Av Harald Broström.

Det är kanske lite taskig tajming av Jurassic 5 att komma till Stockholm mitt under en brinnande metadebatt om betyginflation bland musikrecensioner. Skulle det till och med kunna vara så att just den inflationen gör att legendarerna från Kalifornien möts med extra kritiska glasögon?

Låt oss ta det från början.

Det går inte att recensera en spelning med Jurassic 5 utan att ha med deras lokala lärljungar i kalkylen. Det är en otroligt hängiven skara som har fyllt varje centimeter av Debaser Medis och som ser till att trycka upp värmen några hundra grader Fahrenheit över behaglig inomhustemperatur.

På samma sätt som när CunninLynguists och Immortal Technique är i stan, har J5 en påläst publik – en publik som löst biljett för att suga i sig både nostalgi och kunnande, snarare än att ta del av en multinationell hype.

Det är knappt åtta år sedan som västkustsextetten släppte sitt senaste album, och det är inte hellre något purfärskt material som håller showen flytande. Men: Jurassic 5 har inte låtit sina dryga 20 år i spelet gå till spillo. Gänget är lika samspelta som en gammal sovjetisk superfemma.

Eller som de unisont säger i ”Improvise”: ”Taking four mc’s and make’em sound like one”.

Där finns andra exempel på artister i det gamla gardet som lutar sig mot gamla meriter och medaljer, pliktskyldigt fyller i varandras rader och skriker något över en playback-refräng – där har Jurassic5 istället snickrat upp en gedigen live-verktygslåda. De fyra rapparna har ett vattentätt samarbete i var man ska backa sin kollega och var man ska ta ett steg tillbaka.

I ryggen har de DJ Nu Mark och Cut Chemist, som utöver ett klanderfritt utfört arbete också får en chans att briljera själva i ett nummer. I övrigt är det, inte helt otippat, gamla klassiker som ”Thin Line”, ”Concrete Schoolyard” och extranumret ”What’s Golden” som skapar mest drag.

Sedan Jurassic 5 återförenades förra året har det snackats om ett live-album. Egentligen är det onödigt att spela in hela sommarturnén och ta med råmaterialet till studion. Det hade varit tillräckligt att låta bandspelaren snurra i Stockholm.

Text: Harald Broström

Foto: Melika Zakariae