5d944ee401aeb77a2d1320a2
Johan Alander Sopsack Serenad-S
Recension – Johan Alander “Sopsäck Serenad” (Album)


Av Malkolm Landréus.

 

 

För drygt ett år sedan vaknade Johan Alander upp på ett härbärge söder om Stockholm. Den tre år långa nykterhet som föranlett hyllade solodebuten och självbiografin ”Punkt” (2011) var bortspolad. Återigen var botten nådd. Och återigen valde han att resa sig. Arbetet med uppföljaren ”Sopsäck Serenad” påbörjades.

 

På samma sätt som debutalbumet aldrig blev punkten för självdestruktiviteten blev det inte heller en punkt för Alanders musikaliska utveckling. Snarare tvärtom. ”Sopsäck Serenad” är ett fräscht kapitel i en bok som ännu inte var färdigskriven. Här får sidorna mer färg och orden mer liv än någonsin tidigare. För trots att tematiken i mångt och mycket följer samma mönster som på ”Punkt”, med hjärtskärande berättelser till finstämda melodier, är ”Sopsäck Serenad” mer hoppfull. En känsla av att ha förlikat sig med sin historia och ta livet för vad det är, både på gott och ont.

 

 

Till skillnad från den råa och kaxiga punchline-rap som präglat Alanders texter med duon Ismen (Sober och Mickelito) har han som soloartist alltid haft en mer melodiös och musikalisk framtoning. På ”Sopsäck Serenad” är det än mer tydligt. Backad av vapendragaren och Ismen-kollegan Majk bakom spakarna levereras ett ljuvligt samspel mellan folksjälsmusik och självutlämnande texter. Manifestpristagaren Carolina Wallin Pérez, Johan Klingwall och gamla bekantingen Abir El Farran i högform tonsätter Alanders melankoliska berättelser med refränger som är som balsam för själen. I den skaran hittar vi också en 16-årig guldklimp vid namn Anna-Lisa Hellqvist. Hennes röst, som jag bäst kan beskriva som en hybrid mellan Veronica Maggio och Melissa Horn (lyssna på ”Välkommen hem”), kommer vi få höra mer av i framtiden. Det vill jag lova.

 

 

Med tanke på hiphopgenrens gränspoliser kommer det säkert finnas en del nejsägare som anser att ”Sopsäck Serenad” är för lite hiphop. Personligen tycker jag att albumet visar på Alanders mod och bredd som artist. Förutom sin förmåga att konsekvent beröra med sin rap har han på senare år dessutom utvecklat en fullt duglig sångröst, som manifesteras bäst på genomvackra ”Avdelning 3B”. Tolkningen av Bo Kaspers Orkesters pärla ”Hon är så söt” borde rimligtvis ge en direktplats till nästa års ”Så mycket bättre” och hemstadshyllningen ”Östersönder” är, med sin charmigt fulsnygga refräng, en härlig variant på Vapnets låt ”Thoméegränd”.

 

På många sätt illustrerar just ”Östersönder” vad jag känner för den här skivan. Johan Alander är ingen tekniskt briljant rappare och ibland blir ordvalen och flytet underordnade syftet att förmedla känslan. Det är inte perfekt, men det är vackert ändå. Precis som livet i sig.

 

Det känns som att Johan har insett det nu.

 

 

 

 


 



Publicerat:
Redaktionen



NULL