sjukstugan-psyko-cover-S
Recension – Sjukstugan “PsykoAkustik” (Album)


Av Mia Andersson.

 

 

Efter en skruvad förening av ljud och samplingar räknar en hypnotisk röst sakta ner. När mannen räknat till ett och det är dags att öppna ögonen går Sjukstugans mantra igång, ”Sjuk, sjuk, sjukare, sjukast”. Som så många gånger förr får dem mig då att le men också att stanna upp. Trans karaktäriseras av avslappning, fantasi och öppenhet, ord som inte känns helt främmande när man umgås med Dirty Jens, Buju Anton och DJ Bjarne B. På ”PsykoAkustik” är dock dessa herrar långt ifrån ensamma med samarbeten på hela 14 spår. Ett inslag som kan vara svårt att bemästra och som lätt distraherar men som här känns väldigt naturligt.

 

Det mest finurliga med Sjukstugan är hur de gång på gång lyckas blanda sin lekfullhet med allvar. På ”PsykoAkustik” möts du av uptempo såväl som lättsamhet och samtidigt som de triggar din tankeverksamhet gungar huvudet med och du har roligt. För är du uppmärksam hör du mycket skärpa och relevans inbakat i det fantasifulla ljudlandskapet. Från det ifrågasättande i ”Vad Hände_!_” till det reflekterande i ”Saker & Ting” och det inåtblickande i ”Tänker På Dig”.
Sjukstugans karakteristiska samplingar och övergångar kvarstår, något som hyllas på ”Skivor”. Stick från barnmelodier, funk, hiphop, Petter och telefonsvar är bara en bråkdel av de element som speglar deras uppfinningsrikedom. Detta gör emellertid att albumet gynnas av en början-till-slut-lyssning eftersom just övergångarna och varje tillhörande sampling också är det som berättar den fulla historien och skapar en enhetlighet. Ett bra exempel är övergången mellan ”STHLM” och ”Normalisera”.

 

Att Sjukstugan kräver sin lyssnare och ett öppet sinne känner nog de flesta till men när du lyssnar på ”PsykoAkustik” är det oundvikligt att inte återgå till mannen i inledningen och undra över albumets titel. En googling senare faller bitarna på plats. Där beskrivs sambanden mellan ljuds fysikaliska egenskaper och i förlängningen hur störande eller obehagligt man tycker att det är. Sådant lockar mig – för det Sjukstugan gör är att utmana mitt intellekt samtidigt som de böjer och bänder på min bekvämlighet. De använder sin experimentlust för att utveckla mitt musikaliska sinne och påminner mig om att allt är föränderligt. Deras okonventionella stil mottas olika beroende på vem du är och v-a-r du är. Men mannen som försatte mig i trans i inledningen återvänder inte i slutet och kanske är det lika bra, för jag vill stanna i detta frigörande mode. Bortser jag däremot från hörselvetenskap för en stund är det en sak som består; belåtenheten jag känner av en grupp som på denna platta vibbar ut i en egen sfär med tunnelseende.

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL