Av Malkolm Landréus.

”Jag är inte Seinabo Sey. Men jag är Jason.”

Publiken jublar när Niklas Lind något överraskande smyger fram i mörkret på Berns stora scen och framför mysjazziga ”Singel” med sin akustiska gitarr. Ännu högre jubel möter en bedårande Seinabo Sey, när hon dyker upp på den lilla scenen bakom oss. Hennes kraftfulla röst fyller lokalen när hon framför tre nya låtar, som ackompanjeras av mäktiga trummor och dundrande bas. När hon sedan avslutar med hiten ”Younger” blir det ännu tydligare att publiken älskar Seinabo. Och hon älskar det hon gör.

Vi befinner oss på Berns för Oskar Linnros avslutningsspelning av hyllade turnén med albumet ”Klappar och slag”. Och det börjar riktigt bra, när huvudpersonen introducerar sig själv genom att kicka sin vers från Petters låt ”Min click” från sidan av scenen. Showen är igång. Tillsammans med Niklas Lind, Seinabo Sey och resten av sitt band framförs stilrena versioner av ”Kan jag få ett vittne?” och ”Klappar och slag”, som kickstartar igång publiken.

Det är tydligt att det är en genomarbetad show som satts ihop för kvällen. Snygga övergångar, som när Linnros rappar ”Kommer ifrån” a cappella för att smyga över till hemortshyllningen ”Sundbyberg”, och fina moment som när Seinabo Sey sjunger refrängen till ”Inga Problem” och Jonathan Johansson framför ”Annie Hall”. Som hiphopentusiast är det dock extra kul när Timbuktu två gånger om springer in på scen för att riva av Linnros-producerade ”Fallskärm” och ”Resten av ditt liv”.

Det är passande att den avslutande spelningen är just på Berns. Det var här Oskar Linnros körde sitt första gig som soloartist, som förband till Salem Al Fakir, och det märks tydligt att han älskar inramningen. Kroppen fullkomligen vibrerar när han får sjunga ut, vilket han gör förvånansvärt bra, och närvaron går inte att ta miste på. Men en avslutande spelning skapar också höga förväntningar. Personligen hade jag väntat mig fler gäster och den timmeslånga spelningen känns för kort. Det blir ett litet antiklimax, trots den mäktiga avslutningen med en tempoväxlande ”Balkongen”-version och Timbuktu vid sin sida. Den stunden ville jag stanna i lite längre.