5e81bb9b7f80ce30463cf002
5e78b0917f33f434794a1c02
kendrick-lamar-live-sthlm2013-2-S
Recension – Kendrick Lamar live på Münchenbryggeriet, Stockholm (Konsert)


Av Emiliano Strauss.

 

 

Kanske var det Mia Anderssons recension av spelningen i Malmö. Eller så var det faktumet att hans två senaste skivor gått på repeat i mina lurar. Något var det i alla fall som hade höjt mina förväntningar upp till skyarna. Kendrick Lamar – västkustens nya kung – för första gången i Stockholm med Chords som support och grädde på moset. Det kunde bara inte bli dåligt.

 

 

Det blev det inte heller. Lika lite som det blev den upplevelse jag förväntade mig. Chords del av spelningen uppfyllde alla förväntningar och lite till när han tog upp Timbuktu på scen. En perfekt uppvärmning till vad som komma skall. Inte för mycket och absolut inte för lite.

 

 
När sedan huvudakten klev på – efter drygt en timmes paus – fylldes rummet snabbt med människor och energi. The Art of Peer Pressure inledde showen och satte tonen. Kendrick Lamar har flera gånger understrukit att han hoppas att folk lyssnar på hans musik och inte bara spelar den. Till DN sa han att Good kid, m.A.A.d city är tänkt att lyssnas på “i ett par hörlurar medan du promenerar längs gatan”. Och det märktes på Münchenbryggeriet att det blev som han tänkt sig. Publiken sjöng med i varenda låt och det var inte många rader som slank förbi den enorma kören som skapades framför scenen.

 

 

Men trots den fantastiska stämningen kände jag att något saknades. Inte en enda av sångstämmorna i låtarna sjöng han live, trots att de i mångt och mycket utgör hans sound. Playbacken i refränger och bryggor var förvisso ganska väntad men den blev likväl tråkig i längden. Jag tyckte Kendrick verkade lite trött. Det hade inte varit så konstigt om det var så heller, med tanke på att han börjar närma sig slutet av en lång Europaturné. Han rörde sig långsamt på scenen och pratade tyst mellan låtarna.

 

 

Jag är samtidigt övertygad om att ingen av dem som stod närmre scenen håller med mig. Showen byggde mycket på kontakten med publiken och det var något dessa människor fick åtnjuta. Samma sak gäller säkert många som stod längre bak men tyvärr inte mig. Och utan den kontakten såg jag konserten ur andra ögon. Jag såg en rappare som inte lyckades anpassa sin show efter lokalen och publiken. En rappare som inte kunde leverera samma kvalité på scen som i studion.

 

 

Men trots allt var det absolut inte en dålig show jag såg. Lyckligtvis är han så pass bra i studion att bristerna på scen ofta glömdes bort. När låtarna som berört just mig spelades gick det inte att stå stilla eller vara tyst. Framför allt de från Section.80. Och att versen från Fuckin´ Problems smög sig in var nog en positiv överraskning för de flesta.

 

 

Sammanfattningsvis var det alltså en bra show med tillräckligt med höjdpunkter för alla. Ändå var den nykrönta konungen av västkustens Stockholmsdebut bara värd en trea av mig. Kanske var det att jag inte stod långt fram där det förhoppningsvis var bättre ljud. Eller så var det faktumet att han turnerat i månader och inte orkade sjunga en ton. Eller bara att det verkar som att spelningen i Malmö var mycket bättre…

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Recension av Emiliano Strauss
Foto av Marko Holmgren

 

 

Se bilder från spelningen nedan:

 

 

[pgallery id=”44U991290A” /]

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL