xzibit-napalm-S
Recension – Xzbit “Napalm” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig dedikerat en lyssningssession till Xzibits tidigare verk, men trots denna kunskapslucka har han alltid funnits i periferin av mitt hiphopmedvetande, mer som en karaktär, än någon som gjort något nämnvärt. När man ser honom är det oftare i sammanhang av annan media än musik, vilket hållit honom aktuell, och det är utifrån detta och enstaka låtar som jag har format en uppfattning. En rappare som är mer intresserad av att bygga sitt varumärke än att jobba på sitt ganska rudimentära flow, uppbackat av en blunts’n’henny-röst och en ”street”-attityd. Han är snubbe som rappar rakt i ditt ansikte och ger blanka fan i vad du tycker, för antingen följer ett av följande scenarion: A. En armé av ligister väntar dig ute på parkeringen, B. Han sätter ditt huvud i ett skruvstäd. C. Örfilar dig med en Colt 45 och/eller bringar bly till din skalle. D. Han tar ett djupt andetag, ber om ursäkt och börjar prata om hur fågelskådning ”verkligen gett honom ett nytt perspektiv, en hobby att leva för”. ”Napalm” har just det schizofrena skenet över sig. Det där med hobbyn kanske inte riktigt är sant, men Xzibit har en förmåga att rappa om något värdelöst och sedan vända tvärt och leverera något som liknar insikt. Det är en ”don’t look back”- rap, säg det, gå vidare, tänk inte mer på det. Det är charmigt på ett sätt, men när Xzibit ibland får ur sig ett par guldkorn önskar iallafall jag att han skulle lägga ner ett par extra timmar med pennan och papperet.

 

 

”Forever A G” – Beatet är en av höjdpunkterna med sin förenklade Clams Casino-vibb, men Xzibit lyckas inget vidare med södern-upswitchen i flowet och duo-refrängen med Wiz Khalifa gör ett bra beat förglömligt. ”All this liquor I drink and then I smoke all this weed. Smoking this weed, smoking is good./”, låter som ett utdrag ur en lågstadielärobok för ”G’s”. Överlag är produktionen godkänd, men den känns daterad i vissa fall, som ”Louis XIII” och ”Dos Equis”, och när titelspåret drar igång kommer en liten skakning på huvudet i ren misstro, för inte faller väl Xzibit in i något slags rap+hardcore/rock/mesmetal mishmash? Jodå, och refrängen kunde vara gjord av Limp Bizkit (mästarna i det gamet), men Xzibits verser är dugliga och påminner både i innehåll och utförande om Rage Against The Machine. Samarbetet med E-40, ”Up Out The Way” ser till en början lovande ut, men Xzibit försöker än en gång switcha upp flowet och refrängen håller liknande nivå med ”bitch ass nigga, rich ass nigga”. E-40 har dock sin charm även om man som vanligt undrar vad gått snett i hans associationscentra när han droppar lines som: ”UFC front seats/ No salmon man, we feast”. Xzibit håller ändå en solid nivå genom ”Napalm” och utstrålar ärlighet i de flesta låtar. Han funkar som bäst i en kombination av hardhitters, som ”Spread It Out” och låtar där han skopar ut sina tankar för allmän beskådan, som ”Napalm”, ”1983” och ”Stand Tall” (skivans
bästa beat). Även hans vers på ”Movies” förtjänar ett omnämnande, där han obesvärat och smart gör en mängd komprimerade filmreferenser. Trots att hans lyrik och flow inte håller högsta klass är ”Napalm” ändå en hyfsat befriande insats av Xzibit där man får en inblick i hans tankegångar om man skalar bort det mediokra tramset.

 

 

Det är helt ok, och det är inte fy skam i dagens bransch. Men det är helt ok, för att jag egentligen inte förväntar mig ett smack ifrån honom, och om DET är bra eller dåligt…tja, det är väl inte så bra egentligen, men nu är skivan här och Xzibit vet vad han gör. Lyssna på den. Ta några godbitar. Skit i resten. Gå vidare i livet, för det är det Xzibit har gjort.

 

 

| Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL