sätt. Det kanske inte var det bästa som hänt för min karriär, men det var bättre att alla fick se det än att dom ska förstöra för mig på något annat sätt när ingen ser, fattar du? Nu filmade ändå folk, det blev en grej på Insta, SVT gjorde ett reportage… Så det kom ut i alla fall. Jag blev inte chockad, men det var bra att folk fick se det. Så dom fattar att alla poliser är inte bra bara, för att dom har en bricka yani.

Men Adam skulle få sin revansch under sommarens Way Out West. Som en del av den Spotify-kurerade scenen för spellistan ”100” agerade han ett av dragplåstren och ett måste för festivalens yngre besökare. På plats framfördes hits efter hits och till och med den då osläppta låten ”Södermalm” fick en otrolig respons. Det fanns ingen tvekan om att låten skulle slå följe med några av rapparnas största hits i toppen av Spotify. Lika självklart var det att om någon skulle gästa en remix av låten så skulle det vara Södermalms okrönte kung: Petter.

– Det var en av dom bästa spelningarna jag har gjort, hundra procent. Det var fett kul att köra den där och remixenen med Petter blev riktigt fet. Det var ett move som jag själv inte hade tänkt mig, men efter jag slängde ”TOPP” så nämnde jag något om Petter…

– Du sa typ ”jag ska ha mitt namn bredvid Petter”, flikar Emil in.

– Ah, exakt. Jag menade ju att jag ska ha mitt namn bredvid Petter yani, som en legend. Men mitt namn kom bredvid Petter på vår låt, så det blev så ändå. Det är riksfett, wallah. Barn uppskattade den mycket mer än jag trodde, för jag tänkte ändå att många inte har koll på generationen innan. Dom som är anledningen till att vi rappar på det sättet vi gör idag och anledningen till att dom lyssnar på det dom lyssnar på idag. Så jag blev fett glad att den fick så mycket kärlek och att dom uppskattade den. Det var en stor ära för mig asså, wallah.

“Nisse, han öppnade en dörr, förstår du? Jag har en bild av att Petter gjorde samma grej yani, på den tiden.”

ADAAM

Även om Adam förmodligen inte ens var påtänkt när Petter tog över hiphop-Sverige med låtar som ”Vinden Har Vänt” och ”Mikrofonkåt” och skulle hinna släppa tre album innan Adam föddes, så finns en förvånansvärt stor respekt från den unga rapparens sida. Och han gör en intressant koppling mellan hiphopveteranen och sin barndomsvän, Nils ”Einár” Grönberg.

– Jag har fortfarande den respekten för Petter och det han har gjort yani. Jag ser det lite som det Nisse gjorde för dagens rappare, när han tog det till nästa nivå. Nisse, han öppnade en dörr, förstår du? Jag har en bild av att Petter gjorde samma grej yani, på den tiden. Större eller mindre, jag vet inte. Men det känns som att det är samma grej dom har gjort, bara i olika tider. Wallah, han måste ha sin respekt för det.

Men själv planerar han inte att hålla på lika länge som Petter har gjort. I flera intervjuer har han påpekat att han kanske bara rappar några år till, något som jag känner att jag måste fråga om. Varför känner han så, redan?

Du ser inte dig själv rappa när du är 30?

– Jag ser mig själv gå på intervjuer och rappa som en gamling yani, haha. Inte rappa som en shuno som släpper låtar, fattar du vad jag menar? Rappa som en shuno som är så här ”kolla, jag kan fortfarande rappa”, förståru?

Lägga en vers här och där för att visa vart skåpet ska stå?

– Exakt. Det kan jag tänka mig.

Vi avslutade vår förra intervju med att du sa att ditt mål var att du ville sätta Märsta på kartan. Det får man verkligen säga att du har gjort! Hur ser nästa delmål ut?

– Det är en stor fråga det där… Kortsiktigt vill jag bara göra större saker, inte bara släppa låtar. Större artistgrejer som kanske inte gör så mycket i Sverige, mer i USA. Andra sorts moves, nya moves. Men i stort är ett mål att markera hårt i branschen min egen kategori som rappare. Att jag fortfarande är från the underground, jag är fortfarande betong, förstår du vad jag menar? Men att jag har min egna genre.

Och någonstans får man ändå påstå att Adam har gjort även det. Han sticker inte bara ut genom sin rapskolning och tydliga respekt för genrens pionjärer, vilket reflekteras i hans raka låtuppbyggnad och hängivna flows. Utan också genom sin resa till toppen. Tillsammans med ett fåtal andra har han lyckats ta sig dit utan att överdrivet förstärka nidbilden av svensk rap på 20-talet. Tidigare i år kunde Adam höras i en video där han rappar raden ”du kan vara 100 här utan att japp nån” – en liten detalj kan tyckas, men som kan spela stor roll i långa loppet. Och enligt managern Emil Forsbrand kan vi vänta oss mer av samma vara i fortsättningen.

– Han är på en plats nu där han vill säga mer i sin musik. Jag älskar det och det var en av anledningarna till att jag startade Unga Scener, för att jag ville ta upp dom här ungdomarna och inte ha vapen eller droger i videon. Dom får prata om vad dom vill för jag vill inte döda deras kreativitet men inte stå och uppmana till såna saker. Att nu få jobba med Adam och att han vill göra sån musik, det är riktigt roligt och jag tror han kan göra ett stort avtryck. För hur samhället ser ut idag och att någon ung som honom står och säger något sånt, det är jävligt inspirerande liksom.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Carl Arvedson