5ddd479890586538a7456db3
blast-freeway-SL
Recension – BLAST! Festival på Babel, Malmö 3-4:e maj (Konsert/battle)


Av Mia Andersson.

 

 

I helgen hölls den beryktade hiphopfestivalen BLAST! på Babel i Malmö. Efter tre verksamma år inom ”The O-Zone” samt 1-års jubileet av ”Let’s Do This Battles” såg man till att fira det storartat. Tillsammans med en rad sponsorer gjorde Medborgarskolan Malmö till en rykande het hiphopmetropol med en imponerande rad artister inbokade. Med ett späckat schema där BLAST! minutiöst bjöd på en intensiv upplevelse gällde det att fylla på depåerna och ta på sig ett par stadiga skor för här skulle dunkas hiphop i 18 timmar under två dagar.

 

 

Första dagen är det Öris, Organismen och Marke som inleder festivalen. Efter att ”Rökringar” satt en skön ton växlas snart stämningen om och publiken samlas tätt intill scenen och gör sig redo för kvällens efterlängtade battles. Humorvarvas sedan med en skön aggressivitet och mest bländande denna kväll blir R-Man’s djärva hårdhet, Jeffs fokuserade meningsbyggnader och för att inte tala om de adrenalinstinna Third Eye och O-Hund. Efter en kort paus inleds så kvällens liveakter. Publiken är påtagligt redo för vad som komma skall men tyvärr tycks många av artisterna göra dem besvikna med sin playback och sitt dåliga mimande. Det är helt okej med bakgrundshjälp men om du ska använda den ska du behärska den. Stötta dig mot den, förlita dig inte på den. Största besvikelsen blir därför onekligen Bone Thugs-N-Harmony. En klassisk 90-tals grupp som förmodligen lockat många just denna kväll men där det till och med är tveksamt om Layzie Bone’s mikrofon överhuvudtaget är inkopplad. Trött och oengagerat. Visst, de vinner på den nostalgi de som grupp innebär och det glänser till när ”Crossroads” spelas och hela publiken bildar kors och sjunger med men det stannar också där. Mer imponerande blir det istället när Mistah Fab delar med sig av intima livshistorier under sin tid på scenen eller när Freeway med pondus charmerar publiken.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Dagen därpå når ryktet om ett slagsmål mellan Crome och Dizaster från fredagskvällen mig. Ett rykte som onekligen gör mig än mer peppad än vad jag redan är. I lokalen är känslan nu annorlunda. Det märks att många tittade för djupt i flaskan kvällen innan men trots det är intensiteten tydlig. Jaqe inleder med ett liveuppträdande och snart därpå också Americol men det vilar en iver i lokalen och publiken verkar inte kunna bärga sig för kvällens battles. Adrenalinet pumpar, svettpärlor rinner och allvaret tätnar. P.J. står upp och ger Rone ett imponerande motstånd men mellan Jimmy Pistol och Dirt Bag Dan är undertonen humor och det bjuds på några välbehövda skratt. Minuterna innan Dizaster och Crome ska upp på scen blir stämningen däremot något tryckt. Det är som om ingen vet vad som ska hända, om nävar ska vevas i luften och såväl publiken som entouraget på scen är på sin vakt. Dizaster drar precis som många av sina amerikanska kollegor lite väl många ”din mamma/din tjej”-rader och även om han gör det bra blir det i min mening Crome som vinner på sin research och eftertanken i sina rim. Efter battlen pustar publiken ut och Henry Bowers och Mr Cool avslutar med en underhållande strid av hög kvalité.

 

 

Utan vila, utan ro är liveakterna snart igång igen. Många i publiken tycks passat på att ta en paus vilket leder till att stämningen är halvdan när Illmaculate, Cool Nutz och The Saurus kliver upp på scen. Men när det sedan är dags för den karaktäristiska rapparen Copywrite drar han åter med sig publiken. Jag kliver några steg bakåt när han väljer inspirationskällor vid scenkanten. Han är energisk som få och blir ett av kvällens mest otippade och imponerande framträdanden. Snart kommer också Crooked I, en akt jag personligen sett fram emot mycket men efter att han själv tillstått utmattningen från gårdagens festande speglas det också i hans framträdande som blir staplande i många avseenden. När han emellertid river av extremt kvicka rim acapella är det en annan femma och han visar sitt rätta jag. Också när han väljer offer vid scenkanten och någon med en hipsterkeps åker på en nit ler jag för mig själv, för det är precis hans brutalitet jag vill åt.

 

 

Under kvällens gång har samlingen av folk på scen växt och ju närmre kvällen närmar sig dagens dragplåster, Tha Alkaholiks, desto större blir den också. När Tha Liks intar scenen tar dem med sig mycket energi och överför till sin publik. Alla dras med i deras resa som tar oss från nutid till 90-tal men the best is yet to come. För när WC bjuds upp på scen snackar vi en man som tar det tillbaka. Med utdrag från ”Hypnotize”, ”Nuthin but a G thang” och ”Gangsta Nation” blir publiken euforisk. WC har en precision och närvaro som etsar sig fast, hans blick möter din och samhörigheten ibland oss ökar och likaså ljudnivån. Merparten av rapparna från liveakterna sluter avslutningsvis upp på scenen och tackar för sig. En gest och imponerande samling människor som för en sekund fick en att tro att kvällen var slut. Men icke, efter WC tar Hopsin och DJ Hoppa vid och bjuder på en kraftfull spelning. En spelning som skiljer sig från de övrigas med hans signifikativa rockinfluenser och psykotiska stil. Att hans uppträdande också avslutas med en battle med deltagare från publiken gör att man går därifrån med ett stort leende på läpparna.

 

 

På vägen hem försöker jag summera mina intryck från BLAST!. Utanför Babel hör jag folk som sjunger ”It’s Tha Liks baby, it’s Tha Liks” och på bussen hör jag människor engagerat diskutera festivalens battles. Att fötterna värker och att jag är lite sliten bleknar i jämförelse med den känsla av tillfredsställelse som ändå infinner sig. Likaså gäller det delar av festivalen som var mindre bra. För nej, jag sticker inte under stolen med att många av artisterna borde tagit sig i kragen och levererat bättre men när allt kommer omkring är glädjen över de två fullspäckade dagarna jag bjudits på trots allt större. Dessutom vinner BLAST! mycket på sin intimitet och inbjudande miljö. Så detta gör vi om, om än med vissa finjusteringar, men snälla, detta gör vi om.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Av: Mia Andersson
Foto: Dennis Bärlund

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL